Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Haf (Ocean, Världshaf)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som iakttagits, äro hastighet 28 m. i sek.,
längd 500 m., höjd 15 eller åtminstone icke
öfver 18 m. I Nordsjön och Östersjön har
man aldrig iakttagit större våghöjd än 5,5
m., och våglängden blir då alltid kortare
och oregelmässigare. Äfven vågperioden,
d. v. s. tidsintervallet mellan två på hvarandra
följande vågkammar, är i våra farvatten
kort, 2 eller 3 sek. i västra Östersjön, 5–8
sek. i Nordsjön, men kan i de stormiga södra
bredderna stiga till 12–20 sek. När vågen
kommer så nära stranden, att vattnets djup
icke är större än vågkammens höjd, bryter den
sig och bildar bränning (strandbränning). En
annan art af bränning (klippbränning) uppstår,
då vågen med oförminskad kraft kastar sig
emot en ur hafvet brant uppstigande klippa (se
Bränning). Vågor, som icke bryta, kallas dyningar
(se d. o.). När de nå grunda kuster, öfvergå
de till bränningar, som kunna göra kusterna
alldeles otillgängliga. En sådan bränning är
den s. k. calema vid Guineakusten. Till hafvets
fruktansvärdaste vågor höra de, som uppstå genom
jordbäfningar under hafvet eller i dess närhet
(stötvågor). Genom en jordbäfning i Japan
23 dec. 1804 bildades sådana vågor, som på
12 2/3 timmar trängde öfver till S. Francisco,
som ligger på ett afstånd af 8,365 km. (hade
således en hastighet af 184,5 m. i sek.). De
ödelägga de kuster, som de träffa. 15 juni
1896 dränkte en sådan våg på Japans östra kust
26,000 människor. – Under det att ebb och flod
(se d. o.) oupphörligt förändra hafvets nivå,
i det att dess yta omväxlande höjer sig och
sjunker, flytta hafsströmmarna vattenmassan
från ett ställe af jorden till ett annat. De
flesta röra sig ytterst långsamt, hvarför
också under äldre tider endast strömmarna i
smalare farvatten iakttogos. Så upptäckte Vasco
da Garna 1498 Mosambikströmmen, Ponce de Leon
1512 Floridaströmmen, och Columbus talar om den
tydliga strömmen mellan Små Antillerna. Mestadels
var det drifveden, som fäste uppmärksamheten
vid dem, såsom då västindiska träd i stor mängd
anträffas vid kusterna af Norge, Island och
Spetsbergen. Det är först sedan Franklin (1775)
började mäta vattentemperaturen, som man fått
ett säkert medel att konstatera dessa strömmar,
och man indelar dem numera i kalla och varma,
alltefter deras temperatur i förhållande till
det öfriga hafvets, där de flyta fram. Så är
Golfströmmen en varm ström, hvars temperatur om
sommaren är 4°–5° högre än Atlantiska hafvets på
samma bredd och 5°–12° varmare än luften. Utom
temperaturen är salthalten ett godt medel att
bestämma en hafsströms gränser och riktning;
likaså beräkningen af fartygens afvikning från
sin kurs i följd af strömmens inverkan. Ett
annat medel att studera strömmarnas riktning
och hastighet är den s. k. flaskposten (se
d. o.). Sjömän angifva strömmens hastighet i
antalet sjömil på ett dygn. En sådan på 100–120
sjömil hör redan till de största sällsyntheter
och träffas nästan blott i sund, som strömmen
passerar (Floridasundet). Detta betyder en
hastighet af 2–2,5 m. i sek. 40–60 sjömil på
dygnet (d. v. s. 0,8–1,2 m. i sek.) beteckna
redan starka strömmar. Ekvatorialströmmarna
ha i medeltal en hastighet af 15–25 sjömil per
dygn. En rörelse af mindre än 5 sjömil räknas
icke som ström. Vindarna och jordens rotation
anses numera vara de enda orsakerna till
hafsströmmar, ej endast i fråga om ytströmmar
