Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hedin, Sven Anders
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
H., två af hans tjänare och en kamel nådde,
döende, floden Khotan darja. Han återvände då
öfver Aksu och Utsch-turfan till Kaschgar. På
sommaren 1895 företog han därifrån en ny färd
till östra och södra Pamir, där han särskildt
geologiskt undersökte det system af parallella
bergskedjor, som i ö. begränsa Pamirplatån,
vidare de glaciärer, som från Hindu-kusch strömma
mot n., Amu darjas källor och öfre Jarkent
darjas. Efter att ha återvändt till Kaschgar
begaf han sig i dec. 1895 öfver Jarkent till
Khotan, korsade med 4 man och 3 kameler åter
Takla-makan-öknen till Kerija darja, följde
denna flod, tills den slutar i sanden, och
fortsatte genom öknen till Tarim. Under denna
färd upptäckte han bl. a. de i flygsanden
begrafna ruinerna af två stora buddistiska
städer, där funna målningar och gipsfigurer
röjde en raffinerad konst, kartlade Kerijaflodens
lopp och fann i dess skogar en herdestam, hvars
tillvaro var obekant t. o. m. för kineserna. Från
Schah-jar fortsatte H. utmed floden Tarim, hvars
invecklade system i urskogarna han kartlade,
vidare till Korla och Karaschar och därifrån
genom öknen till Lop-nor och skingrade definitivt
det dunkel, som alltid sväfvat kring denna sjö
(se vidare Lop-nor). Han återvände öfver
Tjarkhlik, Tjertjen och Kerija till Khotan,
hvarifrån han bröt upp i juni 1896 och gick
öfver Kwen-lunbergen upp på Tibets högland,
som han med en karavan af 10 man och ett 50-tal
hästar och åsnor korsade från v. till ö. Under
färden, som två månader gick på omkr. 4,450
m. höjd, dogo djuren, så när som på 3 kameler
och 3 hästar, af brist på bete. Hela detta
område kartlades geologiskt och topografiskt,
och 23 sjöar upptäcktes, af hvilka en är
en af de största i hela inre Asien och icke
ens antydts af de kinesiske kartograferna. I
Tsajdam nådde karavanen med sviktande krafter
de förste mongolerna och fortsatte, ständigt
på vakt mot tangutiska röfvare, till Kuku-nor
och Sining-fu. Från Liang-tscheo korsade H. den
okända delen af öknen Ala-schan, gick öfver
Hwang-ho genom Ordos och genom norra Schan-si
till Peking, som nåddes 2 mars 1897. Därmed var
genomkorsandet af Asien fullbordadt. Återfärden
gick genom Mongoliet öfver Urga, Kiachta samt
genom Sibirien och Ryssland till Stockholm,
dit H. anlände 10 maj 1897. Utom i ofvannämnda
verk har H. framlagt resultat af sina dittills
gjorda forskningar dels i de i "Zeitschrift
der gesellschaft für erdkunde zu Berlin"
införda redogörelserna Forschungen über die
physische geographie des hochlandes von Pamir
(1894), Die gletscher des Mus-tag-ata (1895),
Reise durch die Takla-makan wüste (s. å.),
Forschungsreise nach dem Lop-nor (1896), dels i
A journey through the Takla-makan desert (London
1896). Den sista resan är skildrad såväl i ett
stort populärt verk, En färd genom Asien 1893—97
(2 bd, 1898, 7 uppl. på andra språk, äfven på
japanska), äfven utgifvet i en mindre, för ungdom
afsedd uppl., Genom Asiens öknar. Forskningar
och äfventyr 1893—97 (1899), och försedt med
ett tilläggsband, Forskningar i Lop-nor-området
(1902), som i ett mera vetenskapligt, Die
geographisch-wissenschaftlichen ergebnisse
meiner reisen in Zentralasien (1894—97,
Ergänzungsband XXVIII till Petermanns mitteilungen, 1900).
