Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grufdrift - Grufgas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
varit det äfven långt förut. I en stadga för
Västra berget i Närke, sedermera Lerbäcks
bergslag, af 1340 omförmälas järngrufvor. 1347
erhöllo kopparbergsmännen i Falun privilegier
af konung Magnus Eriksson, i hvilka säges,
att "idur privilegia oc forn bref, som i
hafdin af warom föräldrom voro idär borto
firi vangömo". Alltså ha äldre privilegier
troligen funnits. Magnus Eriksson var gifmild på
bergsprivilegier samt förordningar (bergsordning
för Norberg 1354), och efter honom fortsatte
följande regenter i samma anda. Värmlands
bergslag erhöll sådana 1413, och s. å. fingo de,
som ville bearbeta Åtvidabergs koppargrufvor,
vissa fri- och rättigheter. På 1400-talet voro
äfven Östersilfbergs silfvergrufvor i gång
och hade så varit långt förut. I början af
1500-talet upptäcktes Sala silfvergrufva,
såsom man kan se af många ännu befintliga
dokument, ehuru man velat tillskrifva densamma
en vida högre ålder. Persbergs och Nordmarks
järngrufvor i Värmland upptogos omkr. 1360, och
i Östergötland funnos grufvor och hyttor i full
gång 1377. Dannemora upptogs som silfvergrufva
och donerades 1481 till ärkebiskop Jakob
Ulfsson, men bröts från 1532 på järnmalm. I
senare tider har man ganska goda underrättelser
om bergverken, i synnerhet sedan Bergsamtet 1630
blifvit inrättadt och större enhet och sakkunskap
inkommit i grufdriften.
Gustaf Vasa intresserade sig mycket för
grufdriften. Genom besök vid gruffälten
skaffade han sig kännedom om grufhandteringen,
och genom många bref samt föreskrifter ordnade
han förhållandena, bestämde om tillförsel af alla
slag till grufvorna (1526), satte pris på ved för
tillmakning, införskref "vattenkonstnärer" för
förbättrandet af sättet för vattenuppfordringen
(1531; se "Handl. rörande Skandinav. hist.",
del. 39, sid. 62) m. m. Efter Gustaf Vasa
togo Karl IX och Gustaf II Adolf liflig del i
grufdriftens ordnande genom införskrifvande af
skickliga tyska bergsmän, såsom Jacob van
Haijde (1604) och framför alla Georg Grissbach,
hvilken 1624 kom i Gustaf Adolfs tjänst och äfven
säges ha bidragit till Bergsamtets inrättande,
1630. Han nämnes äfven i drottning Kristinas
förnyade fullmakt för Generalbergsamtet, 1637,
som öfverste bergmästare. Grissbach arbetade
mest i Sala och något i Falun, men från honom
härstammar den rationella och planmässiga
grufdriften i Sverige. Redan innan Bergsamtet
inrättades, hade befallning utgått, att alla
grufvor inom riket skulle kartläggas; utförandet
drog dock långt ut på tiden. Äfven under
följande tidehvarf gjorde den svenska grufdriften
betydande framsteg under hägn af Bergskollegium
och sakkunniga bergmästare.
