Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hemorrojder - Hemort - Hemortsbevis - Hemortsrätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sådana uppnå storleken af hönsägg och
mera. Deras anatomiska byggnad är densamma som
de yttres. De kunna nå en försvarlig storlek,
utan att mycket besvära patienterna, men de
kunna också bli en källa till svåra lidanden
och det på flera sätt. Först besvära de vid
öppningar, synnerligast hos patienter, som
lida af förstoppning. Vidare ha de benägenhet,
synnerligast i sistnämnda fall, att tränga
sig ut genom analöppningen och däraf blifva
tillstrypta. Smärtorna kunna därvid blifva
utomordentliga, allrahelst om därjämte finnes
kramp i slutmuskeln, hvilket mycket ofta är
förhållandet. Slutligen kunna de gifva upphof
åt blödningar. Om dessa äro sällan påkommande och
lindriga, göra de, hos i öfrigt friska personer,
föga skada, och man betraktade dem förr till och
med såsom en "naturens välgärning". Men man har i
detta hänseende gått alldeles för långt. Sällan
ha människor mycket blod till öfverflöd, och
långt ifrån hvarje "öppen gyllenåder" är att
betrakta som en fördel. Långt bättre vore att
bekämpa hvarje sådan, och i de flesta fall är
detta absolut nödvändigt. Enär hemorrojderna
vanligen orsakas af ett alltför stillasittande
lefnadssätt i förening med hög diet och trög
matsmältning, är motarbetandet af blödningen
och hemorrojdernas besvärligheter i allmänhet
lätt funnet — ehuru visst icke alltid lätt att
med tillbörlig energi fullfölja. Det bör dock
anmärkas, att hemorrojderna kunna uppkomma
af andra orsaker, såsom af grossesser; de
kunna blifva kvar, äfven sedan denna orsak för
alltid upphör. Kalla vattenlavemang äro ett
utmärkt medel både mot blödningar och andra
besvär af hemorrojder; fruktan för detta medel
är fullkomligt oberättigad. Blifva svulsterna
alltför stora och besvärande och kunna de ej
hållas i tygeln af dietetiska och andra medel,
så måste de borttagas. Kirurgerna ha för detta
ändamål varit ganska uppfinningsrika; intet af
deras "heroiska" medel, knif, sax, omknytning,
brännmedel (både syror, alkalier och glödande
järn), har lämnats oförsökt. Nu torde man vara
tämligen ense om, att det till utseendet värsta
är i själfva verket det minst smärtsamma,
det ofarligaste, men på samma gång det
verksammaste: glödjärnet, men det nyaste däraf,
den s. k. termokautern. Vid större utbredning af
hemorrojderna kunna mera ingripande operationer
blifva nödvändiga.
Det är omöjligt att lämna detta kapitel,
utan att påpeka, hurusom det knappt ges någon
åkomma, hvarmed en människa kan vara behäftad,
som gifvit och fortfarande ger anledning till så
många oriktiga och skadliga föreställningar som
"hemorrojder". Å ena sidan föreställa sig många,
att hemorrojderna äro något, som skall vara, att
de äro nyttiga, att de åtminstone ej förtjäna
särdeles mycket afseende, att de i alla fall
ej kunna hjälpas, och man underlåter så mycket
hellre att söka hjälp, som redan undersökningen
är så motbjudande, för många den sista, som de
besluta sig till. Däraf kommer ock, att många
människor lifvet igenom eller åtminstone långa
tider dragas med ett ondt, som lätt och utan fara
kan hjälpas. Än värre är, att man vid hvarjehanda
obehag i denna region tröstar sig med, att man
blott har hemorrojder och därvid intet annat har
att göra än taga laxermedel, på sin höjd genomgå
brunnskurer, och underlåter en undersökning,
som skulle uppdagat helt andra
lidanden, hvilka icke alltid äro lätta att
hjälpa, då de vunnit större utbredning. Å
andra sidan kallar man hemorrojder en mängd
sjukliga företeelser, som med dem ha alls
ingenting att skaffa; ja, man föreställer sig,
att hemorrojderna äro flyttfåglar, som kunna
slå upp sitt bo hvar som helst, att de stiga
upp under bröstet och slå sig på lungorna, på
hjärnan till och med! Hemorrojderna blifva,
där de äro. Om också en hastigt stoppad
habituell blödning från gyllenådern kan för
en tid medföra några små obehag, så är dock
visst, att alla dessa aflägsna sjukdomstecken
ha andra grunder, hvilka det är nödvändigt
att utstudera, om man vill blifva frisk.
Rsr.*
Hemort. 1. I fråga om fattigunderstöd. Se
Hemortsrätt. — 2. I fråga om fartyg. Se sjölagen,
§ 4. — 3. Krigsv., kallas i krigstid i motsats
till krigsskådeplats (se d. o.) den del af
landet, i hvilken krigshändelserna icke pågå.
3. C. O. N.
Hemortsbevis, bevis från hemlandet, att
bevisinnehafvaren eller hans änka och barn ha
rätt att mottagas till försörjning i hemlandet.
Hemortsrätt, det förhållande mellan en
samfällighet (kommun, län o. s. v.) och en
dess medlem, på grund af hvilket den förra är
skyldig att bekosta den fattigvård, som enligt
i lagstiftningen meddelade föreskrifter kan
tillkomma den senare.
I Sverige har hemortsrätten alltid varit bunden
vid kommunen (socknen). Redan i k. kung. af
5 dec. 1788 uppställdes som allmän regel,
att hemorten är den socken, där fattighjonet
senast haft eget hemman eller som inhyses-
eller tjänstehjon varit i skatt antecknad. Den
försörjningsskyldighet, som härigenom ålades
kommunen, var emellertid förenad med en rätt att
hindra inflyttning af sådana personer, som kunde
befaras inom en snar framtid falla fattigvården
till last. Härom heter det i samma kung.: "tå ock
erfarenheten visat, at en skröpling, ett mindre
arbetsfört eller lättjefullt tjenstehjon eller
någon, som afstått eller icke längre förmått
sköta sitt hemmans bruk, så snart han undfått sin
förre själasörjares bevis om sitt förhållande,
flyttar till hvilken sokn han behagar, ther
han antingen kan få ett litet hus eller sitta
inhyses, emot ringa afgift eller något biträde
af dagsverken til jordägaren, och at, tå then
senare icke längre thervid ser sin vinning,
then emottagna blir förskjuten och soknen til
last, ehuru en alena kunnat af en sådan person
hafva någon nytta; så hafve vi tillika i nåder
pröfvat både nödigt och billigt, at hvarje
församling, emot ofvannämnde skyldighet, må
äga then rättighet, at icke något inhyseshjon
bör få sig der nedsätta, eller något gammalt
och mindre arbetsfört tjenstehjon antagas,
innan sådant förut blifvit i allmän soknestämma
anmält och församlingen thertill sitt bifall
lemnat". Denna rätt att hindra inflyttning
medförde emellertid ständiga trakasserier för
den del af befolkningen, som mest nödsakades
att för sin utkomst byta om vistelseort,
hvarjämte denna rätt föranledde en ständig
sträfvan från socknarnas sida att från sig
aflägsna faran för ökad fattigvård genom att i
allt större utsträckning hindra inflyttning af
fattiga. Bestämmelserna om hemortsrätten väckte
därför allmänt missnöje, och detta missnöje
bidrog till att framtvinga den första allmänna
fattigstadgan, k. förordn. 25 maj 1847.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
