Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Haiti - Haizinger, Anton - Haizinger, Amalie - Haja - Hajar - Hajatila - Hajdu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mönster en lagsamling (code Henri), Pétion
åter sökte utjämna den sociala klyftan och gaf
2 juni 1816 sin republik en fri författning,
hvari stadgades personlig frihet, tryckfrihet,
ämbetsmannaansvar, tvåkammarrepresentation
o. s. v. Efter Pétions död 1818 gjorde
Christophe ett misslyckadt försök att fördrifva
mulattrepublikens nye president, Jean Pierre
Boyer, men en resning af mulatterna inom hans
eget konungarike dref honom 1820 till själfmord,
hvarefter Boyer förenade båda staterna till
en republik, med hvilken han 1822 införlifvade
äfven den spanska delen af ön. Den nya republiken
H. erkändes af Frankrike 1825 mot förpliktelse
att till de under revolutionsåren ruinerade
plantageegarna utbetala 150 mill. frcs i
skadestånd. Denna börda fördärfvade i grund
republikens finanser, och summan måste 1838
nedsättas till 60 mill. Boyer var föga betydande
som regent, men lyckades hålla sig uppe till
1843, då han förjagades genom en af mulatten
Rivière ledd sammansvärjning. Rivière
utropades till president (dec.), men den fordom
spanska delen af ön passade på att bli fri
från sin andel i det tryckande skadeståndet till
Frankrike genom att (febr. 1844) separera sig som
Dominikanska republiken (se d. o.). De närmaste
åren i H. fylldes af inre strider, till dess
ordningen hjälpligt återställdes af den kraftige
åldringen Jean Baptiste Riche, hvilken under
sitt korta presidentskap (febr. 1846–febr. 1847)
återinförde 1816 års författning och gaf äfven
de hvite medborgarrätt. Hans efterträdare,
Faustin Soulouque, var en löjlig
narr och Napoleonsefterapare; han utropade
sig 26 aug. 1849 till kejsare som Faustin I (se
d. o.), bortslösade statsinkomsterna och företog
ideliga, ständigt misslyckade eröfringsförsök mot
Dominikanska republiken. I Gonaïves proklamerade
sig (dec. 1858) general Geffrard (se d. o.) som
H:s president, fördref (jan. 1859) Faustin och
återställde 1846 års författning. Geffrard
förde en måttfull styrelse samt införde
aktningsvärda skolreformer, men oroades ständigt
genom mulattuppror och nödgades 1867 vika för
mulatten Salnave, hvilken i sin ordning
1870 störtades af general Nissage-Saget, som
lät afrätta Salnave och själf utsågs till
president för 4 år. Hans efterträdare
Dominique (1874–76) och Boisrond-Canal (1876–79)
förmådde ej alls upprätthålla ordningen, utan
partistriderna framkallade gång på gång de
ovärdigaste excesser (t. ex. en blodig strid
i själfva deputeradekammaren och hufvudstadens
stickande i brand 1879). Lugnare förhållanden
inträdde, då general Salomon, en af Faustins
ministrar, blef president (8 okt. 1879). Efter
nio års klok och frisinnad styrelse störtades han
i juli 1888 genom ett uppror i Port-au-Prinoe,
som då delvis nedbrändes. Bland flera rivaler
lyckades general Hippolyte i maj 1889 nå
presidentvärdigheten, hvilken han till sin död
(genom gift, 1896) vanhedrade genom en följd af
grymheter och brott. Under efterträdaren general
Sam (1896–1902) rådde ganska lugna förhållanden
ända till de sista månaderna af hans ämbetstid,
då ett inbördeskrig mellan många maktpretendenter
upplågade. Sam afgick, och en af de täflande,
