Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan / 255-256 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hök, Kristofer Vilhelm - Hökarna, fåglar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tandet af förslag till förordning om
lifbärgningsredskap samt lastlinje för fartyg.
G. H-r.

Hökarna, Asturini, zool., bilda en underfamilj
af fam. Falconidæ inom ordn. dagroffåglar,
Falconiformes. De skiljas från de egentliga
falkarna därigenom, att näbben saknar "tand"
i öfverkäkskanten; näbben är kraftig, från
sidorna hoptryckt, öfverkäken har stark,
nedböjd spets. Hökarna utmärkas för öfrigt
genom lång stjärt och jämförelsevis korta,
i spetsen afrundade vingar. Tarserna äro i
sin öfre del fjäderklädda, men f. ö. täckta
med plåtar och fjäll; särskildt kännetecknas
tarsernas fram- och baksida af i rad ställda
stora plåtar. Hökarna äro spridda öfver nästan
hela jorden. De äro djärfva och starka roffåglar,
som lefva af varmblodiga djur, hvilka de fånga
dels på marken eller i träd, dels i flykten. Sina
bon bygga hökarna i träd; till byggnadsmaterial
användas mindre och finare kvistar, än fallet är
hos andra roffåglar. De mellan 50 och 60 kända
arterna hänföras stundom till ett enda släkte,
Astur, men vanligen skiljas de
mindre formerna, sparfhökarna, som ett
särskildt släkte, Accipitris l. Nisus, under
det namnet Astur bibehålies för de större. I
vårt land finnes en representant för hvartdera
af dessa släkten. – Dufhöken l. hönshöken,
Astur palumbarius (A. gentilis; fig. 1),
den större af våra hökarter, utmärkes genom
grofva tarser, med starkt markerade tvärplåtar,
samt måttligt lång mellantå. Till färgen är
dufhöken ofvan gråbrun, öfver ögat och i nacken
med ljusa fjäderkanter. Hand- och stjärtpennor
äro på öfversidan brungrå med mer eller mindre
tydliga, mörkbruna tvärband. Undre kroppsdelarna
äro gråhvita, med svartbrun teckning, som
hos äldre individer bildar mer eller mindre
sammanhängande tvärband, hos yngre däremot
utgöres af längsfläckar. Honan är liksom i
allmänhet hos roffåglarna större än hannen samt
har bredare och glesare tvärband på undersidan;
hennes färg går mera i brunt, hannens mera i
grått. Näbben är svart, med gul vaxhud, ögats
iris gul, fötter gula, med svarta klor. Längden
uppgår hos hannen till 55 cm., hos honan till
66 cm. Dunungens dräkt är rent hvit. Dufhöken
har stor utbredning inom Europa och Asien samt
besöker vintertiden norra Afrika. I Nord-Amerika
ersattes den af en närstående art. I vårt land
häckar dufhöken från Skåne till långt

Fig. 1. Dufhöken.

upp i Lappland, ehuru den i antal aftar mot
norden. De unga dufhökarna äro flyttfåglar, som
lämna vårt land på hösten, men återvända redan i
febr. och mars; de äldre draga sig äfven söderut,
men öfvervintra allmänt i södra och mellersta
Sverige. Sin häckningsplats utser dufhöken i
någon större barrskog och bygger vanligen sitt
bo i öfre tredjedelen af någon gran eller tall,
aldrig i själfva toppen. Äggen äro 3–4, ljust
grågröna, vanligen ofläckade, någon gång med
sparsamma, matta, brunaktiga fläckar. Äggen
läggas vanligen i slutet af april, ungarna
utkläckas omkr. 20 maj och äro fullväxta i
midten af juli (dessa tider gälla mellersta
Sverige). Genom rofgirighet och djärfhet samt
sin talrika förekomst är dufhöken utan tvifvel
vår skadligaste roffågel. Den anfaller såväl
tamfjäderfä som skogsfågel, rapphöns, dufvor,
änder och mindre fåglar; äfven haren är utsatt
för dess angrepp. Vid sina jaktfärder flyger
dufhöken omkr. 20 m. högt, ej efter marken som
sparfhöken. Den smyger sig dock gärna på sitt rof
i skydd af träd, buskar o. d. samt plägar ofta
med stort tålamod sittande på något upphöjdt
föremål lurande invänta sitt byte. Vid själfva
anfallet skjuter den ned under sitt tillämnade
offer, om detta sitter i träd eller flyger,
höjer sig i sista stund och griper bytet
underifrån eller från sidan. Djur på marken
kastar den sig öfver med hängande vingar och
utbredda stjärtpennor. – Sparfhöken, Accipiter
(Astur) nisus (fig. 2), kännetecknas, utom genom
sin mindre storlek, genom spensliga tarser,
hvilkas tvärplåtar äro mindre tydligt markerade,
samt starkt förlängd mellantå. Till färgen är
sparfhöken ofvan mörkgrå, öfver ögat och i nacken
med ljusa fjäderkanter; hand- och stjärtpennor
ofvan med brun anstrykning och brunsvarta
tvärband. Undre kroppsdelar äro gråhvita med
brunsvarta streck och tvärband, hvilka senare
hos ungfåglarna äro mindre regelbundna. Honan
är betydligt större än hannen. Näbb, vaxhud,
iris, fötter och klor äro af samma färg som hos
dufhöken. Längden uppgår hos hannen till 34 cm.,
hos honan till 40 cm. Dunungens dräkt är helt
hvit. Sparfhöken finnes utbredd från Skåne till
Lappland, allmän ännu i trakten af Vilhelmina. De
flesta flytta, endast ett fåtal, hufvudsakligen
äldre individer, stannar kvar. Under
häckningstiden uppehåller den sig i barrskog
och tyckes till boplats föredraga tät ungskog,
men gör jaktfärder till slättbygden. Boet bygges
vanligen i någon gran eller tall. Äggen äro
3–5, hvita, med stora glesa, bruna fläckar. I
förhållande till sin storlek är sparfhöken en
djärf roffågel, som anfaller proportionsvis
stora djur, såsom orrungar, fullvuxna rapphöns,
järpar o. s. v. Eljest utgöres dess byte mest
af småfåglar, sorkar, råttor och andra små
däggdjur. Sparfhöken flyger vanligen lågt,
liksom smygande efter marken; den visar stor
skicklighet att fånga sitt byte i flykten;
sålunda lär den kunna fånga svalor, t. o. m.

Fig. 2. Sparfhöken.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>