(eng. drift currents), utan för mera
djupgående rörelser (eng. stream currents). När
ytan kommer i rörelse, fortplantas denna genom
gnidning till närmast underliggande vattenlager,
som i sin ordning på samma sätt bringar det
närmast lägre vattenlagret i rörelse o. s. v. När
alltså vinden under lång tid blåser i samma
riktning, måste rörelsen småningom fortplanta
sig ned till stort djup och sålunda väldiga
vattenmassor sättas i rörelse. På detta sätt
ha ekvatorialströmmarna uppstått, och de
i högre breddgrader förhärskande västliga
vindarna framkalla där liknande strömmar,
men i motsatt riktning. Sådana genom vinden
i bestämd riktning ledda strömmar kallas
tvungna strömmar; men dessa framkalla i sin
ordning ett helt system utjämnande rörelser
i vattnet, s. k. fria strömmar. Först och
främst måste i ryggen af hvarje ström skapas
en ersättning för de vattenmassor, som den för
bort. Härigenom uppstå kompensationsströmmar. De
komma antingen från sidorna, alltså i fråga
om ekvatorialströmmarna från n. och s.,
eller, om strömmen börjar så nära en kust, att
utrymme saknas för en ytlig kompensationsström,
uppsuges ersättningsvattnet från djupet. Detta
är orsaken till det kalla vatten, som finnes vid
västra randen af de tropiska kontinenterna. –
Hvarje ström, som i sitt lopp träffar en kust,
delar sig, och de båda armarna fortsätta sitt
lopp utefter kusten, tills hinder möta. Löpa nu
två parallella strömmar mot samma kust, måste
deras båda mot hvarandra gående delningsarmar
mötas midt emellan hufvudströmmarna och,
tillbakastötta från kusten, flyta tillbaka
mellan hufvudströmmarna, bildande en
motström. Slutligen inverkar jordens rotation på alla
dessa strömmars lopp, i det att alla strömmar
på norra halfklotet genom den aflänkas åt höger
och på södra halfklotet åt vänster. På detta
sätt kunna alla horisontala strömmar förklaras
enbart som produkter af vindarna. Däremot finnes
i hafvet äfven en vertikal cirkulation, hvilken
delvis beror på olika temperatur och salthalt
i olika vattenlager, men som i fråga om det
uppstigande kalla ersättningsvattnet i ryggen
af en horisontal ström är en indirekt följd af
vindarna. Enligt O. Petterssons teori (1878)
för hafsströmmarna, är det issmältningen dels
vid iskanten i polarhafven, dels i gränsskikten
mellan kalla och varma hafsområden, som är första
upphofvet till den oceaniska cirkulationen. (Om
strömmarna i de olika världshafven se dessa.)
Hafvets organiska lif. Man delar organismerna i
hafvet efter deras lefnadssätt i benthos
(se d. o.), omfattande alla fastsittande eller
rörliga organismer, som icke kunna lämna hafvets
botten, plankton (se d. o.), alla organismer, som
utan motstånd följa hafvets rörelser, och nekton
(se d. o.), sådana organismer, som kunna fritt
röra sig äfven emot vindar och strömmar. Som
växtlif icke kan finnas utan solljus, så aftager
växtligheten, ju mer solljuset försvagas emot
djupet. Man kan indela hafvet i tre vertikala
växtområden. Det öfversta sträcker sig ned till
80 m.; det innesluter en stor rikedom af växter,
öfverst med grönt färgämne, längre ned med brunt
och djupast ned med rödt. Det andra området når
till 350 m.; här aftager växtligheten raskt,
dock kunna några diatomacésläkten nöja sig med
det för ett mänskligt öga säkerligen knappt
skönjbara ljus, som här finnes. I det nedersta
området är allt växtlif så godt som försvunnet,
endast de till klotalgerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