amiral Killick, tillät sig att med våld bemäktiga
sig vapen från ett tyskt fartyg med den påföljd,
att hans eget "amiralskepp",
"Crète-à-Pierrot", utan vidare sänktes af den tyska
kanonbåten "Panther". Mot slutet af s. å. (1902)
erkändes som president den då 82-årige Alexis
Nord, en af Salnaves förnämste medhjälpare och
sedan 1888 guvernör öfver provinserna i n. och
n. v. Trots sin höga ålder egnade sig Nord med
mycken energi och ej alldeles utan framgång åt
arbetet med landets ekonomiska uppryckning samt
förmådde till en tid häfda den lagliga ordningen
mot flera upprorsförsök af partigängare. Med
blodig stränghet undertryckte han våren
1908 en dylik resning, men den förnyades
i nov. s. å. och ledde då till presidentens
störtande. Nord lyckades med nöd fly ur landet
på ett franskt örlogsskepp, och de segrande
insurgenterna tillsatte en provisorisk regering
med general Antoine Simon som chef. Denne
valdes 17 dec. af kongressen till H:s president,
hvarefter lugnare förhållanden åter inträdde. De
ständiga revolutionerna ha emellertid här
och där framkallat tanken på ett amerikanskt
protektorat öfver H. såsom bästa medlet att åt
republiken trygga stabilare styrelseförhållanden
och planmässigt reformarbete. Litt.: För den
äldre litteraturen om H:s upptäcktshistoria
och öden under det spanska väldet redogöres
utförligt hos Winsor, "Narrative and critical
history of America", VIII. Bland moderna
arbeten märkas Th. Madioux, "Histoire d’H." (3
bd, Port-au-Prince. 1847–48, går till 1807),
W. Jordan, "Geschichte der insel H." (2 bd,
1846–49), Ardouin, "Études sur l’histoire
d’H." (11 bd, 1853–61, omfattar tiden 1784–1843),
J. S:t Rémy, "Pétion et H." (5 bd, 1854–58)
och en biografi öfver Toussaint Louverture
(1850), E. Robin, "Abrégé de l’histoire
d’H." (haïtiansk skolbok, 2 bd, 1878–85),
Spenser S:t John, "Hayti or the black republic"
(1884; 2:a uppl. 1889), Janvier, "La république
d’H. 1840–1882" (1883) och "Les constitutions
d’H. 1801–1885" (1886), samt J. N. Leger, "Haiti,
her history and detractors" (1907). V. S-g.
Haizinger [-tsinger]. 1. Anton H., österrikisk
operasångare, f. 1796, d. 1869, debuterade
1821 i Wien, erhöll 1826 lifstidsengagemang
i Karlsruhe och uppträdde 1828-32 i Paris och
London. Hans stora, välljudande tenorröst och
eldiga föredrag egnade sig bäst för italienska
partier. 1850 lämnade han scenen. - 2. Amalie
H., född Morstadt, vanligen kallad Neumann-H.,
den föregåendes hustru, tysk skådespelerska,
f. 1800 i Karlsruhe, d. 1884 i Wien, uppträdde
redan 1810 på Karlsruhe teater. 1816 trädde
hon i äktenskap med skådespelaren Neumann, och
sedan hon 1821 blifvit änka, gifte hon 1827 om
sig med A. Haizinger och företog med framgång
utländska konstresor. Sedan 1846 verkade hon vid
Burgteatern i Wien. Hon utmärkte sig högligen
i det finare lustspelet.
Haja. Se Rabbinska språket och litteraturen.
Hajar, zool. Se Hajsläktet och Selachii.
Hajatila är det hos arabiska historieskrifvare
förekommande namnet på de österländske eller
hvite hunnerna. Jfr Hephthalitai.
Hajdu [ha’jdo], ungerskt komitat på slättlandet
ö. om Theiss. 3,343 kvkm. 220,870 inv. (1900),
alla ungrare. Storartadt jordbruk på den
synnerligen fruktbara slätten. Betydande
kreatursskötsel pä "pusztan" (se Hortobágy),
som dock genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