Midsommardagen 1899 lämnade H. åter Stockholm för
att i Asien fortsätta de forskningar han påbörjat
under sin förra resa. Hans utgångspunkt blef
äfven då Kaschgar. Med en stor karavan af kameler
och hästar tågade han till Lajlik vid Jarkent
darja, hvarifrån han själf med ett par man och
en ringa del af bagaget lät af strömmen på en
färja föra sig nedför Jarkent darja l. Tarim,
medan karavanens hufvudmassa tog landvägen. Till
mötesplats bestämdes en punkt, Jangi-köl,
vid nedre Tarim. Båtfärden varade tre månader,
hvarunder floden med alla dess krökningar på det
noggrannaste uppmättes och kartlades. I slutet
af nov. var det så kallt (ända till -16°), att
man på morgonen måste hugga upp isen med yxor för
färjan, och 7 dec. måste flodfärden afslutas. Man
slog läger vid Jangi-köl, där Lop-nor-distriktet
börjar och där karavanen väntade, och byggde
vinterhyddor. Vintern 1899—1900 företog H. med
fyra man en med stora faror förbunden 2 månaders
färd genom östra delen af den på allt organiskt
lif blottade Takla-makan mot s. v. till Tatran
vid Tjertjen darja, en sträcka af 285 km.,
nästan dubbelt så lång som ökensträckan genom
västra delen, på hvilken han 1895 förlorade hela
sin karavan. Från Tjertjen tog expeditionen
efter en 340 km. lång rekognoscering västerut
en östligare väg tillbaka till Jangi-köl. På
våren 1900 gjorde H. en exkursion österut för
att vidga sin kännedom om Lop-nors invecklade
vattensystem, påträffade s. om Altimisch-bulak,
i "de vilda kamelernas land", lämningar af
hus och tempel, kinesiska mynt, skärfvor af
lerkärl samt manuskript från 3:e årh. e. Kr.,
som förtäljde, att ruinerna härstammade från
en kinesisk stad, Lôu-lan. Den kultur, som då
fanns i denna trakt, gick under, då Tarim,
som fordom flöt åt ö. och utföll i Lop-nor,
ändrade sitt lopp mot s. ö. och s. och bildade
det stora träsket Karakoschun. H. konstaterade,
att Lop-nor-bäckenet åter vandrar mot n. — I
slutet af maj 1900 lämnade H. för sista gången
Jangi-köl; han följde på sin färja Tarims
hufvudarm till Abdal och tågade sedan söderut
till Temirlik, Gass-kul och Mandarlik, hvarifrån
han med ett mindre sällskap under sommaren och
hösten utförde en 93 dagars kräfvande och på
intressanta geografiska upptäckter synnerligen
rik rundresa genom nordöstra Tibet. Han kom
söderut till ungefär 34° n. br., 90° ö. lgd, ej
långt från Jang-tse-kiang, korsade hertigens af
Orléans och Bonvalots väg 1889 och sin egen 1896
och utforskade därunder Arka-tags fjällmassiv,
Kwen-lun-systemets hufvudkedja, till kamhöjden
en af jordens mäktigaste och högsta, hvars
hufvudpass ligger 5,180 m. ö. h., 340 m. högre
än toppen af Mont-Blanc. På den stora höjden,
i den tunna luften och ständiga blåsten var
kölden ytterst skarp, och för strapatserna
dukade 10 hästar och 4 kameler samt en tjänare
under. Efter en omkr. 3 veckors utfärd till
saltsjön Ajag-kum-köl undersökte H. den s.,
ö. och n. om Lop-nor belägna delen af öknen Gobi,
ett likaledes alldeles obebodt och af en europé
ej förut besökt område, där karavanen en gång
tillbragte 12 dagar utan att finna en droppe
vatten. Den sista och största afdelningen
af resan utfördes sommaren och hösten 1901,
då H. med en karavan på 35 man, 39 kameler,
30 hästar, 77 åsnor och mulåsnor, 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
