Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Glasharmonika ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1293
Glasinac-Glasmålning
1294
.nomlysande och därför mörkt i färgen samt
glasigt i brott, i motsats till den vanliga
hvita, mjuka, mjöliga beskaffenheten. Glasigheten
beror därpå, .att kornets inre hårdnat till en
homogen massa, under det att de mjöliga kärnorna
ha sin stärkelse af-satt i väl utvecklade
korn. Glasighet uppkommer, i .synnerhet då
sädeskornets inre hastigt torkar, under det att
en långsam torkning medför en bättre utbildning
af stärkelsekornen. Säden blir därför glasig,
i .synnerhet då den’mognar under stark hetta,
hvarför hvete från trakter med heta somrar
(kontinentalt klimat) vanligen är starkt
glasigt. Hög ägghvitehalt medför benägenhet för
glasighet, hvarför säden blir glasig på genom
riklig gödsling eller af naturen kväfverik jord,
som alstrar ägghviterika grödor. Gla-sigheten hos
hvete höjer vanligen mjölets bakningsför-måga,
d. v. s. egenskapen att jäsa upp väl, men
lämnar ett mindre hvitt mjöl. Hos maltkorn är
gla-.sigheten en dålig egenskap, emedan groningen
(mält-ningen) förlöper mindre fort och jämnt
och emedan den ofta sammanhänger med högre
ägghvitehalt, som .är ofördelaktig hos maltkorn
till ölbrygd. H. J. Dft.
Gla’sinac [-näts], by i Bosnien, ö. om Sarajevo,
’har blifvit vida bekant genom de rika fynd
från den .äldre järnåldern, som gjorts där
under de sista decennierna och som till större
delen förvaras i Sarajevos museum. Grafområdet
omfattar omkr. 30 ’kvadratmil, och på detta
kunna räknas omkr. 120,000 grafhögar. I minst
två tredjedelar af graf-varna finnas skelett, i
inemot en tredjedel brända människoben. Dessutom
finnas graffält i närheten ,af de på höjderna
belägna borgvallarna (ett 30-tal). ’Grafhögarna
äro uppbyggda af sten och jord samt -ofta
omgifna af en stenring. De i grafvarna
nedlagda föremålen tillhöra olika delar af
Hallstatt-tiden (se d.’ o.) och utgöras af
fibulor, massiva, -gjutna armringar, långa
nålar, lerkärl m. m. De yngre fibulorna
utgöras mest af s. k. certosafibulor. Äfven
grafvar från bronsåldern samt från la
Tëne-iid och romersk tid förekomma vid
G. Undersökningarna, som hufvudsakligen
verkställts af Fiala och Truhelka, äro till
större delen publicerade i "Wissenschaftliche
mitteilungen aus Bosnien und <Jer Herzegovina".
T. J. A.
Glaskopf, ty., miner., en benämning på vissa
slags järn- eller manganmalmer, härledande sig
från det hårda, glänsande brott och de rundade
former, så-"som klot-, njur- och druf-form,
hvilka karakterisera dessa varieteter. Glaskopf
förekommer i naturen af ire olika slag, nämligen
röd glaskopf eller vattenfri järnoxid, Fe203,
med stänglig eller tradig textur och krumskålig
afsöndring, brun glaskopf eller vattenhaltig
järnoxid, 2Fe203.3H20, af liknande textur med
den föregående och med krumskålig afsöndring,
som tvärt af skär trådarnas riktning, samt
svart glaskopf 1. psilome-lan, sammansatt
hufvudsakligen af Mn02. - Alla dessa varieteter
tillhöra hufvudsakligen de yngre sedimentära
formationerna och förekomma i större kvantiteter
flerstädes i Tyskland, England, Skottland .och
Spanien äfvensom i vissa trakter af Asien,
Afrika >och Amerika. I Sverige förekomma de
endast som mineral bland andra järnmalmer;
brun glaskopf finnes dock äfven i ett större
lager vid örnstolså i Jämtland. Brun glaskopf
är sannolikt en sönderdel-eingsprodukt af andra
järnhaltiga mineral, såsom järnspat, svafvelkis,
magnetkis o. s. v. C. A. D.*
Glaskroppen (lat. corpus vltreum) 1. G l
a s v ä t-skan, med., är en genomskinlig,
tjockflytande massa, skenbart strukturlös,
som intager större delen af ögat (se fig. till
art. öga). Denna kropps främre begränsning
utgöres af kristall-linsen och dennas
upp-hängningsband eller upphängningshinna
(zonula Zin-nii). Glaskroppen utgör en del
af medlen för ljusets brytning i ögat, och
på dess klarhet beror äfven, till en del, om
synförmågan är god eller ej. Fördunk-lingar
i densamma förekomma ej sällan, beroende på
flerehanda orsaker; i vissa fall kan den blifva
h. o. h. vattentunn, båda delarna ej sällan i
starkt närsynta ögon. Mot glaskroppens sjukdomar
förmår i regel konsten litet eller inj:et.
