Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Glossa ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1339
Glukonsyra-Gluten
1340
Såsom reformator kan han icke nog uppskattas;
hans sträfvande var mindre principiellt än
praktiskt. Endast åsyftande sanning och natur i
uttrycket, modifierade han väl, men afskaffade
icke operans grundformer, hvaremot han afgjordt
bröt med det ovärdiga beroendet af den urartade
sångvirtuositeten och barocktidens ytliga
sensualism. Han var i viss mån en musikalisk
Lessing eller Klopstock. - "Alceste" mottogs i
Wien icke med det bifall, som G. påräknat för
att kunna, med hopp om framgång, fortsätta sin
reform. Han beklagade sig däröfver i företalet
till Paride ed Elena (1770; text af Calsa-bigi)
samt kastade nu sina blickar på Frankrike, där i
Lullys och Kameaus operor bättre förutsättningar
funnos för hans deklamatoriska stil. Franske
ambassadören i Wien, Du Roullet. bearbetade åt
honom Racines "Iphigénie", som med G:s musik
(Ipliigénie en Aulide) omsider, till följd af
hans forna elev kronprinsessan Marie Antoinettes
maktspråk, kom upp på Stora operan i Paris
(1774). Framgången var afgjord, men ej mindre
motståndet, hvilket kom dels från anhängarna af
den gamla franska musiken, dels från beundrarna
af den italienska. De förre insågo dock snart,
att G. i själfva verket byggde på den franska
musikens grund och att hans reformation af den
stora operan var ett motstycke till den, som inom
opera comique kort tid förut blifvit verkställd
af Grétry. De senare, italienska operans dyrkare,
gjorde däremot genom ifrigt motstånd framgången
af G:s följande verk - nya bearbetningar af
"Orfeo" (1774) och "Alceste"
(1776) samt af några sångspel - vacklande och
omtvistad. De inkallade slutligen från Italien
den berömde kompositören Piccini, hvilken mot
G:s Armide
(1777) satte sin "Roland" (1778), och
därefter utbröt striden mellan "gluckister" och
"piccinister" med en häftighet, ännu våldsammare
än ett kvarts sekel förut kampen mellan
"lullister" och "buffo-nister". G. beskyddades
troget af drottning Marie Antoinette och
räknade bland skriftställarna sådana anhängare
som Rousseau. Arnaud, Suard och i
viss mån Voltaire. Äfven Piccini egde
förnäma beskyddare - bl. a. den svenske
skalden och ambassadören grefve G. F. Creutz -
samt hade på sin sida pennor sådana som
Marmontel, La Harpe, d’Alembert och Grimm.
De flesta stridsskrifterna samlades af abbé
Leblond ("Mémoires pour servir å l’histoire
de la revolution opérée dans la musique par
msr. le chevalier Gluck", 1781). Under
tiden framförde G. sitt upphöjda mästerverk,
Ip’higénie en Tauride (1779), som Piccini
besvarade med sin opera med samma namn (1781).
Svagare var Ëcho et Narcisse (I’i79), hvarmed
G. afslutade sin bana. Ett slaganfall hindrade
honom nämligen att komponera "Les danaides",
som han i stället h. o. h. öfverlämnade åt
sin lärjunge Salieri, ehuru operan gaf s under
bådas namn (1784). Sina sista år tillbragte G.
i Wien, där ett nytt slaganfall ändade hans lif.
