Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 19-20 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hartmann, Johan Peter Emilius - Hartmann, Vilhelm Emilius (Emil) Zinn - Hartmann, Alfred - Hartmann, Julius von - Hartmann, Moritz - Hartmann, Robert

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

P. E. H." (1895), och Angul Hammerich i "Nordisk
tidskrift" (1900).

2. Vilhelm Emilius (Emil) Zinn H., den
föregåendes son, f. 1836 i Köpenhamn,
d. där 1898, blef 1861 organist vid en
förstadskyrka och 1871 vid Kristiansborgs
slottskyrka. Af hans kompositioner, som
äfven i utlandet vunnit uppmärksamhet
genom sin förträffliga orkesterbehandling,
må nämnas operorna Elverpigen (1867) och
Ragnhild (1896), Nordiske folkedanse för
orkester, uvertyren Eine nordische heerfahrt,
körverken Vinter og vaar och Mod lyset samt
diverse symfoni- och kammarmusik, sånger och
pianostycken.
1. o. 2. A. L. (E. F—t.)

Hartmann, Alfred, schweizisk författare på tyska, f. 1814,
d. 1897 i Solothurn, skildrade uteslutande sitt
hemlands människor och förhållanden; romanen
Meister Putsch und seine gesällen (1858) och
några novellsamlingar äro mest bekanta. H. skref
vidare biografier öfver tecknaren Disteli (1861),
kanslern Hory (1876) m. fl. Se biogr. af W. v. Arx
(1902).


Hartmann, Julius von, preussisk militär,
f. 1817, d. 1878, var 1857—60 öfverstelöjtnant
och afdelningschef i krigsministeriet samt
kom därigenom att deltaga i förarbetena för
den preussiska härens reorganisation. Han
befordrades 1860 till chef för 6:e armékårens
generalstab och blef 1865 generalmajor. Sedan han
som befälhafvare för en kavalleridivision med
utmärkelse deltagit i fälttåget mot Österrike
1866, utnämndes han 1867 till generallöjtnant
och beordrades att biträda det bajerska
krigsministeriet vid omorganisationen af
den bajerska hären. Vid fransk-tyska krigets
utbrott 1870 erhöll han befälet öfver första
kavalleridivisionen och förde denna kår i
slagen vid Colombey-Nouilly och Gravelotte samt
vid belägringen af Metz. Han blef i jan. 1871
befälhafvare för en mindre armékår, utkämpade
fäktningarna vid S:t Amand och Château-Renault
(7—8 jan.) samt besatte Tours (19 jan.). Efter
krigets slut blef han guvernör i Strassburg
(1871) och kavallerigeneral (1873) samt tog i
maj 1875 afsked. H. utgaf flera militära essayer,
och 1882 utkommo hans Lebenserinnerungen, briefe
und aufsätze.

Hartmann, Moritz, tysk skriftställare, f. 1821
i Böhmen, d. 1872, af judisk släkt, utgaf 1845
sin första diktsamling: Kelch und schwert (3:e
uppl. 1851), hvilken strax gaf honom rang som
politisk lyriker. 1848 ställde han sig i spetsen
för det tyska partiet i sitt hemland och blef
vald till deputerad vid Frankfurtparlamentet. I
okt. s. å. begaf han sig till Wien, där han
deltog i oroligheterna, och var äfven delaktig
i upproret i Baden, efter hvars olyckliga utgång
han begaf sig på resor. Under Krimkriget var han
krigskorrespondent för "Kölnische zeitung". 1860
slog han sig ned i Genève, flyttade 1863 till
Stuttgart som redaktör för "Freya" och 1868 till
Wien, där han öfvertog redaktionen af
följetongen i "Neue freie presse". Bland
hans arbeten märkas de i Heines maner hållna
Reimchronik des pfaffen Mauritius (1894), Adam
und Eva (1851; ny uppl. 1866), ett idylliskt
epos, Tagebuch aus der Provence und Languedoc
(1852), rikt på fina iakttagelser och målande
skildringar, Erzählungen eines unsteten (1858),
novellerna Von frühling zu frühling (1860),
Novellen (1863) och Nach der natur (1866). Af
dikterna äro de politiskt färgade, såsom
Neuere gedichte (1847) och Zeitlosen (1859),
värdefullast. Hans samlade skrifter utgåfvos i 10
bd 1873—74. Se G. Brandes i "Hovedströmninger".

Hartmann, Robert, tysk anatom och etnograf,
f. 8 okt. 1832 i Blankenburg, d. 20 april 1893,
åtföljde 1859—60 frih. A. von Barnim till
nordöstra Afrika och blef 1867 professor
i anatomi vid Berlins universitet. H:s
förnämsta arbeten äro Reise des freiherrn
A. von Barnim durch Nordostafrika (1863),
Naturgeschichtlich-medizinische skizze
der Nilländer (1865), Die völker Afrikas
(1879), Handbuch der anatomie des
menschen (1881) och Der gorilla (1881).
E. Rld.


Hartmann, Karl Robert Eduard von, tysk filosof,
f. 23 febr. 1842 i Berlin, d. 5 juni 1906,
son till general Robert von H., blef 1860
artilleriofficer, egnade sig på lediga stunder
åt musik, måleri och filosofi, för hvilka
alla han till en början tycktes ha lika stora
anlag. Men när 1865 en nervös åkomma i ett knä
nödgade honom att för alltid säga farväl åt den
militära banan, egnade han sig åt filosofien,
"bankrutt på allt utom på tankar". 1869 utgaf
han det filosofiska arbete, Philosophie des
unbewussten (11:e uppl. 1904; "Verldsprocessens
väsen eller det omedvetnas filosofi", 1877—78),
som förblifvit hans hufvudarbete, trots den mängd
af filosofiska och icke filosofiska skrifter,
som han sedan med en förvånande produktivitet och
mångsidighet offentliggjorde. Dess metod angaf
han genom undertiteln "spekulativa resultat
enligt induktivt vetenskaplig metod", men i
viss mån är denna missvisande. Visserligen söker
han bygga upp sin tankebyggnad på en bred bas
af naturvetenskapliga och psykologiska fakta,
men han bearbetar ej dessa med den induktive
forskarens förutsättningslösa respekt för
erfarenheten, utan ser dem från början genom
sina filosofiska principers synglas på ett sätt,
som mera erinrar om Hegel än om den moderne
naturforskarens metoder. På samma gång, som
han häri har sin metodiskt svaga sida, har han
ock däri sin styrka genom det "mod att tänka"
och den beundransvärda förmåga att se i stort
och bygga upp ett universellt tankesystem, som
han lägger i dagen i en tid, då vetenskapen hos
andra snarare visat benägenhet att förlora sig i
detaljer. Härtill kommer hos H. en mångsidighet,
som gör, att intet mänskligt tyckes vara honom
främmande. Så har han i sina populära skrifter,
Aphorismen über das drama (1870), Zur reform
des höhern schulwesens (1875),

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>