Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Höjesteret - Höjesteret 2. Norges - Höjesteretsadvokat - Höjesteretssagsförer - Höjeån Lommaån) - Höjlyng - Höjning - Höjning 1. Geol. - Höjning 2. Metr - Höjning 2. Mus - Hök, Kristofer Vilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lagar af 12 sept. 1818 och af 11 apr. 1863
för öppna dörrar; i skriftligt behandlade
mål kunna afskrifter af voteringsprotokoll
erhållas. 1. E. Ebg. 2. O. A. ö.
Höjesteretsadvokat. Se Advokat.
Höjesteretssagförer. Se Advokat.
Höjeån (Lommaån), vattendrag i Skåne,
rinner upp i den vid Bara härads gräns belägna
Björkesåkrasjön (62 m. ö. h.), utgör därefter
under omkr. 3 km. gräns mellan Bara och Vemmenhög
och flyter sedan åt ö. och n. till Häckebergasjön
(48,6 m.). Efter att ha uppnått häradets gräns
i n. flyter ån åt n. v. och bildar gräns mellan
Torna och Bara härad, tills den utfaller i
Lommabukten, omkr. 10 km. n. om Malmö. Hela
längden är omkr. 41 km., och vattenområdet är
308 kvkm. Bredd och djup äro ringa; endast under
den sista kilometersträckan stiga bredden till
20–21 m. och djupet till 3–3,5 m.
Höjlyng, hed på Bornholm (se d. o.).
Höjning. 1. Geol. Jordskorpans eller landets
höjning och sänkning benämnas de förändringar
i det ömsesidiga nivåförhållandet mellan
land och haf, hvilka på grund af geologiska
fakta bevisats ha egt rum under forna
jordutvecklingsperioder och som ännu pågå inom
vissa delar af jordklotet. Berglager, som genom
de förstenade djurlämningar de innehålla visa
sig vara otvetydiga hafsaflagringar, befinnas nu
upplyfta till berg många hundra m. ö. h. Inom
Skandinaviska halfön finnas bevis för, att en
ganska betydlig nivåförändring där egt rum inom
en, geologiskt taladt, jämförelsevis ung tid,
nämligen under och efter istiden. De hopade
skalen af glaciala hafsmollusker, som träffats
flerstädes i Sverige vid en höjd af ända
till 150 m. öfver den nuv. hafsytan, antyda,
att den plats de nu intaga en gång utgjort
strand; forna strandterrasser, bestående af
genom vågsvallet hopvräkta, rundnötta stenar
och block, äro likaledes mångenstädes iakttagna
högt uppe på land. Genom i synnerhet G. De Geers
mätningar och undersökningar är det bevisadt,
att landets upplyftande efter den senglaciala
nedsänkningen icke skett likformigt öfver
hela Skandinavien, utan att höjningen varit
störst inom de centrala delarna och mindre
utåt periferien. Gränsen för det senglaciala
hafvet ligger nämligen inom sydligaste Skåne
icke mera än ett tiotal m. öfver nuv. hafsyta,
vid Stenshufvud å östra kusten är den 32 m., vid
Kullen 51, i Varbergstrakten 70 och i Dalsland
150 m. ö. h. Inom trakterna mellan Vättern
och Hjälmaren har den iakttagits på omkr. 140
m. höjd, vid Mora på 220, vid Ånge och längs
norrländska kustlandet upp till Luleåtrakten
på omkr. 260 m. öfver Östersjöns yta. Ännu
under postglacial tid låg landet tidvis lägre
än nu, så att Ancylussjön och Litorinahafven
då betäckte Östersjöns nuv. kustområden till en
höjd af 10 à 15 m., enligt hvad strandvallar på
Öland och Smålandskusten angifva. Den senast
inträdda höjningen pågår fortfarande, och denna
"den skandinaviska vallens höjning" har också
länge utgjort föremål för undersökningar och
beräkningar. Genom i klippor vid kusterna
inhuggna märken, s. k. "vattenmärken", och
genom vattenståndsobservationers anställande
har man sökt utforska denna höjnings årliga
