Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 863-864 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Göksholm - Göksläktet - Gökstenen - Gök-su - Gök-tepe - Gök-tsjai - Göktytsläktet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vid arfskiftet efter modern, jämte andra gods fick G.
och var gift med riksrådet och riddaren Magnus
Bengtsson (klufven sköld, i hvars vänstra fält synas
2 balkar), hvilken dog 1336. Snart därefter kom G.
till släkten Natt och Dag, äfven kallad
Göksholmssläkten. I början af 1400-talet skref sig
Bengt Stensson, riksråd och lagman i Närke, hvilken
var af denna släkt, till G. Hans son var den sorgligt
ryktbare Måns Bengtsson till G., hvilken 1436
öfverföll och mördade Engelbrekt på den närbelägna
Engelbrektsholmen. G. förblef i familjen Natt och
Dags ego till 1655, hvarefter det öfvergick till
släkterna Bielkenstierna, Fleming, Sparre, Lagerberg,
Tersmeden, hvilken sistnämnda sålde G. 1817
till ministern frih. G. M. von Rehausen. Det eges
nu (1908) af dennes dottersons dotter, E. M. C.
Leijonhufvud, g. m. komministern G. A. T.
Nyrén.
B. S.*

Göksläktet, Cuculus, zool., tillhör ordn.
Cuculiformes och omfattar ett 20-tal arter tillhörande
Gamla världen. Liksom en del närstående släkten
utmärkes göksläktet genom den egendomliga vanan
att lägga sina ägg i andra fåglars bon och därmed
öfverlämna åt dessa fosterföräldrar att utkläcka och
uppföda ungarna. Hos oss representeras släktet af
arten Cuculus canorus (se Göken). G. G.


Göksstenen. Efter K. Säve.

Göksstenen, arkeol., ryktbar genom sina run- och
bildristningar, är en större vräksten af granit i
närheten af säteriet Näsbyholm i Härads socken af
Åkers härad i Södermanland. Ristningen, som i
sina hufvuddrag återgifver samma figurer, som äro
inhuggna på Ramsundsberget i Jäders socken af
Öster-Rekarne härad, föreställer uppträden ur den
nordiske sagohjälten Sigurd Fafnesbanes lefnad.
Utanför runslingan och nederst å hela ristningen
är tecknad bilden af en kämpe, som med framböjdt
hufvud tvehändes ränner ett stort svärd tvärt igenom
runormens, Fafners, kropp; det är Sigurd, som på
Regins inrådan mördar Fafner för att bemäktiga sig
de skatter, på hvilka han hvilar. Ofvantill åt vänster
inom slingan är en utter afbildad, som skall föreställa
Regins och Fafners broder Otr, hvilken iklädde sig
utterhamn för att fiska i Andvares fors och därunder
blef ihjälslagen af Loke. Sigurds fosterfader, smeden
Regin, framställes till vänster på stenen med en
hammare i ena handen och antagligen ett svärdsämne
i den andra. Längst upp i vänstra hörnet äro ett
städ och en dubbefbälg afbildade. Nedanför smeden
och sedan längre till vänster synas en hök och en
hufvudlös kropp, som tolkats såsom Regin; genom
att åhöra hökens samtal med en annan hök (som
ej finnes afbildad på Göksstenen, men på Ramsunds-berget)
lär Sigurd känna det svek, hvarmed han
hotas af Regin, och hugger därför hufvudet af
denne. Midt på bildfältet står en häst, med en
börda på ryggen och med hufvudet vändt åt höger
samt nosen liksom instucken i en töm, hvilken bildar
en lynga och är bunden vid ett högt, bladlöst träd.
Det är hästen Grane, som, lastad med Fafners skatter,
står väntande på Sigurd. Midt på bildfältet är ett
stort kors, ett tecken på att ristningen härstammar
från kristen tid, och längst till höger ormens hufvud,
som är vändt inåt fältet. Inskriften kan blott delvis
tolkas, enär ristaren genom ett gåtfullt skrifsätt velat
visa sin skicklighet och pröfva läsarens skarpsinne.
Ristningen anses tillhöra förra hälften af 1000-talet.
Stenens run- och bildristningar aftecknades först af
J. Hadorph och J. Peringschiöld och finnas införda
i Rudbecks "Atlantica" (3 d., sid. 21, fig. 22)
samt runristningen ensam i Liljegrens "Runurkunder"
(n:r 966). K. Säve har gifvit en utförlig
beskrifning, med åtföljande teckning af stenen, i
"Sigurdsristningarna å Ramsunds-berget och
Göksstenen" (i Vitt. hist. och ant. akademiens Handl.,
26 d., sid. 321-364); försök till tolkning har gjorts
af S. Bugge (i "Antiqvarisk tidskr. f. Sverige",
X; 1, s. 213).
A. B. B. (B-e.)

Gök-su. Se Gök 2.

Gök-tepe. Se Gök och Geok-tepe.

Gök-tsjai. Se Gök 3.

Göktytsläktet, Iynx, zool., tillhör hackspettarnas
familj inom ordn. Coraciiformes. Det har trind,
spetsig och vid roten hoptryckt näbb, näsborrarna
täckta af en hinna, underarmens större täckfjädrar
korta och föga talrika, stjärten mjuk och starkt rundad. -

I Sverige finnes göktytan, I. torquilla (se fig.), som är ofvan askgrå, med rostbrun anstrykning, samt finspräcklig af brunt,
rostgult och svart; från nacken till ryggens midt
går ett bredt, svartaktigt band; undre
kroppsdelarna äro hvitaktiga, med rostgul anstrykning
på strupen och framhalsen samt med svarta
tvärlinjer utom på bröstet och magen, som äro
beströdda med små, trekantiga, svartaktiga fläckar;
vingarna äro fläckiga af svartaktigt och rostgult,
stjärten spräcklig af grått och brunt samt försedd
med glesa, svarta tvärstreck; kroppslängden är
183-199 mm. Göktytan är tämligen trög i sina
rörelser, flyger medelmåttigt, men rör sig
någorlunda ledigt på marken och kan ej klättra. Den
vistas i skogar och lundar, enstaka och parvis.
I slutet af aug. flyttar göktytan bort och kommer
åter i april eller maj. Den häckar allmänt ända
upp i Jämtland och lägger sina ägg i trädhål.
Dess föda utgöres af insekter och larver, hvilka den
med sin långa, utsträckbara tunga drager fram ur
springor och hål i träden samt uppsöker på marken.
Göktytan har stor förmåga att sträcka ut sin hals,
och när man tar fågeln i sin hand, vänder den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>