Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Imperialism - Imperialist - Imperial standard - Imperialstil, boktr. Se Imperial 1. - Imperialsäng. Se Imperial 1. - Imperialupplaga. Se Imperial 1. - Imperiellt pastorat. Se Pastorat - Imperium, lat. - Imperium, lat. 1. staten - Imperium, lat. 2. Jur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Manchesterteorierna ha i de flesta länders
handelspolitik fått vika för ett slags
nyupplifvad merkantilism, som kännetecknas af
ifriga bemödanden att vinna största möjliga
ekonomiska oberoende af andra länder, hvarvid
bland anlitade medel främst märkas anläggande
af kolonier och förvärfvande af politiskt
inflytande i främmande världsdelar, uppmuntran
och skydd åt den egna handeln i aflägsna
trakter, bl. a. genom den väpnade sjömaktens
stärkande och utrikeshandelns direkta gynnande
af statsmyndigheterna, ofta äfven den egna
industriens skyddande genom ett protektionistiskt
tullsystem. Rysslands framträngande i Asien,
den nutida franska och tyska kolonialpolitiken,
Italiens äfventyrliga försök att vinna inflytande
vid Röda hafvet, Förenta staternas koloniala
eröfringar från Spanien och dess panamerikanska
hegemonisträfvanden samt ej minst det brittiska
rikets starka territoriella utvidgning
och Japans omdaning till en östasiatisk
stormakt äro olika uttryck för imperialism
af detta slag. – Hvad särskildt angår den
brittiska imperialismen, så kännetecknas den
framför allt af en de senaste årtiondena allt
starkare inom både moderlandet och kolonierna
framträdande sträfvan hän emot innerligare
riksenhet i den federativa sammanslutningens
form (Imperial federation). Denna speciella
imperialism är alltså väsentligen en inre
brittisk riksenhetsrörelse. Uppfattningen af
kolonierna och öfriga besittningar bortom
hafven såsom med moderlandet sidoordnade,
organiska lemmar i rikskroppen inskärptes
först inom den politiska litteraturen genom
sir Charles Dilke ("Greater Britain", 1868)
samt historikerna Froude ("Oceana", 1886)
och Seely ("Expansion of England", 1883);
den upptogs i den praktiska politiken
af Carnarvon, Disraeli, Forster, Rosebery,
Chamberlain m. fl. statsmän i moderlandet samt af
åtskilliga bland koloniernas politiskt ledande
män, t. ex. Deakin i Australien, Seddon på Nya
Zeeland, Laurier i Canada, Rhodes i Syd-Afrika,
hvarjämte den äfven ledt administratörer sådana
som Cromer, Milner, Curzon m. fl. Det brittiska
Nord-Amerikas sammanslutning till Dominion
of Canada (1867) var det första stora steget
på riksenhetens väg, Disraeli befordrade den
bl. a. genom förvärfvandet af kedivens aktier
i Suezkanalen (1875) och drottning Viktorias
proklamering till kejsarinna af Indien (1876). En
samlingspunkt för de nya sträfvandena blef den
af Forster 1884 stiftade Imperial federation
league (se d. o.), sedermera efterföljd af
en mängd "imperialistiska" föreningar med
mera detaljerade syften. Drottning Viktorias
regeringsjubileum 1887 föranledde sammankallandet
af den första kolonialkonferensen i London,
och nya sådana ha hållits 1894, 1902 och
1907. Dessa sammankomster mellan koloniernas
och moderlandets ledande statsmän fingo
sistnämnda år namnet "rikskonferenser"
(imperial conferences) och åtminstone
begynnelsen till en fastare organisation. En
specialkonferens rörande riksförsvaret hölls
1909. De australiska koloniernas federativa
sammanslutning till "Commonwealth of Australia"
(1900–01), riksenhetstankens starka växt inom
befolkningens breda lager under den sydafrikanska
krisen (1899–1902), de chamberlainska förslagen
till en på inbördes preferensbehandling byggd
tullekonomisk sammanslutning (framställda
1903 och alltjämt häftigt omstridda) samt de
sydafrikanska koloniernas
federativa sammanslutning (1909) beteckna i
öfrigt märkesstenarna i den brittiska
imperialismens utveckling under det senaste
decenniet. Riksenhetssträfvandena äro numera
principiellt knappast någon partisak, om än
partimotsatserna skarpt framträda i fråga om
valet af medel och uppfattningen af själfva
syftet. En serie upplysande uppsatser i
ämnet ha sammanförts i essaysamlingen
"The empire and the century" (1901).
