Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Håkansson - Håkansson 2. Anders af H. - Håkansson - Håkansson 1. Hjalmar Emanuel H. - Håkansson 2. Julia H - Håkantorp - Håkon - Håksvik - Håkäringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utsågs äfven af regeringen till bondeståndets
sekreterare vid riksdagen 1809, men lämnade inom
kort detta uppdrag, då bondeståndet protesterade
mot utnämningen af en adelsman till denna
befattning. Som sin ätts hufvudman bevistade
H. riksdagarna 1809 och 1812 och var vid den
sistnämnda led. af stats-och bevillningsutskotten
samt af det utskott, som förordnades till
utredning af vissa frågor rörande riksståndens
privilegier. 1812 befordrades han till president
i Kommerskollegium. H. slöt själf sin ätt. Han
var en ovanligt kunnig och skicklig ämbetsman,
oinskränkt tillgifven konungamakten, snarfyndig,
driftig och oförfärad samt en god talare. Vid
riksdagarna utöfvade han stort inflytande.
l o. 2. A. B. B. (L. S.)
Håkansson. 1. Hjalmar Emanuel H., sångare,
f. 30 sept. 1844 i Öregrund, d. där 3 juli
1901, var anställd vid K. operan i Stockholm
1868-88 och utförde där en stor mängd bas-
och barytonpartier, såsom Jakob i "Josef i
Egypten", Almaviva i "Figaros bröllop", S:t
Bris i "Hugenotterna", Masetto i "Don Juan",
Papageno i "Trollflöjten", Ström i "Muntra
fruarna" m. fl. Han blef 1870 kantor i Jakobs
församling i Stockholm och 1875 lärare i körsång
vid konservatoriet samt 1882 led. af Mus. akad.
2. Julia H., den föregåendes hustru,
skådespelerska, född Stenius, f. 4 sept. 1853 i
Stockholm, blef gift med H. 1 1871, förberedde
sig för scenen under fru H. Winther-Hjelms
ledning och debuterade på Dram. teatern som
Nora i "Ett dockhem" hösten 1886. Hon väckte
uppmärksamhet genom sitt moderna spelsätt och
uppträdde i ytterligare två roller, men blef
icke engagerad. Spelåret 1887-88 var hon
fäst vid Svenska teatern i Helsingfors och
1888-91 vid A. Lindbergs sällskap. Från 1891
reste hon några år (tills, med den utmärkte
skådespelaren T. Svennberg) på turné i landsorten
och Norge, gaf gästspel i hufvudstäderna och
var en tid (1892-93) engagerad vid Svenska
teatern i Helsingfors. Det var under dessa
år hon förvärfvade sitt anseende som en af
de ambulerande sällskapens bästa krafter,
och vid hennes tillfälliga besök i Stockholm
(1888, 1893 och 1894) kunde man konstatera en
betydande konstnärlig mognad. 1895-98 var hon af
A. Ranft anställd vid Vasateatern och 1899-1902
vid Svenska teatern i Stockholm. Tills. med
T. Svennberg bildade hon turnéer 1898-99 och
1902-05, hade eget sällskap 1905-07 och är
sedan 1907 engagerad vid Dramatiska teatern.
