Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Höstved, skogsv. - Hösäte, landtbr. - Hötjuga, tvåkloig högaffel - Höttr, isl. Se Hott - Höttringen, zool. - Höttringsläktet l. Roskarlsläktet - Hövolm, landtbr. - Hövändare, landtbr. - Hövärde, landtbr. - Höxeröd, socken. Se Högseröd - Höxter, kretsstad - Höyen, Niels Laurits Anders - Höyer, Cornelius - Höyer, Edgar - Höyer-Möller, Erik. Se Möller, Erik Höyer - Höysgaard, Jens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Höstved, skogsv. Se Trä.
Hösåte, landtbr. Se Höbärgning.
Hötjuga, tvåkloig högaffel af trä. Se Gaffel 4.
Höttr, isl. Se Hott.
Höttringen, zool. Se Höttringsläktet.
Höttringsläktet l. Roskarlsläktet,
Strepsilas, zool., hör till brockfåglarnas
familj (Charadriidæ) och ordn. Charadriiformes
inom fåglarnas klass. Näbben är tämligen svag,
rak, kägelformigt utdragen, lika lång som
hufvudet. Benen äro korta, framtill försedda med
tvärsköldar; framtårna fria; mellantån är lika
lång som tarsen, baktån liten. Den hithörande
arten, höttringen l. roskarlen, S. interpres,
vistas nästan uteslutande vid hafskusterna, där
den lefver parvis på skär och klippor samt föder
sig af hvarjehanda smådjur. I sommardräkt har
den hufvudet hvitt, med svarta småstreck ofvan
och svarta band på sidorna, bakhalsen hvit, f
ramryggen, skuldrorna och de större vingtäckarna
brokiga af svart och roströdt, bakryggen,
öfvergumpen och öfre stjärttäckarna hvita,
ett bredt band på gumpen, en baktill afbruten
halsring, framhalsen och bröstets sidor svarta,
öfriga undre delar hvita, handpennorna svarta,
med hvita spolar, stjärten svart vid roten, i
spetsen och på sidorna mer eller mindre hvit,
näbben svart och benen gulröda. Längden är
nära 25 cm. Om vintern äro hufvudet och halsen
gråbruna, ryggen, skuldrorna och de större
vingtäckarna svartbruna, med brunaktiga eller
rostbruna fjäderkanter och de svarta delarna
försedda med grått fjäderbräm. Roskarlen
häckar allmänt utefter Sveriges hela kust
och lägger sina 4 grönbruna eller gröngrå,
med grått och brunt marmorerade ägg i en liten
håla. Vintern tillbringar den i sydligare länder.
C. E. S. (L-e.)
Hövolm, landtbr. Se Höbärgning.
Hövändare, landtbr., körredskap, som man använder
att vända det slagna höet för att befordra dess
torkning. Af hövändare finnas hufvudsakligen två
konstruktioner: den engelska, där höet sättes
i rörelse af på en roterande axel sittande
gafflar, och den amerikanska, försedd med
fram- och återgående gafflar, som kasta höet
bakåt. Hövändare användas jämförelsevis föga i
Sverige. H. J. Dft.
Hövärde, landtbr. Se Fodermedel, sp. 697.
Höxeröd, socken. Se Högseröd.
Höxter, kretsstad i preussiska
reg.-omr. Minden (Westfalen), vid Weser. 7,699
inv. (1905). Tillverkning af cement, papper,
gummivaror och tegel; järngjuteri. Sjöfart. I
närheten slottet Korvey (se d. o.), förr
kloster. I mars 1632 tillfogade Pappenheim
vid H. svenskarna en ej obetydlig förlust. I
sept. s. å. intogo dessa under Baudissin
ett befäst läger vid H., hvarifrån de dock
snart utmanövrerades af Pappenheim. 1633
(10 april) intogs H. af de kejserlige.
