Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hallblad, Erik - Hallbosjön - Hallbäck, Hans Henrik - Halldin, Johan Gustaf - Halldor Skvaldre - Halldor Snorresson - Halldórsson, Jón - Haldórsson, Björn - Halle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samtidigt. H. blef 1773 led. af Målar- och
bildhuggarakademien, fick 1795 professors
namn och värdighet och var 1796–99 akademiens
skattmästare. Han hade redan på 1770-talet
antagit en Wångberg till elev i sin konst och
dessutom inlämnat "sitt arcanum" försegladt
till akademien. Hans rykte som tafvelrestauratör
var så spridt, att han äfven från Danmark och
Tyskland mottog taflor till behandling. Många
i svenska samlingar befintliga dyrbara
målningar ha renoverats af hans hand. Allt
synes tyda på, att H:s behandling varit för
sin tid särdeles sorgfällig, hans rengöring
varsam och retuscheringen inskränkt till det
nödvändiga. H. var under en lång tid äfven "garde
des tableaux" vid Gustaf III:s tafvelsamling
(sedan k. museum).
–rn.*
Hallbosjön, sjö i Södermanlands län,
Jönåkers och Oppunda härad, mellan Yngaren och
Långhalsen, med hvilken den sammanhänger genom
Vrenasundet. 1,168,4 har. 18,8 m. ö. h.
Hallbäck, Hans Henrik, estetiker, f. 17 dec. 1838
i Hälsingborg, d. 22 maj 1885 i Lund, där han vardt
student 1856, filos. doktor 1865, docent i estetik
vid universitetet 1867 och andre amanuens vid
biblioteket 1876. H. författade bl. a.
Hufvuddragen af franska vitterhetens historia från renaissancen till revolutionen (1872) och
Striden mellan det nationella och främmande i Danmarks vitterhet efter Holberg (s. å.) samt
eposet Olof Tyste (1874) och
Minnen från Södern. Vers och prosa (1882).
Halldin, Johan Gustaf, skriftställare, svärmare,
f. 7 sept. 1737, d. 4 dec. 1825 i Stockholm,
blef 1763 kopist i utrikesexpeditionen och 1765
kanslist därstädes. Han egnade sig sedermera
åt författarskap och utgifvande af tidskrifter
samt lär äfven någon tid idkat bokhandel. Sin
egentliga namnkunnighet vann H. genom den
bekanta uppsatsen i "Stockholmsposten" 1779,
där han under namnet Publicola med stor
djärfhet klandrade domstolarnas sätt att tillämpa
tryckfrihetsförordningen samt särskildt angrep
regeringens kronobränneripolitik, framhöll fri
brännvinsbränning som en oafhändlig medborgerlig
rättighet; han förklarade regeringens politik
döda rättskänslan i folkets hjärtan och
minska kärleken till konungen. Detta vållade
högmålsprocess för majestätsbrott, H. dömdes
förlustig lif, ära och gods. Gustaf III, som
önskat den strängaste domen, benådade honom
dock h. o. h. och uppmanade H. att direkt
frambära sanningen för konungens tron, hvilket
H. icke heller underlät. Enligt Schröderheim
sade H. Gustaf III öppet hans fel och läste
moralen för honom "plumpare än någon collega
scholæ". H. uppträdde särskildt som svedenborgsk
svärmare och späckade sina bref med citat
ur bibeln. Som publicist skref han i Josias
Cederhielms "Sanning och nöje", utgaf 1784
det af regeringen beskyddade "Aftonbladet",
där han lät sina svedenborgska sympatier
komma till uttryck, och 1798 (i Göteborg)
Samling af skrifter i åtskilliga ämnen.
Enligt Schröderheim ("Anteckn. t. Gustaf III:s
historia") lär H. någon tid varit i hemlig sold
hos Bernstorff och prins Karl af Hessen samt
äfven tjänat svenske ambassadören i Paris Staël
v. Holstein. H. behandlade utmärkt äfven franska
språket, öfver H:s öden från 1808 till hans död
hvilar mörker. Säkert är, att han 1813–14 satt
på kronohospitalet i Malmö, hvarunder medlen till
hans underhåll gingo genom
utrikesstatsministerns händer.