&sr.*
Glasmikrometer, fys. Se Mikrometer.
Glasmålning. Enligt ordalydelsen borde uttrycket
vara liktydigt med målning på glas i allmänhet,
men enligt vedertaget språkbruk förstås med
glasmålning antingen en sådan, i hvilken
bilderna äro sammansatta af bitar af fargadt
genomskinligt glas, eller en sådan, i hvilken
de äro utförda i genomskinliga smältfärger på
en glasyta. I båda fallen genomsläppes ljuset,
hvilket ej är händelsen med den målning i
emaljfärger på dryckeskärl o. d.,, hvilken
omtalas under art. Glasfabrikation. Glasmålning
blir till följd däraf i det närmaste liktydig
med fönstermålning; den har ock till sitt
hufvudsak-liga verksamhetsområde haft de stora
medeltidskatedralernas fönster. - Bruket att
till fönster begagna färgadt glas är gammalt och
omtalas redan på 300-talet. Sannolikt har det
till en del haft sin anledning i svårigheten
att åstadkomma rent ofärgadt glas. De äldsta
fönstren af färgadt glas få vi tänka oss utförda
som ett slags mosaik, bildande enkla geometriska
mönster. Glasfönster med figurframställningar
omtalas från 900-talet (Reims), men kunna
möjligen vara äldre. Antagligen voro de dock
utförda enligt samma princip som de förut nämnda,
d. v. s. så, att hvarje färgparti motsvarades
af en särskild glasbit. Munken Theophilus, som
sannolikt lefde på 1000-talet, omtalar i sin
bok "Diversarum artium schedula", ett viktigt
arbete för kännedomen om den tidigare medeltidens
konstteknik, äfven glasmålningskonsten; men han
känner ännu endast en smältbar färg, nämligen
s. k. svartlod, hvarmed konturer, skuggningar,
mellantoner o. d. kunde utföras i svart eller
brunt på det i öfrigt af smärre bitar af
färgadt glas, s. k. hyttglas, sammansatta
mönstret eller teckningen. De särskilda
styckena formades genom skärning med glödande
järn - diamanten kom för detta ändamål i bruk
först på 1500-talet - och sammanhöllos genom
blyinfattningar, som bildade gräns mellan de
olika färgpartierna. Det hela stärktes sedermera
genom galler, s. k. armering, af järn. I det hela
bibehöll sig detta förfaringssätt inemot slutet
af 1200-talet. Mönstren voro under denna tid,
den romanska stilens skede, hufvudsakligen
ornamentala, efterbildande textilmönster,
en påminnelse om de förhängen, med hvilka
fönsteröppningarna tidigare plägade tillslutas,
eller framställande stiliserade blad, rutor
o. d. Där figurframställningar förekommo, voro
de anbragta inom jämförelsevis små, af det öfriga
mönstret omslutna fält. - Med den gotiska stilens
herravälde blefvo kyrkornas fönsteröppningar
betydligt större och anspråken på glasmåleriet
till följd däraf stegrade. Färgernas antal
ökades, en gul emaljfärg kom i bruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