J. F. N. L. W:son M.
Höyen, Niels Laurits Anders, dansk
konsthistoriker, f. 4 juni 1798 i Köpenhamn,
d. där 29 april 1870, blef student 1816,
företog 1822-25 en studieresa samt utnämndes
1829 till professor i nistoria och mytologi
vid konstakademien i Köpenhamn, med åliggande
att föreläsa konsthistoria. 1839 blef han
inspektör och sedermera direktör vid den kungliga
tafvelsamlingen samt kallades 1856 till professor
i konsthistoria vid Köpenhamns universitet. Hans
föreläsningar i allmän konsthistoria uppenbarade
omfattande lärdom, stort skarpsinne och
"fenomenal vältalighet". Hans största förtjänst
ligger dock i den varma, oegennyttiga kärlek,
hvarmed han omfattade den danska konsten. Med
offentligt understöd reste han - ända in i sena
ålderdomen - i olika delar af Danmark, tog
noga reda på äfven de minsta spår af inhemsk
konstnärlig verksamhet och räddade därigenom
många äldre minnesmärken från undergång samt
gaf impulsen till den kommission, som senare
tillsattes för danska minnesmärkens bevarande,
och i allmänhet till det varma intresse,
hvarmed denna sak numera omfattas af såväl
staten som enskilda. Det var hufvudsakligen H.,
som genomdref planen till Viborgs domkyrkas
ombyggande i dess ursprungliga stil. H. stred
för en nationell anda i konsten och bidrog
i betydande mån att väcka och underhålla
konstnärernas kärlek till dansk natur och
danskt folklif. Hans personliga insats
i sin tids kultur var mycket stort. Hans
skrifter (till allra största delen studier
öfver dansk konst), jämte lefnadsteckning -
"Höyens levned" -, utgaf vos af L. Ussing
(1871-76). Jfr J. Langes uppsats "H. som docent
og författer" (i "Udvalgte skrifter", del 3).
Ph.W.*
Höyer, Cornelius, dansk målare, f. 1741,
d. 1804, studerade dels i Köpenhamn, dels i
Paris och Italien samt var redan 1769, då han
återkom hem, en ansedd konstnär inom sitt fack,
miniatyrmåleriet. 1770 blef han hofminiatyrmålare
och medlem af konstakademien. Från
1777 var han dennas sekreterare.
Ph. W.*
Höyer, Edgar, dansk författare,
f. 24 okt. 1859, juris kandidat 1883 och
overretssagförer 1886, har sedan 1888 skrifvit
en rad skådespel, hvaraf flera gjort mycken
lycka och uppförts ej blott i Köpenhamn, utan
äfven på danska landsortsscenerna samt i Sverige
och Tyskland. Nämnas må Dristig vovet (1888),
I ravnekrogen (1891), Scenens börn (1895),
Familjen Jensen (1897), Ståndens ære (1907)
och Bröderne Hansen (1908). Det är kvicka, om
än litet bittra skildringar af hvardagslifvet,
utförda med ypperlig beräkning af scenisk effekt.
E. Ebg.
Höyer-Möller, Erik. Se Möller, Erik Höyer.
Höysgaard [hö’jsgår], Jens, dansk
språkforskare, f. 1698, d. 1773, blef
1719 student, tog 1727 baccalaureusgraden
samt blef 1737 universitetspedell och 1759
klockare vid Trinitatiskyrkan. Som inlägg i
en rättskrifningsstrid utgaf han 1743 två små
Pröver af dansk orthographie, där han framställde
ett tämligen konstigt system af accenttecken;
de åsyftade att uttrycka vokalernas olika
längd, ljud och tonvikt. Därefter utkommo den
omfångsrika skriften Accentuered og raisonnered
grammatica (1747, med bihang 1769) och
hufvudverket Methodisk forsög til en fuldstændig
dansk syntax (1752). Fastän utan kännedom om
fornspråket, förde H. den danska språk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
