Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Glasfabrikation ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
simplare glassorter; det är tillika uppfylldt
af små strimmor och bubblor, en följd af
den ur kemisk-teknisk synpunkt bristfälliga
behandlingen. Prydligare föremål utfördes
därför nästan alltid i färgadt gods, och en stor
mängd både genomskinliga och opaka färger var
i bruk. Fullkomligt rent och kristallklart glas
ansågs af romarna såsom den största dyrbarhet,
förmodligen just på grund af sin sällsynthet. Den
regnbågsskiftande glans, som vanligen förekommer
hos ofärgadt antikt glas, är ej ursprunglig,
utan beror därpå, att ytan blifvit genomkorsad
af en oändlig mängd mikroskopiska sprickor, som
verka ljusbrytande. – Formningen af det vanliga
antika glaset skedde genom blåsning (så redan hos
egypterna; jfr pl. VIII till art. Egypten), men
äfven genom gjutning eller pressning i formar,
det senare i synnerhet då relief-orneringen
skulle användas. Stundom erhöllo kärl ett slags
fasettering genom att blåsas i nätlika stommar
af metalltråd. Ett annat enkelt prydnadssätt
bestod däri, att grofva glastrådar i vissa band-
eller nätmönster fastvälldes på kärlets yta,
antingen utefter hela sin längd eller endast
på vissa punkter, hvaremot de öfriga delarna
lämnades fria. En hög konstnärlig ståndpunkt
intaga de slipade och graverade föremålen,
bland hvilka i synnerhet de s. k. kaméglasen,
med upphöjda figurer, äro utmärkta. Några bland
dem, såsom den i British museum befintliga
"Barberini"- eller "Portlandvasen" (fig. 2),
funnen 1644 i närheten af Rom i en åt Alexander
Severus (d. 235) och hans moder helgad sarkofag,
och en annan vas i Neapels museum, funnen i
Pompeji, tillhöra den antika konstslöjdens
mästerstycken och ha knappast af den moderna
blifvit öfverträffade. – En viktig roll inom
den antika glasdekorationen spelar slutligen
sammanställningen af olika färger, hvarvid dessa
antingen läggas öfver hvarandra eller bredvid
hvarandra. Det förstnämnda förfaringssättet,
i den moderna tekniken kalladt öfverfångsglas
(af ty. überfang), nyttjades företrädesvis
för kaméglasen (t. ex. den ofvannämnda
Portlandvasen), hvarvid den dekorerande
framställningen som relief i en vanligen opakt
hvit färg (det öfre skiktets) aftecknar sig
mot en mörkare, oftast genomskinligt blå,
men äfven opakt blå, purpurfärgad eller brun
bakgrund. Till det senare förfaringssättet
höra alla de tillverkningar, i hvilka mönstren
ursprungligen bildats genom sammansmältning
af trådar eller på annat sätt formade stycken
af olika färgadt glas, hvarefter den sålunda
vunna produkten på åtskilliga sätt blifvit
omgestaltad eller ingått som element i nya
sammanställningar. På detta sätt ha uppkommit
imitationer af ådriga eller korniga stenarter,
vidare de sedermera s. k. madre-por-mönstren,
liknande korallknoppar, filigran-mönstren
(se Filigran 2), millefiori-mönstren
m. fl. Mönstret sammansättes i detta fall i
stor skala af olika färgade glastrådar, hvilka
sammansmältas till en stång, som sedermera
jämnt uttänjes, då mönstret naturligtvis i
samma mån förminskas. På detta sätt har man
kunnat åstadkomma ornamentala blomstermönster
(it. mille fiori, tusen blommor), men äfven
figurframställningar med nästan mikroskopiska
detaljer, hvarvid stången naturligtvis afskurits
i tvärsektioner. Af enklare slag är orneringen
med målning i emaljfärger (se Emalj) på glasets
yta, ett förfaringssätt, som finnes användt
