Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gula febern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kännetecknas hufvudsakligen af feber under ett
par tre dagar och förväxlas lätt med anfall af
malaria (frossa). Dessa lättare fall torde spela
en viktig roll för sjukdomens spridning, i det
man, okunnig om deras verkliga natur, försummar
att vidtaga nödiga försiktighetsmått. Personer,
som bott längre tid på sådana orter, där gula
febern brukar gå, äro merendels immuna mot
sjukdomen. Detta ansåg man förr bero på klimatets
inverkan, på "acklimatisering". Numera anser
man, att dessa personer under sin vistelse på
feberorten någon gång genomgått ett lindrigare
anfall af gula febern och därigenom förvärfvat
sin immunitet. Den svårare formen af sjukdomen
börjar plötsligt utan förebådande tecken med
stark frosskakning och hög feber, svår hufvudvärk
samt smärtor i ryggen och ländregionen, hvilka
senare ofta att börja med utgöra det mest
påfallande symtomet och t. o. m. gifvit sjukdomen
ett af dess många namn, coup de barre. Urinen
innehåller ägghvita och har en lukt, som
påminner om nyslaktadt kött; mjälten är alls
icke eller obetydligt förstorad. Feberstadiet
varar i allmänhet blott tre dagar; på fjärde
dagen brukar febern falla, samtidigt med
att tydlig förbättring i sjukdomstillståndet
inträder. Tillfrisknandet går långsamt. I de
ogynnsamt förlöpande fallen är bättringen i
hälsotillståndet af mycket kort varaktighet eller
saknas alldeles. Temperatursänkningen öfvergår
i kollaps, som snart slutar med döden. Eller
också stiger temperaturen ånyo, och då uppträda
symtom, oupphörlig kräkning och uttömning af
svarta massor af sönderdeladt blod, som ha
gifvit sjukdomen ett par af dess namn (black
vomit, vomito negro). Därjämte bruka inställa
sig blödningar från tarmens, näsans och munnens
slemhinnor, stundom äfven från urinvägarna. Den
sjuke får en gulaktig hudfärg. Gulfärgningen är
emellertid icke höggradig. Ofta blir den riktigt
tydlig först efter döden. Detta sjukdomsstadium,
hvarunder patientens krafter ofta blifva till
ytterlighet nedsatta, varar sällan länge; det går
sällan till hälsa, utan slutar i allmänhet med
döden efter 5-10 dagar. Vid obduktionen finner
man lefvern starkt ikterisk och fettdegenererad
liksom öfriga inre organ. Mag- och tarminnehållet
består af rikliga mängder svarta eller svartröda
massor, efter hvilkas aflägsnande man ser
slemhinnan starkt ansvälld, rodnad och säte
för blödningar.
Dödligheten i denna sjukdom är mycket växlande,
i gulafebertrakter aflida 30-40 proc. af de
insjuknade; å platser, som mera sällan hemsökas
af sjukdomen, kan dödsprocenten uppgå ända till
75 proc. Bland utlänningar är dödligheten ej
sällan 10 gånger så stor som bland de infödde.
Gula febern behandlas uteslutande
symtomatiskt. Patienten får i början af sjukdomen
stora doser afföringsmedel, i feberstadiet en
skonsam febernedsättande behandling; i senare
stadiet af sjukdomen gifvas upplifvande medel. I
sistnämnda stadium bör patienten noga skyddas
mot afkylning. Kinin är fullkomligt utan verkan,
morfin inverkar ogynnsamt. Några forskare ha
påvisat, att blodserum från konvalescenter efter
gula febern eger skyddande och läkande egenskaper
gentemot sjukdomen. Måhända kan på grund af dessa
iakttagelser utbildas någon metod för behandling
och immunisering mot sjukdomen.
Om orsaken till sjukdomen visste man
ännu för några få år sedan så godt som
ingenting. Sanarelli har i gulafeberlik
funnit en bakterie, som han trodde vara orsak
till sjukdomen. Denna bakterie har emellertid
ingenting med gula febern att skaffa. Nu känner
man åtminstone det sätt, hvarpå sjukdomen
öfverföres. Under de första tre dagarna af
sjukdomen cirkulerar smittämnet i blodet, där
det sedan icke kan påvisas. Om man under denna
period tager en smula blod af en gulafeberpatient
och insprutar detsamma under huden på en
frisk person, får denne gula febern. Gula
feberns smittämne kan ej upptäckas med våra
nuvarande mikroskop. Dess storlek är så ringa,
att det obehindradt passerar sådana filtra,
som fullständigt kvarhålla bakterier. Först när
man använder de finaste porslinsfiltra, lyckas
man f rånsila smittämnet.
Öfverförandet af gula feberns smittämne
på friska människor sker genom en bestämd
myggart. Efter det att myggan sugit blod af
en gulafeberpatient, måste minst tolf dagar
förflyta, hvarunder smittämnet utvecklar sig
i myggkroppen, innan bett af samma mygga kan
inympa smittan hos frisk människa. Det var
Finley, som först sökte bevisa detta
öfverföringssätt. Det slutgiltiga beviset har
emellertid först på 1900-talet lämnats af de
amerikanske forskarna Reed, Carrol, Agramonte
och Lazear, af hvilka den sistnämnde fick
sätta till lifvet för sin upptäckt och Carrol
svårt insjuknade. Deras försök voro anordnade på
följande sätt. I en trakt af Cuba, som dittills
hade varit fri från gula febern, inlogerades
ett antal försökspersoner i två myggskyddade
hus. I det ena huset kommo personerna i beröring
med smutsig tvätt, gång- och sängkläder, som
voro besudlade med uppkräkta ämnen och blod
från gulafeberpatienter. I det andra huset
kom man icke i beröring med några utsöndringar
från sjuka, men lät sticka sig af myggor, som
minst tolf dagar förut hade sugit blod från
personer, lidande af gula febern. Af det förra
husets invånare sjuknade ingen, af det senare
husets insjuknade af tolf personer tio i gula
febern. Försöken ha sedan blifvit upprepade och
bekräftade från andra håll. Dessa försök visa,
att smittan icke finnes i den sjukes afsöndringar
och att sticket af vissa myggor är enda medlet
för sjukdomsöfverförandet. Den tid, som förflyter
från det en febersmittad mygga sticker, till
dess sjukdomen utvecklar sig hos den stuckne,
uppgår i allmänhet till 2-5 dagar. Den mygga,
som öfverför gula febern, är Stegomyia fasciata;
den tillhör samma grupp som vår vanliga mygga
(Culex). Det mest karakteristiska kännetecknet på
Stegomyia är den vackra teckningen på ryggdelen
af thorax, bestående af hvita band, anordnade
som en lyra. Honan är mycket blodtörstig och
sticker, liksom frossmyggan, företrädesvis
om natten och skall med förkärlek utvälja de
blonde nordborna. Stegomyias utbredningsområde
är mycket vidsträckt. Den finnes äfven i trakter,
där gula febern ännu icke uppträdt; å andra sidan
håller sig gula febern strängt inom det område,
där Stegomyia finnes. Stegomyia förekommer
uteslutande i de varma länderna. Den är ännu
mer ett husdjur än frossmyggan Anopheles
och uppehåller sig gärna på varma platser
inomhus. Däraf förklaras, att om vintern bagare,
kockar och maskinister ofta angripas.
Gula febern har härjat mycket svårt bland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
