Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hästafvel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
163
Hästafvel
164
sten bör äfven vara fruktsam och könsorganen
därför normalt utvecklade (s. k. kl ap p h in
gst a r, där en eller båda testiklarua stannat
kvar i bukhålan, användas ej gärna i afveln,
dels därför att de ofta äro ofruktsamma,
dels emedan abnormiteten lätt går i arf
till deras hanliga afkomlingar, hvarigenom
kastrationen försvåras). Af vikt är vidare,
att han har förmågan att förärfva sina
egenskaper till afkomman. Nedärfningsförmågan
bedömes naturligtvis bäst genom granskning af
afkomman, men äfven efter härstamningen. Om en
hingsts förfäder i flera led varit likartade,
d. v. s. haft samma utseende och egenskaper,
är det nämligen större sannolikhet för, att
typen fortfarande kommer att bibehållas, än
om förfäderna varit hvarandra olika. Förekomma
bland en hingsts förfäder särskildt framstående
individer, räknas det alltid som en förtjänst,
emedan de berömda förfädernas egenskaper, genom
den s. k. latenta förärfningen, möjligen kunna
komma att uppträda hos afkomman; finnas åter
i stamtaflan djur af okänd härkomst eller af
bevisligen sämre beskaffenhet, anses det af
samma skäl såsom ett fel, emedan bakslag från
dessa kunna befaras.
Äfven afvelsstoet bör väljas med urskillning,
och man bör ej uteslutande förlita sig på
hingsten. Ett afvelssto bör vara lågbent med
djup och bred och tämligen lång bål, som lämnar
god plats för fostrets utveckling, regelbunden
benställning och lugnt temperament; korta,
högbenta ston äro sällan goda afvelsdjur och
ej heller sådana med retligt eller nervöst
temperament. Afvelsstoet bör vidare ha god
foderlust och förmåga att på bästa sätt utnyttja
fodret, hvilket under digifningstiden särskildt
visar sig i riklig mjölkproduktion; ston med
sjuklig könsdrift, som upprepade gånger visa sig
brunstiga, s. k. nymfomaner, äro i allmänhet ej
lämpliga som afvelsdjur. Af vikt är sedan att
välja en för stoet passande hingst, d. v. s. en
som till storlek, kroppsbyggnad och typ icke är
för mycket afvikande från stoet och af en sådan
exteriör, att man kan vänta sig, att hos stoet
möjligen befintliga fel kunna komma att utjämnas
genom motsvarande förtjänster hos hingsten.
Hästar kunna i regel börja att användas till
afvel vid 4 års ålder och af tidigt utvecklade
raser stundom t. o. m. vid 3 år. Unga hingstar
böra under första året ej gärna användas till
flera än 10 å 12 ston; såsom något äldre kunna
de betäcka 20 å 30 och såsom fullt utvecklade
omkr. 100 ston. För stark användning af hingsten
gör honom förr otjänstbar, och en större del af
de betäckta stona blir obefruktad; i allmänhet
beräknas dräktighets-procenten till mellan 60
och 70 proc. af de betäckta. För att hingsten så
länge som möjligt må bibehållas afvelsduglig,
bör han användas i ett efter hans typ lämpadt,
måttligt arbete. Utfodringen bör vara kraftig,
och vattenhaltiga och slappande foderämnen
undvikas. Under den strängaste tjänstgöringstiden
tillses särskildt, att fodret håller tillräcklig
mängd ägghviteämnen. Ston betäckas vanligen vid
4 års ålder, väl utvecklade djur af kallblodiga
raser stundom redan vid 3 år. De till afvel
tidigt använda bli vanligen de bästa mödrarna;
alltför tidig betäckning hämmar emellertid
moderns utveckling, och fölen bli ofta svaga,
men uppskjutes betäckningen åter för länge,
är det svårare att få dem dräktiga, och ston,
som först sent kommit att användas till
afvel, bli ofta dåliga ammor. Brunsten
inträffar vanligen på våren och varar från
24-36 tim. intill 7 å 14 dagar; hos somliga
ston upprepas den regelbundet hvar 4:e vecka,
om befruktning ej sker, medan det hos andra
kan dröja flera månader, innan brunsten ånyo
uppträder. Af vikt är, att stoet föres till
hingst vid den rätta tidpunkten, som är vid
midten af brunstperioden. Efter fölningen
inställer sig brunsten i regel på 7:e-9:e
dagen, då dräktighet säkrast uppnås, om
betäckning sker. Efterprobering för utrönande,
om befruktning in-trädt, brukar företagas på
7:e-9:e dagen efter betäckningen, hvilket dock ej
är lämpligt, utan förnyad betäckning bör ej ske,
förrän ny brunst inställt sig efter upphörande
af den brunstperiod, under hvilken betäckning
skett. Den vanligaste betäckningstiden är hos
oss april-juni, och stona gå dräktiga omkr. 334
dagar. Årlig fölning medför den fördelen, att
dräktighet säkrare uppnås, men verkar alltid
försvagande på stoet, och stoet bör därför under
dräktighetstiden i väsentlig grad sparas från
arbete. De dräktiga stona böra utfodras så,
att de hållas i godt hull, utan att bli för
feta; gödda ston ge ofta små och svaga föl och
vanligen äfven mindre mängd mjölk. Af vikt är,
att fodret innehåller tillräcklig mängd kalk och
fosforsyra, och bör därför användas godt hö och
som kraftfoder förutom hafre äfven något hvetekli
och malt-groddar; särdeles lämpligt är dessutom
bete. Under första hälften af dräktighetstiden
kunna stona användas på vanligt sätt, men
böra sedan sparas från de tyngsta körslorna;
de kunna dock användas i arbete intill 14
dagar före fölningen och böra äfven sedan
dagligen motioneras. De närmaste 3 a 4 dagarna
såväl före som efter fölningen gifvas endast
hö och kylslaget vatten, och därefter ökas
utfodringen småningom, så att först efter en
vecka eller 14 dagar gifves full ration. Alla
hastiga ombyten i utfodringen böra undvikas,
då mjölkens sammansättning däraf lätt påverkas,
hvarigenom rubbningar i fölets matsmältning lätt
uppkomma. Efter ett par veckor kan stoet börja
användas i lindrigt arbete, men först efter en
månad i fullt arbete. Fölet lämnas från början
hos modern, och så snart det gör försök att resa
sig, bör man hjälpa det till moderns jufver för
att det må få dia; är jufret ömt och svullet,
bör det först urmjölkas. Inställer sig diarré hos
fölet, är orsaken vanligen att söka hos stoet,
och den afhjälpes bäst därigenom, att man knappar
in på dettas utfodring, särskildt hafrefodret. En
vanlig orsak till diarré är äfven, att fölet
för länge varit skildt från modern och därför
dricker för mycket på en gång. Under första tiden
bör modern därför ej vara borta från fölet mer
än ett par timmar åt gången. Intill 3 veckor
behof ver fölet intet förutom modersmjölken,
men därefter bör gifvas ett tillskott af fint
hö och kraftfoder, bestående af en blandning af
krossad hafre, hvetekli och lin-frökakor. Ju
mera kraftfoder man kan få fölet att förtära,
desto mindre suger det modern och desto lättare
går af vän j ningen, som bör ske vid 4-5 månader;
en något tidigare afvänjning kan vara behöflig,
om stoet på nytt är dräktigt eller skall
användas i mera ansträngande arbete, äfvensom om
mjölkproduktionen är dålig. Efter afvänjningen
utfodras stoet knappt och motioneras strängt;
vid riklig mjölkafsöndring gifves lämpligen
äfven ett laxer-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