jämväl i forntiden, ehuru då i allmänhet
saknande egentligt konstnärlig
karaktär. För fullständighetens skull må nämnas
inkrustering af en glasmassa i en annan samt
den under antiken någon gång förekommande
tillämpningen af cell-emaljens teknik på glas
som excipient (se Emalj). I de fornkristna
grafvarna förekomma stundom glaskärl med ornering
af graverade guldblad, inlagda mellan tvenne
i kanterna hopsmälta lager af genomskinligt
glas. – De antika glaskärlens former äro ytterst
växlande: bägare, skålar, fat, flaskor af
en mängd olika slag förekomma. Likaledes är
storleken ganska olika, och det finns vaser af
ända till 30 cm. diameter eller mera. Grafvarna
äro de hufvudsakliga fyndorterna. De romerska
fabrikaten voro spridda i alla länder;
jämväl till de nordiska hade de funnit väg,
hvilket visas af flera graffynd i de nordiska
museerna. – Från förhistorisk tid känner man
ett 50-tal i Sverige funna glaskärl, de flesta
dock krossade eller smälta på likbålet. I det
danska nationalmuseet finnas tillsammans minst 45
fullständiga eller väsentligen bevarade glas samt
stycken af en mängd söndriga eller försmälta. I
Norge är likaledes en mängd funnen. Glaskärl
från äldre romersk tid, d. v. s. de två första
århundradena e. Kr., äro mycket sällsynta. Från
romersk-gotisk tid (omkr. 200–400) förskrifver
sig det stora flertalet. Bland dessa glas märkas
sådana med inslipade ovaler (se fig. 3 a),
säkerligen komna från sydöstra Europa. Förutom
på Gottland, i Skåne och Danmark äro de nämligen
funna i Schlesien och i Syd-Ryssland. Andra glas
från denna tid äro prydda med vingar på sidorna
(fig. 3 b), belagda med glastrådar (fig. 3 c och
d) eller försedda med skrifttecken. Märkliga
äro de små, i Danmark funna skålarna med
påmålade djurbilder. Liknande äro kända från
Frankrike och Nord-Afrika. Från 600-talet
eger man i Sverige åtskilliga glasbägare med
strutformiga bihang (fig. 3 e). Sådana ha
också hittats i Frankrike och England. Mycket
sällsynta utanför Sverige äro de på 800-
och 900-talen troligen från Rhentrakterna
importerade glaskärl, som funnits i grafvar på
Björkö i Mälaren och annorstädes (fig. 3 f,
g). Somliga ha spetsig botten och sakna fot
(fig. 3 h). Enstaka små glaspärlor äro kända
i Sverige redan från bronsåldern. Emellertid
uppträda glaspärlor i alla färger och fasoner
talrikare först e. Kr. och hittas i mängd
i grafvarna. Tillverkningsorterna ha legat
i Medelhafsområdet, men äro ej närmare
kända. Redan under romersk tid uppträda i de
svenska graffynden spelbrickor af glas. Från
vikingatiden ega vi både brickor och små
människofigurer af glas till något slags
brädspel. I Nord-Tyskland och i Sverige ha
hittats grafkärl af lera med små glasbitar
insatta som fönster. (Jfr Emalj.)
Efter Västromerska rikets fall sjönk
i Västerlandet naturligtvis äfven
glastillverkningen, ehuru den ingalunda
upphörde. Konstantinopel blef sedermera en
hufvudort för denna liksom för så mången annan
konstslöjd. Om de bysantinska tillverkningarnas
konstnärliga beskaffenhet ega vi inga fullt säkra
underrättelser; men sannolikt är, att åtskilliga
ålderdomliga, om den sjunkande antiken påminnande
vaser, skålar o. d. af färgadt gods, hvilka under
namn af smaragder, safirer o. s. v. förvaras
i några äldre kyrkors skattkamrar (t. ex. i
S. Marco i Venezia), äro bysantinska arbeten. Att
en ganska betydlig tillverkning t. ex. af mosaik
och glasfönster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
