Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ideal - Ideal 5. Pedag. - Ideal 6. Mat. - Ideala gaser. Sa Gas - Ideala vätskot. Se Hydromekanik - Ideallsera (se Ideal) - Idealisk - Idealism (se Idé) - Idealism 1. Kunskapsteor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
let är det gudomliga kärleksrikets seger
öfver våldets och maktens världsliga rike. Han
kan därför ej se uppfostrans mål som Platon
i ungdomens utveckling till medborgare i den
världsliga staten, utan för honom blir ändamålet
medlemskapet i Guds rike. Så blef medeltidens
bildningsideal ett specifikt religiöst. Men
gudsriket förvärldsligades till påfvedyrkan. Mot
dess auktoritetsbundna sträfvan att utbilda
lydiga tjänare åt kyrkomakten - höjdpunkten
det jesuitiska sicut cadaver ("som en död
kropp") - bröt sig å ena sidan mystikens
individuella försjunkande i den religiösa
kontemplationens hänförelse, för hvilken
allt yttre förlorat betydelse, å andra sidan
riddarlifvets jordiska längtan efter bragder,
kärlek och yttre glans. Renässansens brytning med
medeltidens religiösa bildningsideal utgick från
samma samhällskretsar, inom hvilka riddarlifvet
florerat, blott att de nya bildningssträfvandena
fingo sin särskilda lokalfärg, då de först
utvecklades vid furstehofven i Italien, där
antikens minnen funnos kvar och kyrkan själf
bevarat skönhetskulten. Humanisternas lärda
studier och renässanskonstnärernas estetiska
inspiration väckte där antikens anda till nytt
lif, glädjen öfver jordelifvets skönhet i stället
för medeltidens mörka asketism och individens
lössläppta frihetsbegär gentemot alla de bojor
och band, i hvilka påfvekyrkan, feodalstaten och
skråväsendet slagit medeltidsmänniskorna. Antiken
hade låtit det världsliga samhället bestämma
bildningsmålet, medeltiden bevakat det
religiösa samhällets intressen; nu kom
individens emancipation. Därmed hade de tre
hufvudmomenten i det sanna bildningsidealet
hvart för sig ensidigt utbildats. Härtill ha de
följande bildningsskedena icke kunnat lägga något
väsentligt nytt, utan där de icke förlorat sig i
nya ensidigheter, såsom upplysningstidehvarfvet
med sin kalla förståndskultur och nyktra
nyttighetssträfvan, har deras hufvudsträfvan
blifvit att försona de förut stridiga
motsatserna, så att bildningen verkligen blir
en utveckling af hela människan. Efter detta
mål sträfvar nutidens pedagogik särskildt genom
att göra människans och framför allt barnets
natur till föremål för psykologiskt studium,
så att bildningsidealet ej må bli en godtycklig
fantasibild, utan den naturliga utvecklingen af
individens medfödda anlag. Från det humanistiska
bildningsidealet skiljer sig det, som nu håller
på att arbeta sig fram, genom att individens
själf svald tränges tillbaka af de sociala
fordringarna samt att den intellektuella
och estetiska bildningen kompletteras af den
moraliska och hufvudets bildning af handens. Det
humanistiska bildningsidealet var aristokratiskt,
det nutida däremot demokratiskt, en bildning
för alla, som också en gång skall möjliggöra
den samhällsklassernas försoning, hvarifrån
vi nu tyckas mera aflägsnade än någonsin. Det
mål vi därför måste sträfva efter är icke lika
bildning för alla, utan så många olika arter
af bildning som möjligt, men däremot lika
hög bildning för alla, men utvecklad i olika
riktningar för samhällslifvets skilda behof, dock
på bottnen af en viss gemensam allmänbildning,
som ger oss möjlighet att förstå hvarandra.
- En af uppfostrans på en gång viktigaste uppgifter
och starkaste medel är att gifva ungdomen ideal
att tro på och lefva för. All annan bildning
båtar intet, om i detta hänseende ungdomen går
lottlös från hem och skola. Och denna
idealtros utveckling är icke målet blott för
några vissa skolämnen, de af Herbartianerna
s. k. "gesinnungsstoffe", utan hvarje ämne bör
lämna sitt bidrag till idealbyggandet. Detta
gäller t. ex. äfven om ett skenbart så torrt
ämne som matematiken, i det knappast något
annat studium är så egnadt att låta den
unge ana det logiska idealet, det klara och
tydliga tänkandet. Men denna sida af uppfostran
är heller icke blott en undervisningsfråga,
utan beror på hela det lif, i hvilket den unge
införes, i hemmet och i samhället lika väl som i
skolan. Hemvanorna, tidsandan, den fria läsningen
och de oafsiktliga personliga inflytelserna
utöfva därför härvid ofta en starkare makt än
uppfostrarens planmässiga bemödanden. Vi vuxne
måste därför gestalta vårt lif så, att bland
oss kan växa upp en ungdom med ideal. Bildandet
af ideal hör särskildt ungdomsåren till. Den,
hvilken som ung ej svärmat för höga ideal, har
aldrig haft någon verklig ungdom, och han kommer
därför heller aldrig till den fulla mandomen,
hvars kall är att i lif vet realisera idealen.
6. Mat., ett af Dedekind i anslutning till
ett af Kummer gifvet uppslag infördt begrepp,
som afser att inom de algebraiska talens teori
bevara giltigheten af de för de hela talens
delbarhet gällande lagar. (Se äfven Irrationell
och Talteori.) 1. L. H. Å.*
2-5. S-e. 6. I-F.
Ideala gaser. Se Gas, sp. 772.
Ideala vätskor. Se Hydromekanik.
Idealisera (se Ideal), framställa en sak
fullkomligare (närmare dess ideal), än den i
själfva verket är. När framställningen har ett
estetiskt syfte, är idealiseringen berättigad
och alltid i viss mån nödvändig. Äfven den
mest naturtrogna skildring af verkligheten
måste, så vida den skall ega något estetiskt
värde eller åtminstone väcka något intresse,
söka framhålla just det i verkligheten
karakteristiska i bjärtare färger, än detta
i själfva verkligheten eger, hvilket redan
innebär ett slags idealisering. Förvänd blir
däremot den idealisering, som urartar i onatur
och fantasteri. Idealiseringens nödvändighet
framhölls för första gången inom estetikens
historia af Aristoteles, i motsats mot Platons
lära, att konsten blott hade till uppgift att
kopiera verkligheten. Nyare estetiker ha äfven
framhållit dess nödvändighet, ehuru de varit
af olika tankar rörande dess betydelse och den
utsträckning, inom hvilken den är tillåten. (Jfr
Realism.) - Någon gång brukas uttrycket
idealisera ähen i betydelsen af att göra något
fullkomligare, än det är. I denna bemärkelse kan
all praktisk verksamhet, som ledes af ett högre
mål, sägas vara en idealisering. Förvänd blir
på detta område den idealisering, som söker
genomföra vissa allmänna, mer eller mindre
godtyckligt uppställda principer utan afseende
på individualiteten hos olika individer och
folk samt på historiskt gifna förhållanden.
L. H. Å.*
Idealisk (lat. ideālis), som tillhör, utmärker
eller ofverensstämmer med idealet (se Ideal);
urbildlig; fullkomlig. - Idealitēt, egenskapen
att vara idealisk.
Idealism (se Idé), en bland de mest mångtydiga
af alla filosofiska termer, hvilken ock i
olika betydelser förekommer i det hvardagliga
språkbruket.
1. Kunskapsteor., den. åsikt, som utgår från, att
den enda för oss omedelbart gifna verkligheten är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
