Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Glasfabrikation ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af blyfritt s. k. kronglas (crownglass), hvilket
väl är mindre ljusbrytande, men däremot ej
sprider färgerna. På detta sätt erhållas de
s. k. akromatiska (icke färgande)
linserna. För andra fysikaliska ändamål,
såsom förfärdigande af termometerrör,
areometrar, fordras äfven specialglas
okänsliga för värmeinflytanden och kemisk
inverkan. Fabrikationen af fysikaliskt glas
står sannerligen högt i Jena (Jenaglas). –
Grundmassan till de konstgjorda ädelstenarna,
s. k. strass l. Mainzfluss, skiljer
sig från annat blyhaltigt glas därigenom,
att borsyra jämte kiselsyran däruti ingår som
syra. De särskilda eftergjorda stenarnas färger
erhållas genom tillsats af olika metalloxider. De
konstgjorda ädelstenarna (pierres de strass),
hvilka i synnerhet i Frankrike tillverkas på
ett utmärkt sätt, äro mindre hårda än de äkta
och betydligt tyngre. – Emalj är likaledes
ett slags mycket blyhaltigt kristallglas,
färgadt med metalloxider, hvilket begagnas
som öfverdrag på metaller. Alltefter som de
ingående metalloxiderna äro fullt smälta
och upplösta i grundmassan eller delvis
endast mekaniskt inblandade däri, är emaljen
genomskinlig eller ogenomskinlig. Jfr Emalj
1 och 3. – Ogenomskinligt glas, mjölkglas,
framställes därigenom, att man till glasmassan
tillsätter ämnen, som vid stelnandet bilda en
kristallinisk impregnering i det för öfrigt
amorfa glaset och därigenom göra det mer eller
mindre ogenomskinligt. Sådana ämnen äro benaska,
kalciumfosfat, flusspat, tennoxid, zinkoxid. Matt
glas framställes genom etsning endera medelst
påblåsning af sand (eller smärgel) med
sandbläster (se sp. 1288) eller ock medelst
fluorvätesyra. – Färgadt glas åstadkommes
därigenom, att man till glasmassan sätter
färgande ämnen, såsom
brunsten (ger i större mängd ametistfärg),
nickel (neutralt grått för glasögon),
smalt och koboltoxid (blått),
uran (gult-gröngult),
kopparoxid (blågrönt),
d:o med reducerande tillsatser (blodrödt),
kromoxid (gulgrönt),
silfver (ljusgult till orange),
guld (rubinrödt),
järnoxidul (buteljgrönt),
järnoxid (gult),
zinkoxid m. fl. (opakt och ogenomskinligt hvit emalj).
På så sätt erhålles genomfärgadt glas. På ytan kan
glas färgas genom inbränning af lättsmälta glasflusser
eller genom "öfverfång" (se Glasrör). –
Om glasull se d. o.