eller sekulära storlek. Den nutida höjningens
belopp är på hundra år vid Stockholm nära 1/2 m.,
i Göteborgstrakten och vid Hallandskusten nära dubbelt så
stort samt längs Norrlandskusten ändå större. Det
troddes förr, att inom södra delen af Sverige
(Skåne, Blekinge o. s. v.) en sänkning ännu under
historisk tid egde rum och att endast landet inom
mellersta och norra Sverige var stadt i höjning,
men så är icke förhållandet. Om också de utanför
skånska kusten af hafvet betäckta torfmossarna
med sina på rot stående trädstubbar bevisa, att
en ganska sen landsänkning därstädes försiggått,
finnas längs de nuvarande kusterna förhållanden,
som angifva att, om någon rörelse hos landet
nu där pågår, denna måste vara en höjning. –
Äfven delar af England och Nord-Amerika
äro stadda i höjning. Jfr Ancylussjön och
Litorinahafvet. Litt.: G. De Geer, "Om en
postglacial landsänkning i södra och mellersta
Sverige" (i "Geol. för:s Förh.", 1882) och
"Om Skandinaviens nivåförändringar under
qvartärperioden" (ibid., 1888 o. 1890), och
L. Holmström, "Om strandliniens förskjutning
å Sveriges kuster" (i K. Vet. akad:s handl.,
bd 22, n:r 9, 1888).
2. Metr., den betonade delen af en versfot l.
takt. Höjningen består af en stafvelse,
den första i s.k. fallande takter, den sista
i s.k. stigande. Jfr Vers.
3. Mus. Höjning af en ton med en halfton
tecknas i musiken medelst ♯, med två halftoner
medelst ×. Tonens bokstafsnamn får i förra
fallet tillägget -iss, i senare fallet -ississ
(t. ex. f, fiss, fississ). Höjningstecknet ♯
kallas på svenska kors, ty. kreuz, it. diesi,
fr. dièse (t. ex. fa dièse = fiss), eng. sharp
(t. ex. b sharp = hiss), holl. kruis. Jfr Dubbelkors,
Sänkningstecken och Återställningstecken.
1. E. E. 2. R-nB. 3. A. L.*
Hök, Kristofer Vilhelm, ingenjör, skeppsbyggare,
f. 1858 i Växjö, aflade mogenhetsexamen 1877,
genomgick Tekniska högskolan som ord. elev
1878–80, praktiserade vid Oskarshamns mekaniska
verkstad och Södra varfvet i Stockholm,
genomgick franska statens mariningenjörskola i
Paris 1882–83 och arbetade vid örlogsvarfvet
i Brest, hade 1884–85 anställning vid Denny &
Brothers skeppsvarf i Dumbarton (Skottland)
och var 1885-1901 i firman James Laing &
Sons tjänst vid dess varf i Sunderland
(England), ett af hela världens förnämsta
skeppsbyggeridistrikt. H. följde där noga
fartygskonstruktionernas framsteg, inlade äfven
mycket själfständigt arbete på utvecklingen
af vissa typer af handelsångare, särskildt
den s. k. trunk-däck-typen, samt publicerade
i. engelska och tyska tidskrifter ett stort
antal tekniska afhandlingar och föredrag,
som tillvunne honom anseende som framstående
skeppsbyggare. 1901 öppnade H. verksamhet
i Sverige som konsulterande fartygs- och
sjö-maskinexpert. Han har bl. a. uppgjort
ritningar och specifikationer samt öfvervakat
byggandet af en del af vår handelsflottas
största fartyg, "Kronprinsessan Victoria",
"Prinsessan Ingeborg", "Prinsessan Margareta"
m. fl. 1907 anmodades han att biträda statens
ångfärjekommission vid uppgörande af förslag
till tågfärjeförbindelsen Trelleborg-Sassnitz
och konstruerade de för denna linje
afsedda ångfärjorna. Sedan 1906 medlem af
sjöfartssäkerhets-kommittén, deltog han 1909
i den svenska kommission, som underhandlade
med utländska makter ang. förändringar i
bestämmelserna om fartygs sjövärdighet, samt
biträder Kommerskollegium vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