–rn. (K. W–g.)
Halldor Skvaldre ("den pratsamme"), en i förra
hälften af 1100-talet lefvande isländsk skald. Han
besjöng i Útfarardrápa Sigurd Jorsalafares
bedrifter på färden till Heliga landet. Efter
Sigurds död trädde han sannolikt i tjänst hos
dennes son Magnus Barfot. Han har diktat till nio
furstars ära, bland dem de svenske jarlarna Sone
Ivarsson (omkr. 1107), Karl Sónason (omkr. 1137),
konung Sörkvir Kolsson (omkr. 1150) och dennes
son Jón jarl.
Th. W.*
Halldor Snorresson (isl. Halldórr Snorrason),
isländsk bonde, f. omkr. 1012, son af den mäktige
Snorre gode på Helgafell och Tunga (d. 1031),
var i många år väring i Miklagård och Harald
Hårdrådes trogne tjänare samt följde denne hem
till Norge, men uppväckte en gång till den grad
konungens vrede, att han måste fly till Island
(1051), hvarest han dog (på Hjarðarholt). H:s
berättelser om Haralds färd i Grekland lärde
sig en "sagoman" (Thorstein frode kallas han i
några källor), och denne framsade dem för konung
Harald och hans hird – ett godt exempel på, huru
isländska sagor kunde uppstå och fortplantas från
mun till mun. Den nämnda sagan är icke bevarad
oförändrad, men ligger säkerligen till grund för
motsvarande kapitel i de skrifna "kungasagorna".
C. R. (R. N–g.)
Halldórsson [haddldoursson], Jón, isländsk präst
och personhistoriker, f. 1665, d. 1736 som prost
i Mýrasýsla, författade lefnadsbeskrifningar
öfver de isländske biskoparna och ståthållarna
samt rektorerna vid Skálholts skola äfvensom
präster och abboter i Skálholts stift. Dessutom
sysslade han med annalskrifning. I tryck är
utgifven endast hans skildring af ståthållarna,
Hirðstjóratal (i "Safn till sögu Islands", II),
men hans öfriga arbeten ligga till en stor del
till grund för hans son Finnur Jónssons (se d. o.)
"Historia ecclesiastica Islandiæ".
R. N–g.
Halldórsson [haddldoursson], Björn, isländsk
präst, ekonomisk författare och lexikograf,
f. 1724, d. 1794, arbetade ifrigt för
landtbrukets och trädgårdsskötselns höjande på
Island och utgaf flera goda populära skrifter i
detta syfte. Äfven ett rikhaltigt och värdefullt
Lexicon islandico-latino-danicum (utg. af Rask 1814)
är hans verk.
R. N–g.
Halle. 1. (H. an der Saale) Stad (stadskrets)
i preussiska reg.-omr. Merseburg (Sachsen),
vid Saale. 169,916 inv. (1905). Staden består af
den egentliga l. gamla staden på Saales högra
strand med fem förstäder och två forna bistäder,
Glaucha i s. och Nordmarkt in. De i senare tider
uppståndna nya stadsdelarna äro genom parker och
anläggningar skilda från den gamla staden. Dennas
kärna är den imposanta Marktplatz, vid hvilken
ligga det ålderdomliga rådhuset (renoveradt
1883), den nya rådhuskällaren (med magistratens
sessionsrum) och den stora Mariakyrkan (fig. 1)
med två genom en bro förenade torn (byggd
1529–54); på torget stå det 84 m. höga röda
tornet (fig. 2), framför hvilket finnes en
Rolandsstaty, och en springbrunn. Där är ock
rest en staty af Händel (1859). V. om torget
ligger Die Halle l. Das Tal, där de gamla
salinerna finnas. Andra betydande kyrkor äro
den gotiska Moritskyrkan (från 12:e årh.) och
domen (från 16:e årh.); inalles har staden 11
kyrkor. Märkliga byggnader äro f. ö. Moritzburg
(1484–1518), förr citadell och residens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
