Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Idé - Ideal - Ideal 1. Filos. - Ideal 2. Teol. - Ideal 3. etiken - Ideal 4. Estet. - Ideal 5. Pedag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åsikt såväl till form som innehåll fullkomliga
"förnimmelser". Guds förnimmelser äro därför
idéer; till skillnad från människans högsta och
renaste tankar, hvilka som abstrakta i viss mån
sakna verklighet, äro Guds idéer själfständiga
substanser - tankar, som själfva kunna tänka,
d. v. s. personer. - I en helt annan betydelse än
någon af de nu refererade fattas idéerna af
Cartesius, då denne äfven talar om materiella
idéer i betydelsen af bilder af föremålen i
hjärnan. Äfven Wolff och Tetens begagna detta
vilseledande uttryckssätt. S-e.
Ideal (af lat. ideālis; se Idé). 1. Filos.,
någonting tänkt till högsta fullkomlighet. För
att någonting skall kunna sägas ega ett
ideal, måste det framträda i lägre och
högre grader af fullkomlighet eller vara
stadt i utveckling. Idealet blir då det mål,
hvartill denna utveckling ytterst syftar,
samt tillika måttstocken för afgörandet, om
ett stadium är högre eller lägre. Idealets
giltighet måste erkännas som oberoende af,
huruvida det är i denna värld förverkligadt
eller icke; det hör till "börats", icke till
varats värld. Då ofullkomlighet är något för
allt sinnligt väsentligt, kan idealet aldrig
nås af det sinnliga som sådant, följaktligen
ej heller fullständigt af en i sinnevärlden
lefvande varelse. Detta har gifvit anledning
till den läran, att det ligger i idealets
begrepp att vara oupphinneligt. Så fattas
t. ex. det estetiska idealet af de panteistiske
estetikerna i Tyskland, och man har äfven
föreställt sig (t. ex. den kant-fichteska
etiken), att människans sedliga utveckling vore
ett närmande till ett oupphinneligt mål. Man
har däremot anmärkt, att ett sådant närmande
innebär en motsägelse, enär man ej kan närma sig
det oupphinneliga eller oändligt aflägsna. Så
vidt en sträfvan till fullkomlighet skall vara
möjlig, visar sig nödvändigheten af en värld,
där idealet verkligen nås. I denna bemärkelse
antager t. ex. Kant ett "ändamålens rike"
och kallar gudsidén för "det rena förnuftets
ideal". I den mån människan här i världen gör
denna högre verklighets kraf till norm för sin
utveckling, icke blott närmar hon sig idealet,
hon når det också delvis redan här, i det hon
kommer fram till den högsta fullkomning, som
för henne under gifna förhållanden är möjlig. -
Inom mer eller mindre panteistiska riktningar
har man fattat idealet som den för ett visst
slag af väsenden gemensamma bestämdheten, tänkt
i konkret gestalt ("konkret allmänhet"). Idealet
skulle då vara en föreställning om ett enskildt
väsende, som hos sig fullständigt har alla
de egenskaper, som tillkomma den art, till
hvilken det hör, likasom den typ, som alla
andra till samma kategori hörande väsenden mer
eller mindre skulle närma sig. I konsten skulle
då ock sådana typiska gestalter framställas,
och människans sedliga uppgift blefve då också
att hos sig förverkliga det "ideal-mänskliga"
i denna betydelse. Enligt en världsåsikt
däremot, för hvilken individen är det första och
ursprungliga, är det en afgjord sak, att hvarje
varelse har sitt ideal i sitt sanna väsende och
att dess utveckling ej kan syfta till någonting
annat än till förverkligandet af just detta,
ehuru visserligen mycket finnes, som är för alla
människor i detta afseende gemensamt och ehuru de
äfven alla, till sitt sanna väsende betraktade,
stå i full harmoni med hvarandra. - 2. Teol. En
viss riktning inom den nutida teologien och
religionsfilosofien har fattat
Jesus som idealmänniskan, hvilket antingen
kan utföras mera panteistiskt, så att man
tänker sig mänskligheten som ett helt, hvilket
i sin utveckling med honom redan nått sitt mål,
fått sin idé individuellt förverkligad en gång
för alla, eller på mera individualistiskt sätt,
så att Jesus var en människa, som förverkligat
sitt ideal och därigenom står som ett lefvande
föredöme för oss andra i sträfvandet att fylla
våra ideals fordringar, på samma gång som en
pröfvosten för afgörandet af dessa ideals värden,
d. v. s. pröfvandet af huruvida de föreställda
idealen verkligen äro några ideal. - 3. Inom
etiken uppställes den sedliga karaktären som
viljelifvets mål, men för att uppfattningen
af denna skall blifva ett verkligt motiv för
viljan, måste den fattas i individuell gestalt,
sålunda som ett ideal. För att bilda denna
idealföreställning söker man förebilder i
historien eller dikten; så väljer den ene en,
den andre en annan till sitt ideal, och med
exemplets makt kunna dessa förebilder, om de
äro rätt valda, föra oss fram på den sedliga
utvecklingens väg; men den högsta sedliga
utvecklingen nås, först när det eftersträfvade
idealet blir individens eget sanna väsen, och
för den religiösa människan är detta gifvet af
evighet i Gud, som sålunda blir det absoluta
idealet, och de ändliga idealen nås enligt
en sådan lifsåskådning endast i samlif med
honom. Men naturligen uppställa skilda etiska
skolor olika sedliga ideal, hedonisterna ett
njutningsideal, utilitaristerna ett ideal
af klok nyttighetsberäkning, stoikerna "den
vises" ideal o. s. v. - 4. Estet. Inom estetiken
definieras vanligen idealet som det fullkomliga
förverkligandet af en idé i en individuell
företeelse. Men ofta fattas äfven det estetiska
idealet som den mer eller mindre allmänna typen
för en viss art af verklighet. Det är t. ex. i
denna betydelse, som man sagt: "Apollon var
det grekiska idealet af manlig skönhet". -
5. Pedag. Uppfostran förtjänar sitt namn, endast
om den är en afsiktlig och planmässig ledning
af den uppfostrades utveckling. Den förutsätter
därför en klar uppfattning af denna utvecklings
åsyftade ändamål. Detta mål är ett ideal,
som delvis är gemensamt för alla människor,
men delvis ock bör få olika konkret bestämdhet
alltefter individens särskilda anlag. Det
gemensamma bildningsidealet har fattats olika
under olika tider, så att man med hänsyn därtill
kan karakterisera och skilja från hvarandra
hufvudperioderna i pedagogikens historia. Det
allmänna grekiska bild-, ningsidealet var
"kalokagathia", en harmonisk förening af
kroppens och själens skönhet. Platon fördjupade
detta såväl i moraliskt som i intellektuellt
hänseende genom sin lära om den på
filosofiskt vetande grundade dygden och genom
den socialpolitiska synpunkt, från hvilken han
behandlade alla uppfostringsfrågor. För honom
blef uppfostrans ändamål ungdomens utveckling
till dugliga medborgare i idealstaten. Romarna
lade intet väsentligt nytt till detta sålunda
för antiken gemensamma bildningsideal, utan
specialiserade det blott för det offentliga
lifvets viktigaste funktioner, talarens och
krigarens. Ett nytt bildningsideal infördes
däremot genom kristendomen. Augustinus satte
i sin uppfattning af historiens filosofi emot
hvarandra som oförsonliga motsatser Guds stat
(Guds rike) och den världsliga staten. Mellan
dem står den strid, som enligt hans åsikt är
historiens mening, och må-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
