Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Impregnering - Impresario, entreprenör - Impressionism, riktning inom konsten - Impressionist - Imprimatur, lat., "det får tryckas" - Improbabel. Se Improbation - Improbation, underkänna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
impregnerade ämnet. 1. Tyger impregneras med
fettämnen eller gummi för att blifva vattentäta
och med saltlösningar (ammoniaksulfat,
natriumsulfat, gips) för att göras
svårantändliga. - 2. Impregnering af virke
har förekommit i vårt land sedan 1858. Virket
har därvid genomdränkts af metallsalter,
såsom kvicksilfverklorid, zinkklorid och
kopparvitriol eller också med kreosothaltiga
vätskor. Man har egentligen tillämpat två sätt
för impregneringen. Endera har vätskan från
ett 15 m. högt upp placeradt kar pressats
in i stockändarna, genomträngt splinten och
utsipprat ur motsatta ändan, eller också har
virket inneslutits i en cylinder, hvarifrån
luften utpumpas, under det att samtidigt den
impregnerande oljan insläppts. Det förra sättet
användes mest för impregnering af telefon- och
telegrafstolpar, det senare för syllar. Själfva
processen tager i förra fallet en tid af ungefär
en vecka, i senare endast några timmar. Genom
impregneringen ökas varaktigheten afsevärdt. En
järnvägssyll, som vanligen beräknas vara 8 år,
kan, behandlad på förstnämnda sättet, vara 14 år,
och på senare 18 år. 1. S. J-n. 2. W. E-n.
Impresario (it. impresario, af impresa,
fr. entreprise, företag), entreprenör, särskildt
föreståndare för ett opera- eller konsertföretag
på resande fot. A. L.*
Impressionism kallas den riktning inom
konsten - hufvudsakligen inom måleriet -,
som söker fånga och fasthålla intrycket
(fr. impression) af en stämning eller af ett
stycke verklighet. Riktningen har i den äldre
konsten sina förebilder i Frans Hals, Rembrandt,
Velasquez, Goya m. fl. målare, som genom en bred,
summarisk behandling, företrädesvis af bisakerna,
söka locka åskådaren att samla sin uppmärksamhet
på det hufvudsakliga i målningen. Den moderna
impressionismen utgick från det i Frankrike
under 1800-talets senare hälft utbildade
valörmåleriet, som flyttade studiet från ateljén
ut i naturen och som förde till skärpt analys
af de atmosfäriska verkningarna på föremålen,
alltså af det ögonblickliga intrycket af det
sedda. Utgångspunkterna kunde leda målare med
olika läggning och förutsättningar till helt
olikartade behandlingssätt, och benämningen
impressionism användes ofta på sinsemellan
olikartade konstverk, blott de äro utförda
summariskt, i breda drag. Men impressionister
kallas framför allt en krets af målare, som
från 1874 utställde gemensamt i Paris. Ordet
"impression", som ofta återkom i deras kataloger,
föranledde en kritiker att kalla flocken les
peintres impressionistes, en benämning, som de
snart själfva upptogo. Riktningens hufvudmän
voro E. Manet, Cl. Monet, Cézanne, Renoir,
Sisley och Pissarro. I sin sträfvan efter ljus-
och luftverkan utarbetade nyhetssökarna en ny
målarteknik, som utgick från det sakförhållande,
att man genom att lägga färgerna rena och
oblandade på duken och genom konsekvent
användande af komplementfärger kunde nå en
ljusstyrka, ett vibrerande lif i koloriten,
sådant man ej kunde åstadkomma med på paletten
blandade färger. En dylik teknik, tillämpad
på omedelbart studium af ljusets verkningar
och af färgtonernas inbördes valörer under
inverkan af luft, belysning, reflexer, gaf
impressionismen dess karaktär. Riktningen väckte
