Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hagalund - Hagar - Hagariter - Hagarpress - Hagbard och Signy (Signe), l. Habor och Signhild - Hagberg - Hagberg, Karl Peter - Hagberg, Karl August
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ofvannämnda statsbana, och våren 1908 utsträckte
Stockholms nya spårvägsbolag ett spår
dit. Samhället hade vid 1907 års slut 5,500
inv., och taxeringsvärdet å hus och tomter
var s. å. omkr. 2,5 mill. kr. Föreningen
för kyrklig själavård i Stockholm har låtit
uppföra ett prydligt kapell (1906); och en
barnkrubba har inrättats hufvudsakligen på
initiativ af änkehertiginnan af Dalarna. För
öfrigt verka för samhällets många fattigas bästa:
Föreningen Solna barnavänner, Missionsföreningen
Ljus samt en baptistförening för utdelning af
kläder åt fattiga. I samhället finnas post- och
telefonstationer samt egen brandkår. Byggnads-
och brandstadgan för rikets städer tillämpas
enl. k. br. 29 sept. 1899, ordningsstadgan
för rikets städer enl. k. br. 23 maj 1902
och hälsovårdsstadgans bestämmelser om stad
enl. k. br. s. d.
Hagar, Saras egyptiska tjänstekvinna, hvilken
åt Abraham födde sonen Ismael och därför gäller
som ismaelitemas stammoder. Berättelsen om henne
och hennes fördrifvande finnes i dubbel gestalt,
dels i 1 Mos. 16 (Jahvist), dels i 1 kap. 21
(Elohist). E. S-e.
Hagariter, hebr. (hagri), en arabisk nomadstam,
som på Sauls tid besegrades af de ö. om Jordan
boende israelitiska stammarna (1 Krön.
5:10,19 ff.). I Ps. 83:7 omtalas de jämte Edom
och Moab såsom Israels fiender. En hagarit var
uppsyningsman öfver Davids småboskap enl. 1
Krön. 27: 31. E. J.Ö.*
Hagarpress. Se Tryckpress.
Hagbard och Signy (Signe), l. Habor och
Signild, ett älskande par, hvars olyckliga
öden ända sedan den gråa forntiden varit
ett af nordisk sång och saga med förkärlek
behandladt ämne. Hagbard, en frejdad sjökonung,
hade förälskat sig i konung Sigars dotter Signy
och äfven vunnit hennes genkärlek, men på grund
af uppkommen fiendskap mellan honom och hennes
bröder vågade han ej öppet anhålla om hennes
hand. Förklädd till kvinna, fick H. tillträde
till Signys jungfrubur och erhöll hennes löfte,
att hon ej skulle öfverlefva honom, om han,
i händelse af upptäckt, blefve straffad med
döden. En falsk kammartärna angaf emellertid
förhållandet för Signys fader, och H. blef
fången och dömd att hängas. När domen skulle
fullbordas, ville H. öfvertyga sig om Signys
trohet och bad därför bödeln att först hänga upp
H:s kappa i galgen. Då Signy såg detta från sin
jungfrubur, trodde hon H. vara död och satte
strax eld på huset samt innebrände sig. Glad
öfver hennes trohet, påskyndade sedan H. själf
sin död. Sägnen om H. och Signy har varit
allmänt känd i Norden redan på 800-talet. Harald
Hårfagers skald Thjodolf från Hvin, som citeras
af Snorre Sturlasson i dennes Ynglingasaga,
kallar galgen ’’Signys älskares svala häst"
och repet "Hagbards halsduk", hvilket bevisar,
att anspelningar på sagan kunde förstås. Sedan
omtalas den i Islands Landnamabok och andra
fornskrifter samt af Saxo Grammaticus, Johannes
Magnus och nästan alla yngre skildrare af nordisk
fornhistoria. Folkvisor om Habor och Signild
ha ock under många århundraden varit allmänt
bekanta i Norden. Lika spridd som sägnen varit,
lika allmänt har sagan blifvit lokaliserad i de
flesta landskap af Nordens tre riken; så finner
man skådeplatsen för handlingen förlagd till
Själland, Jylland, Närke, Uppland, Halland,
Blekinge, till trakten af Stavanger, till
Hagbarholm i Nordlands amt i Norge o. s. v.,
och lärda strider ha fordom utkämpats af
Joh. Messenius, O.
Worm, Dalin, Lagerbring, Schöning m. fl. om
rätta platsen för sagan, tills man i våra dagar
väl för det mesta enat sig om Munchs åsikt att
icke anse Hagbardssägnen vara historisk. För
öfrigt har detta ämne varit behandladt
af många senare skandinaviska författare,
bland hvilka må nämnas Joh. Messenius’
"lustiga och sannfärdiga tragedia" Signill,
uppförd 1612 till firande af hertig Johans af
Östergötland biläger, samt Öhlenschlägers vackra
bearbetning af sagan i sorgespelet "Hagbarth og
Signe" (1815) samt arbeten af E. Skjöldebrand
(1767), E. W. Ruda (1830), Ilia Fibiger (1857)
och K. Gjellerup (1888). Jfr Grundtvig,
"Danmarks gamle folkeviser" (n:r 20), och
R. Bergström, "Svenska folkvisor"> II, n:r 22.
Th. W.*
Hagberg, svensk släkt, härstammande från Per
H. (f. 1720 i Ytter-Selö socken, Södermanland,
d. 1796), arrendator, liksom sonen, af Visteby
kvarnar i Rasbo socken, Uppland.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