V. S-g.
Imperialist, anhängare af imperialism (se
d. o.). - Adj. Imperialistisk.
Imperial standard [impiəriəl stä’ndɔəd], det för
England lagligen gällande normalmåttet.
Imperialstil, boktr. Se Imperial 1.
Imperialsäng. Se Imperial 1.
Imperialupplaga. Se Imperial 1.
Imperial yeomanry [impiəriəl jåu’monri], under
boerkriget i hast uppsatta beridna engelska
trupper, närmare organiserade i enlighet med en
arméorder af 17 april 1901 och anskaffade genom
värfning med det gamla yeomanry-kavalleriet
och äldre beridna frivilliga (volunteers) som
kärna. Mot slutet af 1902 funnos 26,000 man
af detta vapenslag. Efter sydafrikanska kriget
bibehölls namnet för yeomanry öfver hufvud, till
dess reservtrupperna 1907 omorganiserades till
den nya "territorial-armén", hvarvid all yeomanry
upphörde att existera från 31 mars 1908. Jfr
Yeomanry och Storbritannien (försvarsväsen).
V. S-g.
Imperiellt pastorat. Se Pastorat.
Imperium, lat. 1. Imperium betecknade i den
fornromerska staten eg. den högsta makten
i samhället, eller regeringsmakten. Denna
utöfvades först af konungarna, men öfvergick
efter konungaväldets afskaffande (509
f. Kr.) till konsulerna och sedermera jämväl
delvis till pretorerna, hvarjämte de vid
särskilda tillfällen valda diktatorerna samt
prokonsuler och propretorer egde imperium. Detta,
som plägade uppdragas genom en särskild lex
curiata (lagbeslut fattadt i kurieförsamlingen),
innefattade särskildt rättigheten att föra befäl
i krig, med makt att straffa äfven kroppsligen
och till lifvet. I själfva staden Rom däremot
och inom ett område af 1,000 steg (omkr. 1,480
m.) därutanför gällde mot ämbetsmän med imperium
(magistratus cum imperio) rätten att vädja till
folket (provocatio), och militärbefäl fick där ej
utöfvas i annat fall, än då en segrande fältherre
genom en särskild lag (d. v. s. folkbeslut)
fick sådant sig tilldeladt för själfva
triumfdagen. Med imperium var förenad rätten att
tillgripa vissa kraftigare tvångsåtgärder,
nämligen, utom vitesbestämmelser, inmanande i
häkte och pantning (jfr Censor). Däremot synes
det redan tidigt ha blifvit förbjudet för hvilken
ämbetsman som helst att använda kroppsstraff
på romerska medborgare, utom i fält. En med
imperium utrustad ämbetsman kunde icke ens i
civila mål dragas inför rätta, långt mindre
stämmas i brottmål. – Under kejsartiden fick
imperium en annan betydelse. Stundom brukades
det om själfva kejsarens makt (jfr
Imperator), men beträffande ämbetsmän betecknade
det civil domsrätt eller polismyndighet. –
2. Jur., statens höghetsrätt öfver statsområdet
(territorialhöghet), i motsats till statens
eganderätt (lat. dominium). Den senare är alltid
af privaträttslig natur, ehuru staten i vissa
fall är subjekt för rättigheten. Imperium har
däremot väsentligen offentlig rättslig karaktär
och kan tiller-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
