Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Godwin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1405
Goertz
1406.
aftal med sachsiske ministern Flemming först i
juni 1713 och sedan flera gånger genom Fabrice
förelade Karl XII planen till en uppgörelse med
konung August. Efter fyra månaders betänkande
lät Karl svara, att planen tarfvade ett moget
öfvervägande, men under tiden hade han bakom G :s
rygg under det kuriösaste hemlighetsmakeri börjat
realisera densamma. Enligt G:s mening borde man
ej tveka ens att genom landafträdelse försäkra
sig om en makts hjälp mot de andra. Därjämte
hade han den uppfattningen, att huset Holstein
genom Stenbocks förvållande förlorat allt sitt
samt att det på grund däraf egde rätt till
ersättning på Sveriges bekostnad och kunde
använda Sveriges makt och tillhörigheter som
medel till egen restitution eller ekvivalens. Ur
dylika synpunkter förklaras de förslag, som
G. nu framlade på skilda håll och som tyckas
vara lika många försök att hänsynslöst skära
breda remmar ur Sveriges hud. Först vände
han sig till Preussen. För att rädda Sveriges
tyska besittningar från fienderna afslöt han i
samförstånd med Vellingk ett aftal (20 juni 1713)
med Fredrik I i Preussen om Stettins besättande
med neutrala holsteinska och preussiska trupper
(den s. k. stettinska sekve-stern), men ock om
verksam hjälp till en holsteinsk restitution,
hvarjämte i hemliga artiklar en holsteinsk
succession i Sverige och Preussens förvärf af
Pommern till Peene ställdes i utsikt. Svenske
generalguvernören i Pommern Meijerfelt vägrade
emellertid att utrymma någon fästning, en vägran,
som vann Karl XII :s bifall. En del af planen
gick dock igenom, i det att Stettin efter sin
kapitulation till ryssarna (sept. 1713) genom
G:s manövrer verkligen besattes af holsteinska
och preussiska trupper. I okt. 1713 gjorde
så G. ett besök vid danska hofvet, och hvad
därvid afhandlats tyckes framgå af hans i mars
1714 till svenska rådet framlagda projekt
till fred med Danmark, på villkor bl. a.,
att Danmark skulle hjälpa till att återtaga
tsarens eröfringar och understödja hertig
Karl Fredriks svenska succession och till lön
därför erhålla de gottorpska länderna, hvaremot
Sverige skulle lämna furstehuset ersättning i
Bremen och Verden. På samma gång meddelade G.,
att konungen i Preussen lefvat med härsköld
återtaga hertigdömet från Danmark och för
den skull önskade, att Karl Fredrik flyttade
från Sverige till Berlin. Eådet fann planerna
betänkliga och gaf våra sändebud, som redan
inberättat åtskilligt om G:s tvetydiga steg på
skilda håll, order att öfvervaka de otillbörliga
förehafvandena hos en ministär, "som uti många
andra mål vist så litet samvete och så stor
förvägenhet", men rådets åtgärd ådrog det snubbor
af konungen. Samtidigt framställde G. hos tsaren
förslag om giftermål emellan hertigen och en af
tsarens döttrar, hvartill knöto sig planer om
rysk hjälp till återvinning af de holsteinska
arf-länderna samt rysk garanti för hertigens
uppstigande på Sveriges tron, hvarefter den nye
konungen till gengäld därför skulle afträda några
af östersjöprovinserna. Då dessa förslag sipprade
ut, fingo de ett skandalöst efterspel (se B
a s s e w i t z), och regeringen i Stockholm
utvisade på sommaren 1714 det holsteinska
sändebudet von Dernath. Utsatt för Danmarks,
Rysslands och Preussens hat, hvilka makter han
lockat att kompromettera sig mot hvarandra,
samt svenska rådets starkt uttalade ovilja,
men föregången af en varm anbefallning från Vel-
lingk, skyndade G. att i aug. 1714 uppsöka
konungen i Turkiet för att rättfärdiga sig
och för att klargöra för honom det allmänna
sakläget och. ange de medel, som ännu funnos
för Sveriges räddning. I Siebenbürgen möttes
G. i okt. af underrättelsen, att konungen var
stadd på hemväg och att G. ej finge träffa
honom, en omständighet, hvari han oroligt
vädrade början till personlig ovilja. Men att
ingen sådan var för handen, visade sig, då
G. i febr. 1715, med kreditiv som holsteinsk
minister hos Karl XII, infann sig hos denne i
Stralsund och för honom framlade sina planer
samt h. o. h. vann hans öra. Att fred på något
håll måste vinnas, insåg äfven Karl XII vara
af högsta nöden, men han liksom G. holl före,
att ingen hederlig fred kunde ernås utan en
stor militärisk kraftansträngning. Därtill
behöfdes penningar. Också blef finansfrågan den
viktigaste, och den ansåg sig G. kunna lösa. För
anskaffande af medel inrättades i jan. 1716 ett
särskildt ämbetsverk, Upphandlingsdeputationen,
som under G:s-enväldiga ledning slog under
sig hela statshushållningen. Den mest bekanta
bland G:s finansåtgärder (om dem se vidare
Upphandlingsdeputationen) var präglandet af
de s. k. mynttecknen (se d. o.), "nödmynten"
L "Goertzdalrarna" (hvilkas ^uppfinning
han dock frånsagt sig). Snart fick G. sitt
finger med i af görandet af en hel mängd
andra inrikesärenden, och utrikesärendena
kommo att till hufvudsaklig del gå genom hans
händer. Denne en främmande makts representant
blef således med undanskjutande af rådet
och andra lagliga myndigheter allrådande
minister i Sverige ("Goertzens tid"). Hans
regeringssystem karakteriseras af en
häpnadsväckande uppfinningsförmåga och energi,
af ett utnyttjande af möjligheterna till deras
yttersta gräns, men ock af fullkomlig okänslighet
för svenska folkets vanor, rättigheter och
lidanden. Främling som han var, ryggade han ej
tillbaka för att i ett våldsamt exploaterande af
dess kraft och tillgångar, liksom en olycklig
spelare, sätta allt på ett kort för, i grund
och botten, sitt holsteinska furstehus räddning
och fromma. Karl XII gaf han medel att skapa
en ny och respekt-ingifvånde här, och detta
torde väl i första rummet ha ingifvit denne "den
nådiga fördomen, att", för att begagna G:s ord,
"ingenting kan göras väl eller ordentligt utan
min närvaro".
På sommaren 1716 företog G. en resa till Holland,
som snart nog utsträcktes till Frankrike,
i första rummet för att skaffa penningar och
undersöka möjligheterna till en separatfred
med någon eller några af de många fienderna,
i synnerhet med tsar Peter och konung Georg af
England, mellan hvilka stark spänning rådde. I
Holland lyckades G. återupplifva den nästan
förlamade handeln på Sverige genom att utdela
skyddsbref mot svenska kapare (ett tusental
sådana utfärdades 1716-18). Där gjordes ock aftal
om ett lån på 2 mill. rdr, men det gick om intet,
då de till säkerhet för lånet påräknade fonderna
hemma visade sig illusoriska. För att erhålla
medel lofvade han då jako-biterna (se d. o.) -
som ett par år sökt genom de svenske ministrarna
i Paris och London förmå Karl XII att genom
en landstigning i Storbritannien störta konung
Georg från tronen - kung Karls hjälp, om de på
förhand betalade 300,000 rdr sp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