Till det yttre kan G. icke sägas ha afgjordt
behållit segern i nämnda strid; men moraliskt
gjorde han det, och framtiden blef hans. Han
gjorde icke slut på den italienska operan - denna
har tvärtom bibehållit sig med sina egenheter
ännu i dag -, men han flyttade tyngdpunkten,
hegemonien inom operakompositionen öfver från
Italien till Frankrike och Tyskland samt bragte
dessa länders nationella
egendomligheter inom densamma till europeisk
giltighet. - I Stockholm äro af G:s operor
gifna: "Orpheus och Eurydice" (1773; med stor
framgång återupptagen här sedan 1890-talet),
"Iphigénie i Auliden" (1778; äfvenledes
ånyo upptagen på senare tid i repertoaren),
"Alceste" (1781), "Iphigénie i Tauriden" (1783),
"De musulman-niske pelegrimerne" (1786), "Armide"
(1787) och herdespelet "Vårdrottningen" (1896). -
En kritisk praktupplaga af G:s förnämsta operor
utgaf s (under fransk redaktion) på Breitkopf &
Härtels förlag 1873-96.
Litt.: Schmid, "Chr. W. ritter von G." (1854),
Marx, "G. und die oper" (2 bd,’ 1863), Dos
noiresterres, "G. et Piccini" (1872) samt
biografier öfver G. af A. Reissmann (1882)
och H. Weltr (1888) äfvensom Wotquennes
tematiska förteckning öfver Gjs verk (1904).
A. L. (E. F-t.>
Glukonsyra, kem., enbasisk, sexvärd oxisyra,
som utgör första oxidationsprodukten af
drufsocker. Sammansättningen är CH2 OH (CHOH)4
C02 H. Den syrsattes vidare till sockersyra.
H. E.
Glukõs, detsamma som g l y k o s (se d. o.).
Glukosamin, kem. Se G l y k osa. m i n.
Glukosid, detsamma som glykosid (se d. o.).
Glukotannoider, kem. Se Garfämnen.
Gluma, bot., ytteragn hos gräsen. Se Gråna i n
e æ.
Glumiflõræ, bot., växtserie bland
monokotyledo-nerna. Blommorna äro nakna, täckta
af högblad (agnar), ståndarna äro vanligen 3,
fruktämnet en-rummigt, med ett fröämne, frukten
är en nöt med fröhvita. Hithörande växter
äro gräsliknande, de flesta örter. Serien
omfattar familjerna Gramineæ och Cyperaceæ.
G. L-m,
Glümr Eyjõlfsson. Se Vigaglüms saga.
Glumslöf, socken i Malmöhus län, Rönnebergs
härad. 1,041 har. 1,059 inv. (1907). G. utgör
ett regalt pastorat i Lunds stift, Rönnebergs
kontrakt.
Gluntarna, en samling duetter för baryton och
bas, hvilka utgöra humoristiska skildringar
af studentlifvet i Uppsala på 1840-talet och
blifvit i ovanligt hög grad omtyckta. Både
ord och musik äro af G. Wennerberg (se
d. o.). Jfr Beronius 2.
Glup, geol., en i vissa provinser,
exempelvis Uppland, använd benämning på
sådana platser, vanligenen större eller mindre
gropformig fördjupning, där rinnande vatten
(bäckar, dikesvatten m. m.) helt hastigt
försvinner eller likasom uppslukas. Det
hastiga försvinnandet beror sannolikt på
närvaron af lätt genomsläppande gruslager.
E. E.
Glutamin, kem., en särskildt i groddplantor
ofta uppträdande omsättningsprodukt
af ägghvita af sammansättningen C02H -
CH(NH2)CH2 . CH2 . C02NH2. Glutamin är
således halfamiden af glutaminsyra (se-d. o.).
H. E.
Glutaminsyra, kem., en af Ritthausen upptäckt
tvåbasisk aminosyra (a-aminoglutarsyra), C02H
-CH (NH2)CH2 . CH2 . C02H, bildas ur glutamin
och ägghvita, särskildt rikligt ur gluten,
hvaraf namnet. Den uppträder själf någon gång i
groddplantor. Finnes äfven i hvitbetsockermelass.
H. E.
Gluten (lat. gluten, grek. glia, lim), kem.,
kallades af Beccaria de i vatten olösliga
ägghviteartade ämnen, som förekomma i
sädesslagens frön. Genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