Svedenborg och Polhem inrättade nya och förbättrade de
gamla mekaniska hjälpmedlen. En mera allmän
användning af krutet som sprängningsmedel
i grufvorna underlättade arbetet, medan de
geologiska och mineralogiska förhållandena
vid malmernas förekomst studerades af Tilas,
Cronstedt, Wallerius m. fl., den bästa metoden
för borrning studerades och inöfvades vid
gruffälten af Sandel och von Torcken (1760-70),
med ett ord: 1700-talets vetenskapliga riktning
gjorde sig gällande äfven inom grufdriftens
område. Sverige var på den tiden en stormakt
inom bergshandteringen, och studiet af dess
grufvor grundlade, genom
Cronstedt, den mineralogiska vetenskapen. Under
1800-talet ha brytningsmetoderna, i synnerhet
på senare tider, förbättrats, och grufdriften
sträfvar alltmer till centralisation, i det att
allt flera grufvor sammanslås till fält under
gemensam förvaltning, hvarigenom större enhet i
grufdriften vinnes. De förnämsta järnmalmsfälten
äro Kirunavara, Gällivare m. fl. i Lappland,
Nyängsgrufvorna i Gäfleborgs län, Dannemora
m. fl. i Upplands, Vinkärnsgrufvorna,
Grängesberget, Blötbergsfältet, Idkerbergsfältet
samt Bispbergsfältet i Kopparbergs län, Norbergs
stora malmfält m. fl. i Västmanlands län,
Lombergs-, Stripa-, Stråssa-, Slotterbergs-,
Lerbergs-, Stribergs-, Dalkarlsbergsfälten
m. fl. i Örebro län, Persbergs-, Nordmarks- och
Tabergsfälten i Värmlands län, Kantorpsfältet i
Södermanlands, Nartorpsfältet i Östergötlands
och Taberg i Jönköpings län. Silfver- och
blymalmsgrufvor äro Sala i Västmanlands län,
Kafveltorps grufvor och Åmmeberg i Örebro
län (det senare fältet hufvudsakligen dock
arbetadt på zink). Kopparmalm brytes i
Falun, Näfverbergs-och Garpenbergsfälten
i Kopparbergs län, vid Kafveltorp i Örebro
län. Dessutom finnas koboltgrufvor och brytes
zinkmalm vid Åmmeberg, Dannemora, Kafveltorp,
Ryllshyttan m. fl. ställen. Manganmalm brytes
vid Långban i Värmland samt vid Spexeryd
och Hohult i Jönköpings län, och slutligen
har guld under senaste 30-40 åren erhållits
ur Falu grufva. Stenkolsgrufdriften i Skåne
leder sina anor från 1650, då ett bolag af
framstående danska män lät söka stenkol vid
Pålsjö, n. om Hälsingborg, ehuru det snart
upphörde därmed. 1724 undersöktes förhållandena
i Skåne på uppdrag af Bergskollegium, och 1733
bildades ett nytt stenkolsbolag, som arbetade
vid Vallåkra. 1744 upptäcktes kol vid Boserup,
och båda fälten arbetades en lång följd
af år, men först genom upptäckten af kolen
vid Höganäs, 1796, fick stenkolsindustrien
någon egentlig fart. Stenkolsbrytningen och
särskildt den vid Höganäs försågs af staten
med goda privilegier och stora förmåner; men
Höganäsverken ha det oaktadt haft att kämpa
med stora svårigheter, innan de kommit till
den utveckling de nu ha. På 1860-talet började
emellertid nya bolag uppstå och ett alltmer
stegradt intresse för stenkolsgrufdriften
visa sig, och i början af 1870 bildades
flera bolag för stenkolens tillgodogörande,
t. ex. Kropps bolag m. fl. Stenkolsindustrien
har haft stora svårigheter att genomgå,
men synes numera vara stadd i ett lugnare
och stadigare utvecklingsskede. De förnämsta
stenkolsgrufvorna (alla i Skåne) äro de vid
Höganäs, Billesholm, Bjuf, Stabbarp, Boserup,
Hyllinge och Skromberga, ur hvilka 1906 upptogos
tillsammans 297,000 ton kol. Om produktionen af
malm och stenkol se
Bergshandtering. Th. N-m. (K. S-ll.)
Grufgas, kem., en gasformig förening af kol
och väte, hvilken i stenkolsgrufvor utströmmar
ur rämnor och sprickor. Samma gas bildas vid
förmultning och förruttnelse af organiska ämnen
vid otillräckligt lufttillträde, t. ex. under
ett täcke af vatten, såsom på bottnen af kärr
och pölar, och kallas därför äfven
sumpgas. Äfven vid upphettning af stenkol och organiska
ämnen utan lufttillträde uppstår samma gas,
och den finnes därför till stor mängd (omkr. 40
proc.) i lysgas. Gasens sammansättning motsvarar
CH4; den är således en mättad förening af 1 atom
kol och 4 atomer väte;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
