Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Hartman, Karl Vilhelm
- Hartman, Viktor Laurentius
- Hartmann, Jakob von
- Hartmann, Johan Peter Emilius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Central- och Nord-Amerikas samt Mexicos etnografi
har H. publicerat ett antal afh., förnämligast
i utländska tidskrifter. H. utnämndes
1908 till professor och intendent vid
riksmuseets etnografiska afdelning.
1. o. 3. (T. K.) 2. T. K.
Hartman. 1. Viktor Laurentius H., skådespelare,
f. 30 dec. 1839 i Stockholm, d. där 15 juni
1898, ingick 1856 vid k. teaterns elevskola
och blef 1861 skådespelare (1866 premiäraktör)
vid samma teater, till hvars mest använda
konstnärer han länge hörde. Sin största styrka
ådagalade han i framställningen af glada, friska,
litet lättsinniga ungdomar med hjärtat på rätta
stället, såsom Henry Potey i "De onyttige" samt
titelrollen i "Don Cesar de Bazano", Armand i
"Volontären", Paddy i "Richard Sheridan" och
Georges i "Hedern och penningen". Bland hans
öfriga roller märkas Carlo van der Nooth i "Allt
för fosterlandet", Gérald i "Rolands dotter",
titelrollerna i "Ferréol" och "Ambrosius" samt
Madinier i "Fruarna Montambrèche".
2. Ellen H., den föregåendes hustru,
skådespelerska. Se Hedlund, E.
Hartmann, Jakob von, friherre, bajersk
militär, f. 1795, d. 1873, avancerade 1849
till generalmajor och brigadchef och 1861 till
generallöjtnant och divisionschef. H. deltog
med heder i 1866 års krig, utnämndes 1869 till
general och anförde andra bajerska armékåren
i kriget 1870—71. Hans förnämsta bedrift
under detta krig var intagandet af platån
vid Châtillon (19 nov. 1870), som behärskade
Paris’ sydfront. 1871 erhöll H. ärftlig
friherrevärdighet.
 |
| |
Hartmann. 1. Johan Peter Emilius H., dansk
tonsättare, f. 14 maj 1805 i Köpenhamn, d. där 10
mars 1900. Fadern, August H., var organist och
farfadern, Johann H. (från Schlesien, f. 1726,
d. 1793, kompositör af Ewalds sångspel "Balders
död" och "Fiskerne"), kapellmästare i nämnda
stad. Redan vid 19 års ålder blef H. sin faders
biträde som organist vid Garnisonskirken. Vid
20 års ålder uppträdde han som kompositör af
en kantat, hvarigenom han genast ställdes i de
lofvande konstnärernas led. H., som blifvit
student 1822, tog juridisk examen 1828 och
blef s. å. sekreterare vid borgarbeväpningen
(hvilken syssla han innehade till 1870). För sin
musikaliska utbildning begaf sig H. 1836 till
Tyskland, Österrike och Frankrike samt rönte
där uppmuntran af flera berömda kompositörer.
I Kassel besökte han Spohr, hvars inflytande
märkes i hans tidigare verk och hvilken han
tillegnade en Symfoni i g moll. Hans första
operor, Ravnen (1832) och Korsarerne (1835), voro
ock påverkade af den tyska romantiken. Redan
1836 valdes H. till medlem af styrelsen för
Musikföreningen i Köpenhamn, blef 1839 dess
förman, 1843 organist i Vor Frue kirke och 1867
"medbestyrer" samt lärare i teori och orgelspel
vid Köpenhamns nya konservatorium, hvarjämte
han stod i spetsen för
studentsångföreningen från 1843. Han fick
professors titel 1849 och blef 1874 hedersdoktor
vid universitetet. — H., som väsentligen var
autodidakt, hör till Danmarks mest nationella
kompositörer. Om redan Weyse och Kuhlau i någon
mån närmade sig den danska folkvisan, men blott
genom att med en viss försiktighet kopiera
densamma, så utgöres däremot en väsentlig sida
i H:s — liksom i hans måg N. W. Gades — geni
af en fullkomligt själfständig reproduktion
af folkvisans ton och anda. Närmast var det
medeltidens folkton, som anslog honom och
sökte sig ett uttryck bl. a. i de dramatiska
alstren Syvsoverdag (1840), Undine (1842)
och framför allt Liden Kirsten (1846), en af
Danmarks populäraste operor. Samma riktning ger
sig till känna äfven i baletten Et folkesagn
(1854), idyllen En sommerdag (s. å.) och den
ungdomsfriska Foraarssang (1871) samt en mängd
härliga studentsånger. Men medeltiden bildar för
H. blott en brygga öfver till den fornnordiska
andan, och hans egentliga originalitet ligger
i hans försök att inom tonernas ideala värld
återkalla denna till lif. De förnämsta stegen
på denna väg äro musiken till Öhlenschlägers
Guldhornene (1832), Olaf den hellige (1838)
och Hakon jarl (1844 och 1857), vidare till
Bournonvilles balletter Valkyrien (1861) och
Thrymskviden (1868) samt till körverket Völvens
spaadom (1872), hvilket anses som höjdpunkten
i denna riktning, och till Öhlenschlägers
Yrsa (1883). I H:s konstnärslynne ingå ett
lättare och ett tyngre element. Utan de lätta
dansmelodierna hade han ej kunnat knyta en så
trofast förbindelse med baletten, en konstform,
som i Danmark måste tillerkännas en nationell
betydelse, hur mycket det än stöter en främling
att se nordens gudar dansande. Det tyngre
elementet åter yttrar sig som en gigantisk
mystik, som lossar formens band och däruti
stundom kommer Richard Wagner nära, ehuru
med full själfständighet. Stor innerlighet,
friskhet i konceptionen och motivisk kraft
utmärka H:s tondiktning. Denna blef med
åren allt gedignare i formen och alltmer
fördjupadt nationell. H. skref vidare diverse
skådespelsmusik, orgelkompositioner, kammarmusik,
flera uvertyrer, symfonier, sorgkantater öfver
danska konungar och snillen, sorgmarschen till
Thorvaldsens likbegängelse 1844, kantater till
studentföreningsbyggnadens invigning 1863 samt
till Köpenhamns universitets jubelfest 1879
och en mängd andra festtillfällen (nästan all
denna tillfällighetsmusik förstod han att göra
ovanligt kärnfull och rik på stämning), det stora
körverket Dryadens bryllup (1858), körstyckena
I Provence (1869), Davids 115:e salme (1871),
Foran sydens kloster (1872), Luther paa Wartburg
(1884) och Hellige tre kongers kvad (1894),
många a-cappella-körer för blandade röster,
ett 90-tal psalmer och andliga visor, ofta
af stor skönhet, stilren liturgisk musik, den
glödande sångcykeln Sulamith og Salomon (1854),
pianosaker (tillsammans 4 bd) o. s. v. Ännu
vid 94 års ålder komponerade H. och skötte sin
organistbefattning. Hans nobla, flärdfria och
varmhjärtade personlighet var högt uppburen af
hela nationen. En staty öfver honom, modellerad
af Saabye, af täcktes 1905 i Köpenhamn. Hans
första hustru, Emma H., född Zinn (d. 1851),
komponerade under sign. Fr. Palmer särdeles
fina romanser. Jfr Thrane, "Danske komponister"
(1875), W. Behrend, "J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 18:48:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfbk/0025.html
