Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 1119-1120 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Halle - Halle - Hallé, sir Charles

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

för ärkebiskoparna af Magdeburg, sedan 30-åriga
kriget till stor del ruin (nu ha 3 flyglar
restaurerats för att mottaga stadsmuseet); vidare
residenset med flera samlingar, universitetshuset
(från 1834; Fig. 3), i nordöstra delen

Fig. 1. Mariakyrkan i Halle.

Fig. 2. Röda tornet i Halle.

af staden, och flera universitetsinstitutioner,
hvilka upptaga en hel stadsdel. Bland
undervisningsanstalter märkas främst universitetet,

Fig. 3. Universitetshuset i Halle

stiftadt 1694 och 1815 sammanslaget med universitetet
i Wittenberg, som hitflyttades; det hade 1907
172 lärare och 2,492 stud. samt eger ett bibliotek
på 228,000 bd och öfver 900 handskrifter. Om de
Franckeska stiftelserna se Francke, A. H.
Dessutom har staden gymnasium, högre realskola,
döfstuminstitut, blindinstitut, diakonissanstalt,
provinsmuseum, dårhus, zoologisk trädgård samt många
samlingar och lärda sällskap, bl. a. den 1652
stiftade Leopoldinisch-carolinische akademie der
naturforscher och Deutsche morgenländ. gesellschaft
(med sessioner äfven i Leipzig, men bibliotek i H.).
H:s industri är betydlig. Äldst är beredningen af salt,
numera i två verk, det ena i Die Halle l. Das Tal,
det andra utom staden på en ö i Saale. De lämna
årligen 8,500 ton salt. Arbetarna vid dessa kallas
hallorer och bilda en korporation, som i
seder och dräkt mycket afviker från den öfriga
befolkningen. Hallorerna ansågos förr för ättlingar
af den

gamla vendiska befolkningen eller af kelterna,
men detta är osäkert. Numera arbeta blott 800
hallorer vid saltverken, de andre ha slagit sig
på andra yrken. De åtnjuta sedan gammalt vissa
privilegier. I H. finnas äfven ett sockerraffinaderi,
många maskin- och metallfabriker, och där tillverkas
sprit, öl, stärkelse, choklad, cement, mineralolja
m. m. samt brytas brunkol. Viktiga exportvaror
äro maskiner, råsocker, mineralolja, byggnadsmaterial,
mjöl och spannmål. Af vikt äro stadens boktryckerier
och bokhandel. H. är en viktig järnvägsknut, hvarjämte
sjöfarten på Saale går dit. Det är säte för 8:e
divisionens stab. Stadsstyrelsen utgöres af en
magistrat af 17 ledamöter och stadsfullmäktige,
54 till antalet. Både i H. och i dess närhet finnas
flera soolbad. – H. har sina saltkällor att tacka för
sin uppkomst; de bearbetades redan af kelterna, och
stadens namn är ett keltiskt ord, som betyder salt.
I urkunder nämnes H. dock först 1064. Dess
medeltidshistoria talar om täta slitningar mellan
saltjunkrarnas aristokrati och stadens herrar,
ärkebiskoparna af Magdeburg, hvilka slutade med
de senares seger (1478), då staden eröfrades af
ärkebiskop Ernst, som för att behärska den lät
anlägga Moritzburg. Genom westfaliska freden (1648)
kom H. till Brandenburg, lades 1807 till konungariket
Westfalen, men återförenades med Preussen 1813.
Vid H. blef 17 okt. 1806 preussiska reservarmén
under hertig Eugen af Württemberg slagen af
fransmännen under marskalk Bernadotte. 2 maj 1813
stormade preussarna under general Bülow staden,
men måste efter nederlaget vid Grossgörschen s. d.
utrymma den.

^{J. F. N.}

2. Flamska namnet på staden Hal (se d. o.).

Halle, kallad Skottspole-Halle (Sneglu-Halli)
för sin flinkhets och Gröt-Halle
(Grautar-Halli) för sin goda matlusts
skull, var en af Harald Hårdrådes isländska
hofskalder. H. var af låg börd och ringa
bildning, men snabbtänkt och kvick samt hade
en ovanlig förmåga att hastigt uttrycka sig i
bunden form. På grund af sitt goda lynne och sin
frispråkighet var han mycket omtyckt af konungen
och spelade hos denne till hälften en hofnarrs
roll. Han diktade ett lofkväde (enligt vissa
källor en drapa) om Harald, men tvifvelaktigt är,
om vi ha något bevaradt däraf. H. o. h. sjunket
i glömska är hans ärekväde om Edvard bekännaren
af England; enligt H:s egen utsago var det ett
rent sammelsurium. Edvard lofvade honom som
lön allt det silfver, som fastnade i hans hår,
då det hälldes öfver hans hufvud. H. bad då
att få gå ut en stund, och vid återkomsten hade
han medelst tjära format sitt hår till ett slags
skål, som uppfångade en mängd silfvermynt. Af H:s
"lösa visor" äro flera bevarade. De utmärka sig
för ledig form och ofta bitande kvickhet, men äro
stundom rätt grofkorniga. H:s födelse- och dödsår
äro okända; han dog dock före Harald Hårdråde.

^{R. N–g.}

Hallé [ale], sir Charles (eg. Halle), tysk
musiker, f. 1819 i Hagen (Westfalen), d. 1895
i Manchester, studerade för Rinck och umgicks i
Paris (efter 1836) med Cherubini, Chopin, Liszt
och Kalkbrenner. 1846 inrättade han, jämte Alard
och Franchomme, ansedda kammarmusiksoaréer i
konservatoriet där. 1848 for han till London,
väckte uppseende som pianist och lärare samt
öfvertog 1850 direktionen af de sedan 1749
bestående

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>