Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indelningskompanier - Indelningsverket, statsr. - Indelta armén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
båtsmansrotering, och det ålåg hvarje stad att
hålla ett visst antal båtsmän. Alltsedan 1748
har dock denna skyldighet fullgjorts medelst
erläggande af vakansafgift.
Jämlikt k. förordn. 23 juli 1869 hade
de militärbefälet som aflöning anvisade
räntorna från andra hemman än de till detsamma
upplåtna boställena äfvensom augments- och
tillskottsräntor blifvit till statsverket
indragna mot ersättning medelst statsanslag
i penningar. I sammanhang med verkställd
lönereglering ha sedermera under senare hälften
af 1870-talet samtliga militärbefälet anvisade
jordbruksboställen blifvit till statsverket
indragna, hvadan aflöningen numera med
undantag för några få befattningar, för hvilka
bostadsboställen anvisats, utgår uteslutande
i penningar.
Då 1885 en afskrifning å grundskatterna
(se d. o.) med 30 proc. beviljades,
förordnades tillika genom lag 5 juni s. å.,
att fr. o. m. 1886 och framgent en lindring
till belopp af 30 proc. å rustnings- och
roteringsbesvären skulle ega rum, hvilken
lindring skulle tillgodokomma vederbörande
rust- och rotehållare vid såväl soldat-
som båtsmanshållet, där besväret utgjordes
effektivt, medelst statsanslag i penningar och,
där vakansafgift erlades, medelst afdrag å
densamma. I sammanhang med den ytterligare
afskrifning af grundskatterna, hvarom
beslut fattades 1892, förordnades genom lag
2 dec. s. å., att lindring i rustnings-
och roteringsbesvären skulle åtnjutas
fr. o. m. 1893 med 40 proc., fr. o. m. 1894
med 50 proc., fr. o. m. 1896 med 60 proc.,
fr. o. m. 1898 med 70 proc., fr. o. m. 1900
med 80 proc., fr. o. m. 1902 med 90 proc.,
hvarefter fr. o. m. 1904 till rusthåll och
rote, där besväret utgjordes effektivt, af
statsmedel skulle utbetalas belopp motsvarande
det uppskattade värdet å besväret samt
vakansafgifterna af öfriga rusthåll och rotar
helt och hållet eftergifvas. Då 1901 försvaret
ordnades på grundval af allmän värnplikt,
beslöts tillika, att vid afgång af indelt
manskap och vid kavallerirusthållen äfven af
häst någon ny uppsättning af manskap eller
häst efter ingången af 1902 icke skulle ega
rum. På grund af knektekontrakten och öfriga
förhållanden ang. försvarsväsendet kunde,
där besväret utgjordes in natura, förändringen
inträda endast i mån, som vakans vid rusthåll
eller rote uppstod. Med anledning häraf uppfördes
i riksstaten för 1904, då, såsom ofvan är nämndt,
rustnings- och roteringsbesvären in natura vid så
väl soldat- som båtsmanshållet skulle till fulla
värdet ersättas, för detta ändamål förslagsanslag
till sammanlagdt belopp af 2,930,000 kr. I mån
af manskaps och hästars afgång ha sedermera
dessa anslag kunnat årligen minskas och äro i
riksstaten för år 1910 upptagna till 960,000 kr.
A. A.
Indelta armén kallades intill senaste tid,
i motsats till de genom värfning bildade
trupperna, vanligen den del af svenska armén, som
grundade sig på såväl indelning (se d. o.) som
rotering (se d. o.). I fråga om armén har man
att skilja mellan det äldre indelningsverket,
hvilket gällde till Karl XI:s tid, och det yngre
indelningsverket, som uppgjordes af nämnde konung
och med obetydliga förändringar tillämpats intill
våra dagar.
Det äldre indelningsverket för infanteriet kan
anses fulländadt under Gustaf II Adolfs regering.
Gustaf I och hans närmaste efterträdare hade
till infanteriets rekryterande användt värfvadt
folk; men då detta icke räckte, grep man till
utskrifning, hvarvid erforderligt antal manskap
uttogs bland alla utskrifningsskyldiga. Dessa
utskrifningar, som före Gustaf II Adolfs tid
företogos så ofta folk behöfdes, men som efter
hans tillträde till regeringen (1611) blefvo
årliga, förrättades af konungens tjänstemän
med ledning af de längder, som uppgjordes af
prästerskapet. Utskrifningen skedde antingen
efter mantal (hufvudtal), då en man uttogs
af ett visst antal utskrifningsskyldiga,
eller efter gårdtal, då en man uttogs för ett
visst antal gårdar. De utskrifningsskyldige
sammanslogos efter ena eller andra sättet
i rotar, af hvilka hvar och en lämnade en
man. Först uttogos alltid lösdrifvare, eller
män utan fast bostad, eller tjänare, som icke
voro i årstjänst. Befriade voro adelns gårdsfolk
och i allmänhet de landbönder, som bodde inom
frihetsmilen (se Fredsmil). Den utskrifne
egde oftast rätt att sätta annan man i sitt
ställe. De af roten, som icke blifvit utskrifna,
sammansköto s. k. rotepenningar, för hvilka den
utskrifne utrustades och väpnades. Värfningen
aftog alltmer, och i samma mån nyttjades
utskrifningarna allt oftare, hvarjämte styrelsen
sträfvade efter att genom beviljande af afdrag
på skatterna samt andra förmåner kvarhålla det
utskrifna manskapet en längre tid i tjänst. Den
utskrifne var urspr. fri efter ett fälttåg eller
ett år. På riksdagen i Linköping 1600 bestämdes
ytterligare, att ett visst antal knektar skulle
uppsättas i hvarje landsända och underhållas af
kronan på det sätt, att åt de knektar, som icke
hade egna gårdar, skulle anvisas kronohemman. Då
härtill kom, att åt alla knektar, enligt den
af Gustaf II Adolf utfärdade föreskriften,
skulle tilldelas 1/8 kronohemman samt att de icke
finge afskedas förrän efter 20 tjänsteår, och då
befälet aflönades med skattefria förläningar, kan
det äldre indelningsverket anses färdigt. Denna
organisation medförde likväl under tidernas
lopp flera olägenheter. Å ena sidan lämnade
sättet för manskapets anskaffande tillfällen
till många missbruk, underslef och oordningar,
till följd hvaraf den årligen erhållna styrkan
ständigt nedgick och aldrig kunde på förhand
beräknas. Å andra sidan visade det sig omöjligt
att förse alla knektar med kronohemman. För att
slippa det ovissa i utskrifningarna ingingo några
landskap aftal med kronan om att, mot befrielse
från utskrifning, ständigt hålla ett visst
antal folk till krigstjänst. Så åtog sig Dalarna
1621 att uppställa 1,400 man, och dylika aftal
träffades äfven med vissa socknar af Västmanland
(1623), Jämtland (1645), Västerbotten (1649)
och Hälsingland (1675).
Det yngre indelningsverket för infanteriet
l. ständiga knektehållet aflöste småningom det
äldre, som efter danska krigets slut (1679)
råkat på förfall. Karl XI utgick från den
grundsats, på hvilken ofvannämnda aftal hvilade,
då han för 1682 års riksdag framlade förslag
om införande i hela riket af s. k. ständigt
knektehåll. Förslaget antogs af ombuden från
Uppland, Södermanland, Västmanland, Närke och
Östergötland samt efter hand äfven af öfriga
landskap, och det ständiga knektehållet l. det
s. k. yngre indelningsverket för infanteriet
kan anses 1690 ha blifvit fullbordadt i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