hetsigt motstånd, man förebrådde dess bärare,
att de vårdslösade teckningen, upplöste naturen
i färgfläckar, uppgaf all känsla, smidighet och
elegans i föredraget. Men uppslaget
kunde ej hejdas, hufvudinnebörden af rörelsen var
ej det nya maneret, utan den från skoldoktriner
fria, omedelbara skärpan i naturintrycket och
den färglära den riktat målarnas uppmärksamhet
på. Impressionismen har gifvit samtidens måleri
nya grundvalar, och äfven dess motståndare ha
lärt af den. Fläcktekniken förde hos en del
målare till ett målningssätt af idel prickar
af rena, oblandade färger (pointillisme),
som upptogs företrädesvis af ny- eller
neo-impressionisterna. De äldre impressionisterna
sökte genom färgval och behandling nå ett starkt
naturintryck, nyimpressionisterna sträfva
mera efter en dekorativ harmoni, deras konst
är ateljékonst, medan de äldres var omedelbart
studium på platsen. Det är gifvet, att de själf
ständiga begåfningarna bland riktningens
anhängare ej läto binda sig af systemet, de
voro af skäligen olika läggning, och de läto i
regel målningssättet rätta sig efter motiv och
stämning. Till den första impressionistkretsen
hörde bl. a. äfven Degas och Raffaelli. Dessa
representera impressionism, uttryckt i linjerna,
i en förenklad teckning med framhållande
af det karakteriserande. Det talas äfven om
impressionistisk skulptur (t. ex. Rodins Balzac).
Impressionisterna utställde i samlad trupp i
Paris 1874-86 samt äfven i London, Bruxelles
och New York. Bland utställarna voro,
förutom de ofvan nämnde, äfven Forain,
Gauguin, Guillaumin, Caillebotte, Mary
Cassatt, Berthe Morisot. Den 1884 bildade
Société des artistes indépendants (se
Independenter) var från början en utvikning
af impressionistkretsen. Nyimpressionismens
hufvudmän ha varit Seurat, Signac, Lucien
Pissarro, Cross, Dubois-Pillet, Luce, Angrand,
M. Denis. - De moderna målaridéer, som
friluftsmålare, ljusmålare och impressionister
framfört, spredos småningom till andra
länder. Det svenska måleriet påverkades under
rörelsens "heroiska skede" föga af densamma,
om ock de resultat den medfört gjort sig starkt
gällande äfven i vår konst. Nyimpressio-nismen
har utanför Frankrike framför allt slagit rot i
Belgien med Octave Maus (som grundade föreningen
"de XX" i Bruxelles), van Rysselberghe, Knopff,
Toorop, Lemmen. De äldre impressionisternas
arbeten stå f. n. högt i pris och efterfikas
begärligt både af museer och af enskilda
samlare. Deras verk studeras nu i Luxembourg,
i Louvre (Moreau-Nelatons donation), i Berlins
nationalgalleri, men framför allt i privata
gallerier i Frankrike, Belgien, England och
Amerika. - Jfr Duranty, "La nouvelle peinture"
(1876), Duret, "Les peintres impressionistes"
(1878), "Critique d’avant garde" (1885)
och "Histoire des peintres impressionistes"
(1906), Huysmans, "I/art möderne" (1883),
C. Mauclaire, "L’impressionisme" (1903), och
Meier-Græfe, "Der möderne impressionismus"
(s. å.), "Entwicklungsgeschichte der modernen
kunst" (1904) och "Impressionisten" (1907).
G-g N.
Impressionist, anhängare af impressionism
(se d. o.). - Adj. Impressionistisk.
Imprimatur, lat., "det får tryckas", af censuren
gifvet tillstånd till en skrifts tryckning. Se
Censur, sp. 1429. Motsats: Damnatur.
Improbabel. Se Improbation.
Improbation (lat. improbatio, af improbare,
underkänna), underkännande, ogillande. -
Improbäbel, förkastlig; ej att godkänna. -
Improba-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
