- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan /
409-410

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Illas y Vidal, Juan - Illayivus, språkv. Se Kasus - Illawarra, stad i nya Syd-Wales - Ille, biflod till Vilaine - Ille, Salomon - Ille, Edvard Valentin Joseph Karl - Ille-et-Vilaine, franskt departement - Ille faciet, lat., "han ska görat" - Illegal, olaglig - Illegitim, olaglig - Illegitim pollination, bot. Se Heterostyli - Illenau, stort hospital - Iller, biflod till Donau - Illern, Hillern, zool. - Illersläktet, zool.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

för liflig dialog och stor formtalang. Dessutom
utgaf I.
Manuel de gramatica castellana (1842),
som allmänt användts i skolorna, samt en "memoria"
(1847) om frihandelns inflytande på spansk industri,
handel och jordbruk, som erhöll en nationalbelöning
och föranledde I:s utnämning till generalkommissarie
vid London-utställningen 1851.

Ad. H–n.

Illativus, språkv., kasus i finska nominas deklination. Se Kasus.

Illawarra [iləωårə], stad i Nya Syd-Wales i
Australien, s. om Sydney, med hvilket det är förenadt
genom järnväg. 7,884 inv. (1901). Rika och vidsträckta
lager af stenkol och järnmalm samt stenbrott och lerlager.

Ille [il], biflod (fr. h.) till Vilaine i franska
dep. Ille-et-Vilaine; utfaller vid Rennes. 45 km.
Den 85 km. långa Ille–Rance-kanalen förenar
I. med Rance och sålunda I. med Engelska kanalen.

J. F. N.

Ille, Salomon, slottshöfding under konung
Sigismund, var son af amiralen Måns Sonesson Ille.
1590 omnämnes I. som befallningsman på Keksholm,
då han äfven var öfverste för ett regemente
finska knektar. Under inbördes striderna efter
Johan III:s död slöt han sig till konung Sigismunds
parti. Sin namnkunnighet vann han som ett af offren
för hertig Karls blodlystnad. Insatt som ståthållare
på det af Arvid Stålarm i början af 1599 från hertig
Karls folk eröfrade Kastelholms slott på Åland,
försvarade han med framgång detta fäste under
två tätt på hvarandra följande belägringar. En
tredje och kraftigare sådan, föranstaltad af
hertigens amiral Joachim Scheel, tvang honom
dock att åt fienden på nåd och onåd uppgifva
slottet i juli s. å. I. fördes till Åbo, där han
halshöggs på stortorget 6 sept., hvarefter man
uppstack hans hufvud på en påle, som uppsattes
på ett framför slottet beläget berg för att
sålunda injaga skräck hos konungens folk,
som då ännu innehade slottet. I. var gift med
Anna Fincke, dotter af riksrådet Gustaf Fincke.

R. H.

Ille, Edvard Valentin Joseph Karl, tysk målare,
f. 1823 i München, d. 1900, var hufvudsakligen
tecknare och akvarellist. Som tecknare verkade
han i "Fliegende blätter" sedan 1863; dessutom
utgaf han cyklerna
De sju dödssynderna och
De fyra temperamenten.
För Ludvig II målade han i akvarell och tempera
Lohengrin,
Tannhäuser,
Parzival
samt 21 skildringar ur Niflungasagan m. m. I. uppträdde
äfven som skald och dramatisk författare.

C. R. N.*

Ille-et-Vilaine [il-e-vilän], ett efter floderna
Ille och Vilaine uppkalladt franskt departement,
bildadt af den nordöstra delen af det forna
landskapet Bretagne. 6,992 kvkm. 611,805
inv. (1906), 87 inv. på 1 kvkm. Landet är till
större delen en granitplatå, genomdragen af
höjdkedjor, hvilka i västra delen nå en höjd
af 255 m. En stor del upptages af skogsmark,
hedar och mossar; jorden är föga bördig,
men odlas med största omsorg. Klimatet
är mycket fuktigt; en klar himmel är
sällsynt. Jordbruk och boskapsskötsel äro
hufvudnäringar. Biskötsel förekommer allmänt
och lämnar större afkastning af honung och vax
än i något annat departement. Ur mineralriket
erhåller man järn-, bly- och zinkmalmer samt
skiffer och hafssalt. Viktigaste industrigrenen
är linnefabrikationen. Departementet är indeladt
i 6 arrondissemang, Fougères, Montfort,

Redon, Rennes, S:t Malo och Vitré.
Hufvudstad är Rennes.

