Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 389-390 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grufbrytning - Grufdrift

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

låga. - För vinnandet af grufbrytningens
ändamål, att för billigaste pris löstaga
något nyttigt mineral, erfordras dock icke
allenast skicklighet i skjutning, utan äfven
en god och praktisk metod för arbetet i dess
helhet, så att grufvans fortfarande bestånd
tillgodoses, att ras undvikas, att luftväxling
åstadkommes o. s. v. De metoder, som användas
vid underjordisk grufbrytning, kunna hänföras
till två hufvudslag: brytning med öppna rum och
brytning med igensättning. Vid den förra metoden
uttages och uppfordras allt det lösbrutna berget,
så att tomrum bildas. Man måste därvid, alltefter
bergets natur, dess fasthet o. s. v., kvarlämna
ett större eller mindre antal bergfästen,
pelare eller band, till stöd för tak och
väggar, samt äfven stundom understödja svaga
punkter med stämplingar af trä, järn eller
murverk. Hit bör ock räknas magasinsbrytning,
som utföres som takbrytning med igensättning,
men där fyllnadsberget ersättes af en del af den
lösbrutna malmen, som får kvarligga, tills hela
etagen är utbruten, samt då uppfordras. Vid
den senare, eller igensättningsmetoden,
kvarlämnar man det ofyndiga berget i grufvan
eller nedsänder uppifrån sådant, hämtadt ur gamla
varp och dylikt. Med detta berg uppfylles det
genom brytningen uppkomna tomrummet, hvarvid
dock sörjes för, att kommunikationer mellan
grufvans skilda delar och uppfordringsschaktet
bibehållas. Dessa kommunikationer utgöras i
horisontal riktning vanligen af s. k.
bockorter, d. v. s. bockar af trä uppställas
efter hvarandra, allteftersom skjutningen
framgår, kring och på hvilka bockar ofyndigt
berg sedan upplägges. I vertikal riktning
bibehållas kommunikationerna medelst rullschakt,
d. v. s. fyrkantiga timmerkistor af sådan vidd,
att dels lösbrutet berg kan nedstjälpas igenom
dem till bockorten, dels rum bildas för en
stegväg, hvilken genom en mellanvägg skiljes
från den del af schaktet, hvarigenom berget
nedstörtas. Såväl bockorter som rullschakt
muras stundom af slaggtegel eller vanligt
byggnadstegel eller sprängas särskildt vid sidan
af malmen. Igensättningsmetoden kan vara antingen
tvärbrytning med igensättning eller
takbrytning med igensättning.


Fig. 1.

Fig. 1 visar en grufva
med takbrytning. På passande djup i schaktet (a)
drifves först en ort (b) inåt fyndigheten. På
lämpligt afstånd från schaktet, så att detta
får fasta väggar, höjes sedan ortens tak,
hvarefter bockar insättas, kring och på hvilka
det ofyndiga berget lägges. På lämpliga ställen
byggas rullschakten (d, d), och
man avancerar sålunda nedifrån och
uppåt. Flera dylika "etager" läggas under
hvarandra (se fig. 1, f, där en undre etage
tillredes). Afståndet mellan etagerna varierar
efter lokala förhållanden. Fig. 2 visar en
pallbrytningsgrufva, hvilkens anordning af
fig. omedelbart inses.


Fig. 2.

Orterna fortdrifvas samtidigt
med att brytning eger rum i pallarna, a, och
schaktet afsänkes äfven för att bereda tillfälle
att ingå med nya fältorter. Äfven andra slag af
grufbrytning finnas, bland hvilka rasbrytning
börjat vinna betydelse. Denna brytningsmetod
användes vid fyndigheter, som på grund af
sin lösa beskaffenhet eller mäktighet ej med
fördel kunna tillgodogöras enligt förut brukliga
metoder. Med orter o. d. försvagar man malmen,
så att den börjar rasa, samt kan sedan vinna den
återstående delen af malmen med ringa uppoffring
af sprängämne. - I kolgrufvor tilllämpas helt
andra brytningsmetoder. - En regel vid all
grufbrytniug är att alltid genom försöksorter
eller andra undersökningar vara förberedd
på kommande tider och rätta storleken af sin
brytning därefter, så att man ej plötsligen
finner sig ha utbrutit sin tillgängliga
malm. Eftersökandet af nya fynd blir sedan
dyrare, och mången grufva har af denna orsak
blifvit ödelagd. Th. N-m. (K. S-ll.)

Grufdrift,
bergsv., sammanfattningen af de arbeten, genom
hvilka malmer och mineral, sådana de i naturen
förekomma, bringas i en för direkt användning
(t. ex. stenkol) eller vidare förädling lämplig
form. (Se Grufbrytning.) Grufdriften är en inom
Sverige sedan gammalt utöfvad näringsgren. Dess
första uppkomst därstädes har man velat förlägga
längre tillbaka än vår nuv. tidräkning. Af denna
åsikt voro 1700-talets skriftställare, men för
densamma saknas hvarje bindande bevis. Möjligen
började man ungefär samtidigt med kristendomens
införande idka grufdrift, och sannolikt voro de
i Sverige förekommande myrmalmerna det första
föremålet för denna verksamhet. Fullt säkra
underrättelser angående bergsbruket i Sverige
ega vi först från 1200-talet, men af dessa
framgår, att grufdriften redan då var en gammal
näring. Af de äldsta urkunderna rörande Sveriges
grufdrift synes vidare, att de andlige vinnlade
sig om densamma, troligen en följd af deras
större mått af kunskap och deras bekantskap med
utlandet. Så t. ex. nämnes i ett ännu befintligt
dokument af 16 juni 1288, att biskop Peder
i Västerås var delegare i Falu koppargrufva,
eller Tiskasjöberg, som den då hette. Falu grufva
var alltså i gång vid den tiden och hade nog

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>