Fru H. är en af vår moderna teaterkonsts
intressantaste representanter, och hon har från
en ursprunglig ensidighet i läggningen småningom
lyckats utveckla en framställningsförmåga, som
behärskar ett vidsträckt sceniskt område. Till
en början mest reflekterad och intellektuell,
fördjupade hon sig mer och mer i känslolifvet
och nådde därhän, att hon under sin kraftigaste
period framför allt förstod att återgifva
kvinnan i hennes instinktiva rörelser och
impulser, passioner och själsstrider. Hon
har skapat realistiska bilder, kännetecknade
af en växelvis eruptivt våldsam och intensiv
lifsenergi, af en hängifvenhet åt lidelsen och
smärtan utan sans och gräns och af en både i den
psykologiska studien och den yttre detaljen fullt
öfvertygande sanningsprägel (Anna Hjelm i "Kung
Midas", Sylvi, Emma Scarli i "Stulen lycka",
Florizel i "Ett besök"). Med särskild
förkärlek har hon framställt kvinnan om 30 à 40
år, gripit hennes nervösa känslighet och fordran
att, obunden af sociala och moraliska hänsyn,
fritt utveckla ett personligt innehåll (Magda i
"Hemmet", Beate i "Lefve lifvet!"), men också
skildrat henne i de afgörande konflikter,
ur hvilka hon med uppoffring af sin egoism
utgår renad och förädlad (Paola i "Tanquerays
andra hustru", mrs Erlynne i "Solfjädern", fru
Bertram i "Skärseld"), och i den fullständiga
resignationen (Agnes Jordan). Fru H:s artistiska
särmärke har emellertid icke hindrat henne
från att äfven på områden, som från början
voro hennes naturell främmande, skapa gestalter
af betydenhet. Hon har spelat roller, i hvilka
ömheten och den själfulla innerligheten förhärska
(fru Vockerat i "Ensamma människor", fru Falk i
"Det stora förslaget"), uttryckt hjärtats hårdhet
och köld (den unga frun i "Moder Jorden"),
excellerat i moderna salongsstycken (M:me de
Tauzette i "Dénise"), visat prof på älskvärd
spiritualitet (Fröken Falköga och Suzanne i
"Generaldirektören"), kraftigt karakteriserat
Lona Hessel i "Samhällets pelare" och fru Alving
i "Gengångare", med naturalistisk pregnans
tecknat den cyniska och halfgamla kvinnan som
Tekla i "Fordringsegare", visat glimtar af
humor som den gamla baronessan i "Marcelle"
och till och med lyckats gifva en öfvertygande
föreställning om den klippska tjufkonan Wolff i
"Bäfverpälsen". Bland hennes öfriga uppgifter
nämnas Hjördis i "Härmännen på Helgeland",
Svanhild i "Kärlekens komedi", Rebecka i
"Rosmersholm", Ella Rentheim i "J. G. Borkman",
Rita i "Lille Eyolf", Hedda Gabler, Anita Morani
i "Reformatorn", Francillon, Lenore i "Ära",
Vasilissa i "Natthärbärget", Iris och dottern i
"Släkten som dö". 1. A. L.* 2. S. S-n.
Håkantorp, socken i Skaraborgs län, Gudhems
härad. 701 har. 224 inv. (1908). Annex till
Segerstad, Skara stift, Falköpings kontrakt.
Håkon, norska jarlar. Se Haakon.
Håksvik, socken i Älfsborgs län, Kinds
härad. 11,503 har. 810 inv. (1908). Annex till
Kalf, Göteborgs stift, Kinds kontrakt.
Håkäringen (Håskerdingen), Scymnus borealis
l. Somniosus microcephalus, zool., en hajfisk
af fam. Spinacidae, från hvars öfriga släkten
håkäringsläktet skiljer sig bl. a. därigenom, att
ryggfenorna sakna tagg. Håkäringen blir ganska
stor, öfver 4 m. (enligt en annan uppgift
öfver 7 m.) lång, och är ytterst glupsk. Den
skyr ej att angripa människan, och utan all
fruktan för henne frossar den på hvalkroppen,
under det hvalfångarna hålla på att afspäcka
denna. Håkäringen anträffas, ehuru mycket
sparsamt, ute i Kattegatt. Fiskarna få den
tillfälligtvis på backorna, men föra den sällan
i land, utan taga endast lefvern. Fiskens
egentliga hem är norra delen af Nordsjön och
Norra ishafvet, där den talrikt förekommer
ända upp till Spetsbergen. Norrmännen bedrifva
ett ej obetydligt fiske efter denna hajart,
dels ute vid bankarna i Ishafvet, dels längs
Finmarkens kuster.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