(J. F. N.)

Ille faciet, lat., "han skall göra’t", uttryck,
som konung Karl IX lär ha fällt om sin äldste son,
den unge Gustaf Adolf.

Illegal (fr. illégal), olaglig, lagstridig.
Motsats Legal. – Illegalitet, lagstridighet.

Illegitim (af lat. nekande in och legitimus,
laglig), olaglig, orättmätig; oäkta (om ej
i äktenskap födda barn). Motsats Legitim. –
Subst. Illegitimitet.

Illegitim pollination, bot. Se Heterostyli.

Illenau, stort hospital i badensiska kretsen
Baden, ö. om Achern, vid Schwarzwalds fot, vid
Illenbach, grundlagdt 1842 af Chr. Fr. Roller.

Iller, biflod till Donau (fr. h.) i sydvästra
Bajern, upprinner på Algau-alperna, bildar
längre ned gräns mellan Bajern och Württemberg
samt faller ut i Donau ofvanför Ulm. 466 m. ö. h.
Längd 165 km. Vid I:s inflöde blir Donau segelbar.

(J. F. N.)

illustration placeholder

Illern, Hillern, Foetorius putorius, zool.,
hör till illersläktet, familjen vessledjur och
ordningen rofdjur bland däggdjuren. Ryggen,
kroppens sidor och buken ha en gulhvitaktig
eller ljust grågulaktig bottenfäll, som lyser
mer eller mindre fram mellan de svartaktiga
stickelhåren; hakan, läpparna och öronspetsarna
äro hvita. Yngre exemplar äro mörkare till
färgen. Kroppslängden stiger till 54 cm. och
svanslängden till 17,5 cm. Halsen är framtill
nästan lika tjock som bakhufvudet. Kroppen
tilltager bakåt märkbart i tjocklek;
extremiteterna äro korta, tårna vid roten
förenade med simhud, framfötternas klor
betydligt större än bakfötternas. Svansen
saknar längre hårpensel i spetsen, och fällen
är yfvig. Illern förekommer i södra och
mellersta Sverige, ingalunda sällsynt i Skåne,
men sparsammare längre norr ut; i Norge har
den lefvat under stenåldern, men förekommer
numera ej därstädes. För öfrigt finnes den i
hela Europa, utom i dess nordligaste delar,
samt i Sibirien. Den har sitt tillhåll i hål i
jordvallar, dikes- och torfgrafkanter, under
stenar och trädrötter, i stenrösen o. s. v.,
ofta i grannskapet af vatten samt både i
skogstrakter och på slättlandet. Den klättrar
dåligt, men kan simma och dyka bra, är mycket
rofgirig, besöker ej sällan nattetid hönsgårdar
och dufslag samt lefver af smärre däggdjur,
fåglar, ödlor, grodor och fiskar. Enligt hvad
det uppgifvits, lär illern samla vinterförråd
af lefvande grodor, hvilkas lår han knäcker,
för att djuren icke må hoppa bort. Fångad
som unge, lär han lätt blifva tam. Parningen,
som sker under skrik och slagsmål, försiggår
i slutet af febr., och honan föder i slutet
af april 4–6 blinda ungar. Förföljd, gifver
illern en mycket skarp lukt från sig. Hans
skinn lämnar ett värderikt pälsverk.

C. R. S. (L–e.)

Illersläktet, Foetorius, zool., hör till
fam. vessledjur (Mustelidæ) och ordn. rofdjur
(Feræ) inom däggdjurens klass. Dithörande arter
ha kroppen något mindre smärt och långsträckt
än hos de egentliga vesslorna. Fallen har gröfre
stickelhår; de undre kroppsdelarnas färg är lika
mörk eller

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:48:59 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbl/0237.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free