Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 987-988 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Haf (Ocean, Världshaf)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ledning, årstidsväxlingarna märkbara, men vid
300–400 m. upphöra de att inverka. Världshafvens
bottentemperatur är tämligen konstant,
växlande mellan + 2° och - 1,5°. Denna
temperatur beror på tillflöde af kallt vatten
från polarhafven och är därför högre, där
detta ej kan tränga fram. Helt annorlunda är
förhållandet i bihafven. Medelhafvet, som genom
Gibraltartröskeln är alldeles skyddadt mot det
kalla atlantiska bottenvattnets inträngande, har
från 500–4,400 m. djup en oförändrad temperatur
af omkr. 13°; Karibiska hafvet har på 1,400–6,200
m. 4,2° o. s. v. – Ytvattnets temperatur åter
beror på den geografiska bredden och på de
varma eller kalla strömmar, som gå fram. Det
växlar mellan - 3° i Norra ishafvet och 30°,
som sällan öfverskridas i den öppna oceanen,
ehuru i landomgifna medelhaf den kan vara
större (33° i Röda hafvet; i Persiska viken
har man iakttagit en yttemperatur af ända till
34,5°). I tropikerna, där värmedifferensen under
olika årstider är ringa, är yttemperaturen mest
konstant, medan den i Nordsjön och Östersjön
växlar högst betydligt under sommar och vinter.

Isbildningen. Genom hafsvattnets salthalt
sjunker dess fryspunkt, och denna ligger desto
lägre under 0°, ju starkare salthalten är. I
Östersjön fryser vattnet vid -1°, i oceanen vid
-2,5, och vid fullständigt lugn kan temperaturen
sjunka ännu 1 grad, innan is bildas. Hafsisen är
i motsats till den genomskinliga sötvattensisen
endast genomlysande samt hvitaktig eller oklar. I
Norra ishafvet kan på en vinter isen blifva
ända till 2,5 m. tjock. Emedan isen är en dålig
värmeledare, skyddar istäcket det underliggande
vattnet från att frysa. Dessutom afskiljes
vid frysningen saltet till största delen;
härigenom blir vattnet under isen saltare
och dess fryspunkt nedtryckes, hvarförutom
det sjunker, lämnande rum för lättare och
varmare vatten. På detta sätt förebygges,
att hafsisen genom frysning växer i det
oändliga. Genom temperaturväxlingar, stormar
och vågsvall sönderbrytes den flerstädes i
stycken. Genom pressning (ispressning),
d. v. s. sammanskjutning af flera isflak
på hvarandra, kan isen få en ytterligare
tjocklek. Denna s. k. packis (torosser
l. iskast) sönderbrytes under

Isberg utanför Grönlands sydkust.

sommaren, och med vindar och strömmar utsändas
väldiga "simmande" isfält, drifis, genom de
breda sunden ö. och v. om Grönland. En viktig
roll bland drifisen spela de s. k. isbergen,
vanligen oregelbundet formade, ofantligt stora, enstaka
ismassor, som ej bildats i hafvet liksom pack-
och drifis, utan äro delar af den inlandsis
("isströmmar"), som nedskjutit i hafvet och där
sönderbrutits. Deras höjd öfver hafsytan når
sällan öfver 80–100 m., men då isens specifika
vikt är omkr. 0,9, så ligger endast omkr. en
tiondedel af ismassan öfver hafsytan. Isbergen
bereda stora faror för sjöfarten. Drifisens gräns
är i norra Atlanten i regel Golfströmmen, hvars
varma vatten smälter den; men någon gång träffas
isberg vid 40° n. br.; den sydligastepunkt, där
ett isberg iakttagits, är 48° 53’ n. br., 24° 34’
v. lgd, d. v. s. 1,000 km. v. om Irland och 1,100
km. n. om Azorerna. Vid Newfoundland visa sig de
första isbergen i febr., äro talrikast i maj och
juni och försvinna småningom i augusti. Isbergen
från Södra ishafvet ha vanligen en taffelformig
skapnad med tvärbranta sidor af ända till 80
m. höjd, kunna vara stora som öar och tränga till
lägre bredder än de norra isbergen. 1840 och
1894 iakttogos sådana i närheten af Kapstaden
(34° s. br.), ja, 1894 skall ett isberg ha
påträffats vid 26° 30’ s. br.

Hafvets yta har geoidens form, d. v. s. den
representerar jordens verkliga form. Dock rubbas
dess form genom flera företeelser, såsom vindar
och vågor, ebb och flod, hvilka medföra, att
vattenståndet icke är konstant. Dessa afvikelser
kunna registreras genom en s. k. pegel eller
mareograf, och med ledning häraf kan man beräkna
medelvattenståndet, hvilket är utgångspunkt
för beräkningarna af orters läge öfver hafvet
(öfver hafsytan). Emellertid är icke heller
medelvattenståndet lika öfverallt. Stora
fastlandsmassor attrahera vattnet, som alltså
står högre vid dem än vid låga kuster, perioder
af stark nederbörd höja åtminstone i bihafven
medelvattenståndet o. s. v. Då nu hvarje land
räknar höjderna från sin normala nollpunkt, äro
i själfva verket de absoluta höjderna (höjderna
öfver hafvet) icke strängt jämförliga värden,
om än differenserna äro små.

Hafsvattnets rörelse är trefaldig: vågrörelse,
ebb och flod samt strömrörelse. Vågor. Sällan är
hafsytan alldeles lugn; hvarje vindstöt sätter
den i rörelse. Vattenpartiklarna börja härvid
oscillera i cirkelformiga eller elliptiska,
vertikalt ställda banor, så att i vågkammen
rörelsen går framåt, i vågdalen tillbaka, hvarvid
en höjning och en sänkning af vattenpartiklarna
inträffa. Då kretsloppet är slut, har hvarje
vattendel återvändt till sitt ursprungliga
läge. Under vindens fortsatta inverkan växer
vågornas höjd alltmer, ju starkare vinden och
ju större hafvet är. Själfva vågformen löper
vidare öfver vattenytan, alldeles som öfver
ett sädesfält, men vattenpartiklarna förändra
icke väsentligt sitt ursprungliga läge. Vågornas
hastighet är vid stark storm 10–12 m. i sekunden,
maximivärdet vid orkan torde vara 24 m. i
sek., hvilket är hastigheten hos det snabbaste
snälltåg. Våglängden, d. v. s. afståndet från
kam till kam, är störst i de af häftiga västliga
vindar hemsökta höga sydliga bredderna och
stiger där ofta öfver 250 m., sällan öfver 400
m.; i passadområdet öfverskrider den sällan 60
m. Vågornas höjd, d. v. s. vertikalafståndet
mellan vågkammen och vågdalen, går i passadbältet
sällan öfver 4 m., i de högre, mer stormiga
bredderna mycket sällan öfver 8–9 m. "Mången
sjöman är gammal, innan han sett en våg af 12
m. höjd". De största trovärdiga dimensioner,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>