Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Holbach ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bildning, hvilande på de Väst-europeiska
folkens framskridna kultur, hade han på sina
resor förvärfvat stor människokännedom och
fördomsfrihet i förhållande till sina landsmäns
sedvanor och föreställningar. Men vid sidan
däraf var han genomträngd af en allvarlig
ifver att fylla bristerna i folkets andliga
lif och litteratur och att lyfta det till ett
kulturstadium liknande det, som han funnit
i främmande länder. Han ville dock ej blott,
som han säger, "moralisera", d. v. s. bekämpa
folkets förhärskande fel, akademiskt
pedanteri, kälkborgerliga ståndsfördomar, blind
auktoritetstro och grof vidskepelse, utan äfven
"polera" språket, d. v. s. utveckla det och
ådagalägga, att det mycket väl lämpade sig för
allsköns "literære materier". Under kampen för
detta mål blef humorn hans förnämsta medel, och
den gaf därjämte hans pennas alster både deras
utmärkande prägel, hvari alla nordbor kände igen
något af sitt eget innersta väsen, och deras
varaktiga värde samt typiska betydelse, som
endast riktigt klassiska verk kunna erhålla. Den
1719 förda fejden med A. Hojer (se denne),
som H. under olika pseudonymer skarpt och
närgånget angrep i latinska småskrifter,
synes först ha gifvit H. lust att skrifva
satiriska dikter. Efter att ha profvat sin
penna på öfversättning af en bland Juvenalis’
satirer utgaf H. under författarnamnet
Hans Mikkelsen 1719—20 Peder Paars, en komisk
hjältedikt i fyra böcker (14 sånger; 1772
praktupplaga med kopparstick efter Wiedevelts
teckningar; en edition med lärda anmärkningar
af F. L. Liebenberg och illustrationer efter
Marstrand, 1863, praktupplaga, illustrerad af
H. N. Hansen, 1885, öfv. till svenska och tyska,
1750). Ehuru Boileaus "Lutrin" tjänat H. till
förebild, är det ett utprägladt originellt, ja,
i litteraturen enastående verk. Det är dels en
genomförd parodi på antikens hjältedikter, i
synnerhet æneiden, men ännu mera på pedagogernas
sätt att behandla dem, dels en synnerligen kvick
satir öfver samtidens alla dårskaper, som tecknas
i en rad komiska typer;, man kan i "Peder Paars"
finna frön till många af gestalterna i H:s
senare komedier. Dikten väckte utomordentligt
uppseende och vann mycket bifall, men åstadkom
äfven förargelse på vissa håll. Storkansleren
F. Rostgaard (se denne), som egde ön Anholt,
skådeplatsen för Peder Paars’ bedrifter och
missöden, kände sig särskildt kränkt å egna och
inbyggarnas vägnar och anhöll i en klagoskrift
hos konungen, att författaren måtte straffas
och hans arbete konfiskeras och brännas. Men
klaganden vann gehör hvarken hos Fredrik IV,
som själf haft nöje af boken, eller i dennes
konselj, som ansåg, att den blott innehöll
"fingeret skemt". Till "Peder Paars" slöto
sig 1722 fem Skemtedigte, af hvilka den 3:e,
Critique over Peder Paars, är märklig, därför
att H. däri uttalar sin åsikt om skaldens
uppgift och nationella betydelse, medan Sille
Hansdotters forsvarsskrift for qvindekjönnet
både skarpsinnigt och varmt tar till orda för
kvinnornas andliga frigörelse och likställighet
med männen, en idé, som H. ytterligare utvecklar
en tjugu år senare i "Niels Klim". Från dessa
dikter var öfvergången lätt till de komedier,
som H. 1722 började författa för den nya danska
teatern, öppnad hösten s. å. med unga danska
skådespelare under ledning af fransmannen
Montaigu (från en f. d. fransk
hofskådespelartrupp) och ifrigt understödd
af H. liksom af hans förre motståndare
Rostgaard. Den första af dessa komedier, hvarmed
H. grundlade en nationell dramatik i Danmark, var
Den politiske kandestöber (uppf. 26 sept. 1722)
och redan 1724 utgaf han under ofvannämnd
pseudonym de första 10 komedierna, hvaribland Den
vægelsindede, Jeppe paa Bjerget, Barselstuen
och Maskerade. De närmast följande åren skref
H. 4—5, komedier hvart år — en i dramatikens
historia dittills rent af oerhörd produktivitet
—, så att till 1728, då teaterverksamheten
upphörde, spelats inalles 20 af H:s komedier,
hvaribland Jacob v. Thyboe, Den stundeslöse och
den öfverdådigt lustiga parodien på de tyska
teaterstyckena Ulysses von Ithacia samt den
motsvarande, men då missförstådda parodien på
franska tragedier, Melampe. Erasmus Montanus,
säkert H:s djupsinnigaste skådespel, skrefs,
liksom några andra, vid samma tid, men uppfördes
först långt senare. Då teatern 1747, efter
Kristian VI:s död och det pietistiska regementets
slut, ånyo öppnades, skref H. ytterligare
6 stycken, men de stå långt tillbaka för de
äldre. Visserligen bära H:s komedier (33) ej få
spår af den hastiga utarbetningen (i synnerhet
framträda emellanåt i H:s teaterstycken en och
annan märklig glömska och orimlig intrig), och
det kan ej heller förnekas, att han ofta lånade
ämnena från annat håll och utan betänkande
upptog många infall, t. o. m. hela scener
från sina föregångare; men likväl måste hans
alster sägas vara fullkomligt originella, och
de gifva så trogna bilder af tidens mångahanda
dårskaper och det dagliga lifvet på H:s tid,
att man i dem kan studera Köpenhamns och den
danska landsbygdens ("Jeppe paa Bjerget") seder
och lefnadssätt. Till den grad fördanskades
det främmande under H:s penna; komedierna
visa äfven hans sällsynta förmåga att skildra
figurer och framställa situationer liffullt
och humoristiskt. Också gjorde de utomordentlig
lycka och väckte hågen för god komedi ej blott
i Danmark, utan äfven i grannländerna. I Sverige
utkommo redan 1729 öfversättningar, och 1730—50
spelades de mycket af kringresande trupper,
liksom i nyare tid, och de lästes ännu mera på
danska och i öfversättningar (en fullständig
samling utkom 1827—33 i Strängnäs, ett urval
1888—90; enskilda stycken, särskildt "Jeppe
paa Bjerget", lära varit tryckta i ett vida
större antal exemplar än i själfva Danmark). I
Tyskland bildade H:s komedier till omkr. 1770
huvudbeståndsdelarna af teatrarnas repertoar,
och ännu långt senare ha de öfversatts till
tyska (bl. a. af Öhlenschläger 1822—23,
R. Prutz 1868 och J. Hoffory 1888). Till
Holland och England funno de likaledes
väg. I Danmark och Norge ha de, ehuru tidtals
skjutna åt sidan af en öfverförfinad smak,
dock ständigt bildat repertoarens grundstomme
och alltid ånyo trängt sig fram i förgrunden
genom sin rikedom på förträffliga uppgifter för
skådespelarkonsten. Af de många upplagorna böra
framhållas F. L. Liebenbergs (8 bd, 1848—54) och
J. Martensens med ypperliga inledningar (12 bd,
1897—1906) samt "jubelupplagan" (3 bd, 1883—88,
med värdefulla bilagor och H. Tegners utmärkta
illustrationer). Efter en 1725—26 företagen
resa till Aachen och Paris utgaf H. den tämligen
matta dikten Metamorphosis eller forvandlinger
(öfv. af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