C. A. D. (G. H–r.)
2. Glasfabrikationens historia. Tillverkningen af glas leder efter all
sannolikhet sitt ursprung från det gamla Egypten,
där glasföremål, t. ex. flaskor med rödt vin,
finnas återgifna redan å minnesmärken från den
4:e dynastien, begynnelsen af 3:e årtusendet
f. Kr., och glasblåsningens förlopp åskådligt
framställes på målningar i grafvarna vid
Beni-Hassan, från 12:e dynastien (omkr. 2300–2100
f. Kr.; se pl. VIII till art. Egypten, första
o. sista fig.). Från Egypten härstammar äfven det
äldsta kända glasföremålet med tidsbestämning:
ett i British museum f. n. befintligt litet
lejonhufvud af ursprungligen blått, numera
olivgrönt glas, å baksidan försedt med ett
kungligt namnchiffer från 11:e dynastien. Flera
andra glasfynd äro för öfrigt gjorda i grafvarna
vid Tebe, och många fornegyptiskt föremål,
graffiguriner o. d., af bränd lera äro
öfverdragna med blå eller blågrön glasyr. Den
egyptiska glastillverkningen fortsattes och
omtalas långt in i romartiden. Tidigt torde
glastillverkningen ha blifvit känd af de
driftige, handels- och slöjdidkande fenicierna,
hvilka af den klassiska forntiden ansågos såsom
glasets uppfinnare, antagligen emedan grekerna
genom dem blefvo bekanta med alstren af denna
industri; hufvudorter för den feniciska
glastillverkningen voro städerna Tyrus och
Sidon. Äfven af assyrierna var glaset kändt,
hvilket visas af en under gräfningarna i
Ninive funnen vas med konung Sargons namn
(723–704 f. Kr.) i kilskrift. Af grekerna var
glastillverkningen under tiden f. Kr. visserligen
känd, men sannolikt föga eller alls icke
öfvad. Bland bibehållna glasföremål från
denna tidiga period torde de äldsta vara de
glaspärlor af olika form, storlek och mönster,
hvilka såsom jord- och graffynd ofta anträffas
ej endast i Medelhafsländerna, utan jämväl i
långt sydligare eller nordligare nejder. De
äro sannolikt af fenicisk tillverkning och
torde jämväl i forntiden, liksom senare,
ha användts som bytesmedel vid handel med
barbariska folkslag. Prof finnas i de flesta
fornsakssamlingar. – Från tiden omkring midten af
första årtusendet f. Kr. härstammar sannolikt en
del små amforor, eller flasklika kärl, vanligen
af djupblått gods med ornering af sicksacklinjer
i gult, hvitt och turkos. Dessa äro väl af
fenicisk eller stundom egyptisk tillverkning,
ehuru ofta kallade grekiska. Ett vackert prof
finnes i det svenska nationalmuseets samling
af grekisk-romerska fornsaker (se fig. 1). I
etruskiska grafvar ha anträffats små skålar
af grönt glas, med insmälta gula stjärnor,
samt små flaskor utan hals af vanligen
blått glas med guldornering, båda delarna
antagligen alster af fenicisk konstslöjd. Glas
nyttjades i den förkristna tiden jämväl som
arkitektonisk dekoration. Sålunda ha kapitälen å
Athene-Polias-templets i Aten kolonner antagligen
varit prydda med glasinkrusteringar, och
klassiska författare (Herodotos och Plinius)
omtala från Fenicien och Egypten stoder och
obelisker af smaragd, hvarmed tvifvelsutan
får förstås grönt glas. Egypterna gällde under
hela antiken som mästare på detta område, och
särskildt var Alexandria under århundradena
omkr. Kristi födelse vida berömdt för sin
glasindustri och sin vidt utgrenade handel
med dylika varor. Kejsar Hadrianus (117–138
e. Kr.) skattade högt det egyptiska glaset, och
kejsar Aurelianus (270–275 e. Kr.) skall ha låtit
egypterna erlägga sin skatt i glasvaror. – Inom
det romerska riket nådde glastillverkningen under
kejsartiden en synnerligen hög ståndpunkt,
i vissa afseenden till och med högre än
någonsin. Glasets användning var högst
vidsträckt. Det förarbetades till husgeråds-
och prydnadskärl af alla möjliga slag samt
till smycken. I form af mosaik nyttjades
det till ornering af väggar och golf, ja det
begagnades äfven, ehuru icke mycket, till
fönster (jfr Fönster, sp. 358) och sannolikt,
om ock ej i någon vidsträcktare grad, för
optiska ändamål. Produktionen var ofantlig
och bedrefs på vidt skilda orter inom det
stora riket, dock ej i stora fabriker, utan
i små verkstäder med få arbetare. I former,
färgnyanser och dekorationssätt, ofta af det
sinnrikaste slag, rådde den största omväxling. På
praktpjäser nedlades ett otroligt arbete och en
stor konstfärdighet. De värderades också högt
af konstvänner och samlare, bland hvilka nämnas
flera kejsare (jfr ofvan). Det ordinära romerska
glaset har en starkt grön- eller gulaktig ton,
påminnande om nutidens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
