Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 367-368 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grotesk - Groth, Klaus - Groth, Paul - Grothit - Grothusen - Grotius, Hugo

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Kr. f., utgöra lekande ombildningar af
det under antikens tidigare perioder
brukade dekorationssättet medelst målade
arkitekturgrupper och landskap med insatta
figurer. Kolonner, pelare och pilastrar
utbyttes mot rörstänglar och kandelaberformiga
stöd; som arkitraver och bjälkar nyttjades
blomsterfestoner; gaflarna upplöstes i svängda
linjer, med bladprydnader och voluter. På
eller kring denna skenarkitektur uppspirade
stiliserade växter och rankor, hvilka som blommor
buro fantastiska, än människo-, än djurliknande
skapelser. Till de sålunda upptagna
motiven, hvilka under renässansen
i allmänhet ordnades symmetriskt, kommo
jämväl naturalistiska efterbildningar af
blommor, frukter och fåglar m. m.,
hvarjämte i de tomma fälten eller på de
uppspirande stänglarna här och där anbragtes
småsköldar, taflor och medaljonger med
figurscener, ofta efterbildningar af
reliefer. Det mest lysande exemplet på en
s. k. groteskdekoration lämna de efter
Rafaels plan under Giovanni da Udines (f. 1487,
d. 1564) ledning utförda målningarna å pelare och väggar
i Vatikanens loggier (se fig.). Äfven
majolikavaser, tallrikar o. d. äro stundom prydda
med grotesker. Detta prydnadssätt har sedermera
bibehållit sig, och åtskilliga prof däri finnas
äfven i Sverige, såväl i Stockholms slott som å
Haga. Jfr Arabesk. – 2. Antagligen emedan
i groteskdekorationen pläga ingå fantastiska
förbindelser af olika djurformer eller af djur-
och växtformer tillsammans, har ordet grotesk
i det moderna språkbruket blifvit ungefärligen
likbetydande med vidunderlig, på gränsen mellan
det löjliga och fula stående, ett språkbruk, som
likväl ej rättfärdigas af ordets härstamning.
Upk.*

Groteskdekoration af Rafael, från Vatikanens loggier.

Groth [gråt], Klaus, plattysk skald, f. 24
apr. 1819 i Heide i Holstein, d. 1 juni 1899
i Kiel, blef först lärare vid en flickskola i
sin födelseort, vistades 1847–52 på Femern,
där han skref större delen af sina dikter,
och började sedermera, 1853, studera i Kiel,
där han 1858 blef docent och 1866 professor i
tyska språket och litteraturen. Hans Quickborn,
en samling dikter på den dithmarschenska munarten
(1852; 25:e uppl. 1900) mottogs med stort
bifall och följdes af en andra del, Volksleben
in plattdeutscher dichtung (1871), hvilken
äfven rönte ett gynnsamt mottagande. Mindre
bifall vunno hans högtyska dikter, Hundert
Blätter. Paralipomena zum Quickborn (1854); men
hans arbete Vertelln (1855–59) blef gynnsammare
mottaget, hvilket ock
var fallet med idyllen Rothgeter meister
Lamp un sin dochder (1862). I sina Briefe
über hochdeutsch und plattdeutsch (1858)
gjorde han för plattyskan anspråk på rang
af skriftspråk och förfäktade, att högtyskans
öfvervikt öfver plattyskan hade varit menlig
för litteraturens utveckling – påståenden, som
mötte starkt motstånd. Ytterligare utgaf han
Mundarten und mundartige dichtung (1873), Ut
min jungsparadies (1875) och Drei plattdeutsche
erzählungen (1881), hvarjämte E. Wolff utgifvit
G:s Lebenserinnerungen (1891).
G. var en lyriker af harmonisk, klingande form och vek känsla. Han
skapade grundvalen för den nyare litteraturen
på plattyska, hvilket språk han studerat
teoretiskt och behärskade praktiskt på ett långt
mera grundligt sätt än Fritz Reuter. Äfven hans
berättelser från hembygden ega äkta stämning
och äro omsorgsfullt utarbetade. Till stor del
äro de anlagda på att ge pålitliga och åskådliga
skildringar af förgångna tider i Dithmarschen
och eftersträfva ej novellistisk effekt. Jämte
Hebel är G. Tysklands förnämsta dialektskald,
hvilken för plattyskans litterära utbildning
har haft samma betydelse som Mistral för
provensalskans. Litt.: Müllenhoff, "Einleitung"
1856 års upplaga af "Qvickborn", K. Eggers,
"K. G. und die plattdeutsche dichtung" (1885),
H. Siercks, "K. G." (1899), A. Bartels,
"K. G." (s. å.), E. Wolff i "12 jahre im
litterarischen kampf" (1901) och J. Krögers
monografi öfver G. i "Die dichtung" (1905).
R-n B.

Groth [gråt], Paul, tysk mineralog, f. 23 juni
1843 i Magdeburg, blef lärare i mineralogi
vid bergsakademien i Berlin och docent
vid universitetet där 1870, professor
i mineralogi i Strassburg 1872, där han
grundlade institutet för kristallografiska
arbeten, och professor i mineralogi i München
1883. Af hans mera betydande arbeten må
nämnas Tabelarische übersicht der mineralien
nach ihren krystallographisch-chemischen
beziehungen geordnet (1874; 4:e uppl. 1898),
Physikalische krystallographie und einleitung
in die krystallographische kenntniss der
wichtigeren substanzen (1876; 4:e uppl. 1905)
och Grundriss der edelsteinkunde (1887). Sedan
1877 är G. utgifvare af den mycket värdefulla
"Zeitschrift für krystallographie und
mineralogie". Han är led. af Geol. föreningen
i Stockholm (1888) och af Vet.-soc. i Uppsala
(1889).
A. Hng.

Grothit Dana, miner., järnhaltig
titanit från Plauen vid Dresden.
A. Hng.

Grothusen. Se Grotthuss.

Grotius [gråtsius]. 1. Hugo G. (egentligen
Huig de Groot), holländsk rättslärd,
f. påskdagen 10 april 1583 i Delft, d. 28
aug. 1645 i Rostock. G. tillhörde en gammal
burgundisk adelssläkt. Han studerade från 1594
rättsvetenskap och klassiska språk i Leiden samt
åtföljde 1598 rådspensionären Oldenbarneveld
på dennes ambassad till Frankrike. Kreerad till
juris doktor i Orléans, blef han 1599

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>