Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan / 415-416 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Illuminera, festligt upplysa - Illuminering. Se Illuminera - Illuminister. Se Illuninera - Illusion, falsk föreställning - Illusion 1. Filos. - Illusion 2. Psykiatr.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

medeltiden och ända in på 1600-talet namn på den
särskilda konstart, som hade till uppgift att
utstyra prydligare handskrifter med färglagda
initialer, randornament och texten belysande
bilder (se fig.).


Del af illuminerad sida i en
medeltidshandskrift, återgifven i förminskning
och utan färgerna.

Ursprungligen torde ordet ha betecknat endast
dagerpartiernas förhöjande med guld. - Utöfvarna
af konsten kallades illuminatörer l. illuminister
(fr. enlumineurs). Liksom bokafskrifningen och
vid sidan af denna öfvades konsten tidigast
i klostren, men blef senare (åtminstone
från 1200-talets midt) ett borgerligt yrke,
hvars idkare emellertid voro skilda från de
egentlige målarna och i stället bildade en
korporation med skrifvare och bokbindare
(Flandern). Efter träsnideriets uppkomst
sysselsatte sig illuministerna jämväl med att
kolorera träsnitt (jfr Brefmålare). Prof
på ypperliga illuminerade manuskript
finnas bl. a. utlagda i k. Bibliotekets
visningssal; illuminerade träsnitt (efter
A. Dürer, H. Burckmair, L. Cranach)
finnas i Nationalmuseets gravyrsamling. Ur
illumineringskonsten har miniatyrmåleriet i
modern mening liksom illustrationsväsendet
utbildat sig. Jfr Illustrera och Miniatyr.
Upk.*

Illuminering. Se Illuminera.

Illuminister. Se Illuminera.

Illusion (af lat. illudere, gäcka, bedraga),
falsk föreställning, gyckelbild, bländverk,
synvilla, sinnesvilla. 1. Filos. Illusion är ej
fullt detsamma som inbillning. Bägge begreppen
ha det gemensamt, att de utgöra föreställningar
om något, som ej i verkligheten
har någon motsvarighet. Båda begreppen
skilja sig från misstaget därigenom, att det
senare är en förståndets irring, då detta orätt
använder sina lagar, under det att inbillningen
och illusionen äro fantasiens verk, då denna
icke är tyglad af förståndets lagar. Slutligen
skilja de sig bägge från den medvetna fantasien
därigenom, att denna är fri, det vill säga,
att människan här är medveten om, att hon
fantiserar. - Från inbillningen skiljer sig
illusionen i några punkter. I allmänhet torde man
kunna påstå, att man vid ordet inbillning fäster
en betydelse af större aktivitet och mer frihet
från människans sida än vid ordet illusion. Detta
beror möjligen därpå, att illusionen är något,
som mera än inbillningen sammanhänger med
människans själslif i det hela, särskildt
med våra önskningar och begär. Så talar jag om
ramlade illusioner, hvarvid min irring tankes
ha sin grund i hela mitt känslo- och viljelifs
allmänna riktning, under det att jag kallar det
en inbillning, hvars uppgifvande visar sig för
mig i det hela som af mindre betydenhet.

2. Psykiatr., en sinnesvilla, som innebär en
falsk uppfattning af ett verkligt föremål,
i motsats till hallucinationen (se d. o.),
som är en rent subjektiv sinnesbild utan
yttre motsvarighet. Illusioner förekomma såväl
hos friska som sjuka. De uppstå lätt, när en
starkare sinnesrörelse behärskar medvetandet
och beröfvar iakttagelsen dess objektiva
skärpa, hvarigenom yttre intryck omgestaltas
till fantasiprodukter. Allt, som försvårar
varseblifningen, såsom afstånd, dunkel m. m.,
främjar på ett yttre sätt illusionen. Vissa
affekttillstånd, såsom väntan, rädsla m. fl., äro
välkända inre orsaker till illusioner. Den, som
med otålighet spanar efter en persons ankomst,
tycker sig lätt i en alldeles obekant igenkänna
den väntades drag; mörkrädslan förstorar
och förändrar det minsta buller till hemska
ljudförnimmelser och ger en buske vid vägkanten
gestalt af en förfärlig uppenbarelse eller en
lurande bandit. Hos sinnessjuka äro illusioner
mycket vanliga symtom och egnade att hos de
sjuke väcka eller vidmakthålla vissa falska
föreställningar. Därvid är det i allmänhet en
stark inre känslospänning (affekt) och en däraf
betingad utåtriktad oro, som göra iakttagelsen
osäker och låta yttre ljud och former omskapas på
ett sätt, som motsvarar den inre stämningen. Den
ångestfulle melankolikern tror sig höra, huru
schavotten hoptimras, på hvilken han väntar sig
skola aflifvas; den i sina misstankar lefvande
förryckte tycker sig se hånlöjen hos hvarje
människa, som han möter, eller inbillar sig höra
förtal och smädliga yttranden i förbigåendes
samtal. I tillstånd af förvirring (amentia)
framkallas genom den på intellektuell svaghet
(apperceptionsförlamning) beroende oförmågan
att förstå och klart uppfatta yttre företeelser,
ljud och former, en illusionär misstolkning
af omgifvande personer och ting, hvilken i sin
ordning ger upphof till en känsla af osäkerhet,
tvifvel och beklämning, som för dylika tillstånd
är karakteristisk och af psykiatriker brukar
kallas rådvillhetsaffekt. I vissa former af
sinnessjukdom, t. ex. förryckthet, utgöra
illusionerna ett förstadium i utvecklingen af
hallucinationer, och gränserna mellan dessa två
företeelser äro därför obestämda och flytande.

I det ofvanstående har begreppet illusion tagits
i en mera psykologisk mening. Erinras bör,
att äfven

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>