Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Glæser ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1267
Glansfisken-Glareanus
1268
Glansfisken 1. Laxestörjen, Lampris gutta-tus,
zool., tillhör gruppen Catosteomi bland
benfiskarna. Den utgör den enda kända arten
ai släktet och utmärkes genom hög, hoptryckt
kroppsform, en enda ryggfena samt en mängd
strålar i bukfenorna, hvilka liksom öfriga
fenor, utom analfenan, äro höga och skärformigt
böjda. Glansfisken, som i Norge kallas laxestörje
och på Island gudlax, når ända till 150 cm. längd
och är en af Atlantens vackraste fiskar. Fenorna
äro mörkt scharlakansröda; kroppen är ofvan
glänsande stål blå, nedåt buken hvit; sidorna äro
beströdda med runda eller ovala, silfverfärgade
fläckar. Dess utbredning sträcker sig ifrån
nordligaste Atlanten åtminstone ned till
Madeira. I Medelhafvet förekommer den äfven, men
ganska sällsynt, och den lär vara anträffad äfven
i Stilla oceanen. Glansfisken är en öppna hafvet
tillhörande art, som vid kusterna allestädes är
sällsynt. Vid Island anträffas den någon gång,
och vid norska kusterna erhålles årligen ett
eller annat exemplar. Äfven i Kattegatt och
ända ned i Öresund har den blifvit funnen,
ehuru ytterst sällan. Köttet lär likna laxens
till färg och smak, men är mycket fetare.
R,- L-*
Glansfåglar, Galbulidæ, zool, en familj
tillhörande ordn. Coracnformes bland
fåglarna. Fötterna äro svaga, och af tårna äro
två riktade framåt och två bakåt; stundom saknas
stortån. Näbben är lång, rak, från sidorna
hoptryckt och spetsig. Fjäderbeklädnaden är
mycket mjuk och präktigt lysande. Hithörande
fåglar bebo Syd-Amerikas urskogar ö. om
Anderna. De uppgifvas vara tröga (hvarför de
stundom sammanfattas under namnet Trögfåglar)
och föga intelligenta. De lefva enstaka eller
parvis. Alla äro insektätare. J a k a-marsläktet
(Galbula) innefattar fåglar med lång, tunn,
rak och skarpkantad näbb, jämförelsevis långa
vingar och korta, svaga fötter, å hvilka
f ramtårna äro till stor del förenade och
baktårna mycket korta. Jakamaren (G. viridis)
utmärkes genom sin praktfulla fjäderbeklädnad:
ryggsida och bröst guldgröna, undersidan i
öfrigt roströd och stjärten roströd med grön
spets. Jakamaren bebor Brasiliens kustområde.
L-e-
Glanshammar. 1. Härad i Örebro län, ingår i
Öster-Närkes domsaga och fögderi samt omfattar
socknarna Glanshammar. Rinkaby, Götlunda,
Lill-kyrka och ödeby. 35,717 har. 7,430
inv. (1907). - 2. Kontrakt i Strängnäs stift,
omfattar de fem pastoraten Axberg och Hofsta;
Glanshammar och Einkaby; Götlunda; Kil och
Gräfve; Lillkyrka och ödeby. 65,436 har. 12,290
inv. (1907). - 3. Socken i ofvannämnda
härad. 7,576 har. 1,925 inv. (1907). G. bildar
med Einkaby ett regalt pastorat i Strängnäs
stift. Glanshammars kontrakt.
Glanshammars häradsallmänning. Se K ä g l a n.
Glanskobolt. Se Koboltglans.
Glanspapper, tekn. Se A r g e n t i n och Papper.
Glanssmygare, zool. Se Hesperidæ.
Glanssot, Fuligo splendens, farm. med.,
den svarta, glänsande skorpa, som bildas
i nedre delen ai rökgången från eldstäder,
där vegetabiliska ämnen (ved o. d.) undergå
förbränning, hvilken i vanliga eldstäder aldrig
är fullständig. Glanssotet uppstår af det vanliga
pulverformiga sotet (eller röken) därigenom,
att detta mekaniskt sammanbin des medelst
den vattengas och de tjärämnen, som bildas
vid förbränningen. Glanssotet består sålunda
af sam-mansintradt kol, förorenadt af kreosot,
"brand-hartser", tjärprodukter och salter. Det
är till färgen brunsvart, glänsande’samt
har en vidbränd lukt och smak. Glanssotet
begagnades redan af de gamle grekiske läkarna
och bibehöll sig länge i bruk. Numera är det
uteslutet ur Svenska farmakopén tillika med de
däraf beredda preparaten: sotdroppar, Liquor
fuliginis alkalinus (alkaliska sotdroppar)
och Liqu. fuliginis fætidus (sotdroppar med
dyfvelsträck). Båda voro högst vidriga läkemedel,
hvilka användes mot hysteriska krämpor samt,
i synnerhet den sistnämnda beredningen,
såsom ganska verksamma, s. k. marodördroppar.
O. T. S. (C. G. S.)
Glansspetsormen, zool. Se Dryophis.
Glansstaren, zool. Se Lamprotornis.
Glansträd, välluktande, bot. Se A g l a i a.
Glanvil [glä’nvil], Joseph, engelsk filosof,
f. 1636, d. 1680. Genom att ansluta sig till
Bacon och Cartesius arbetade han sig ut ur
den puritanism och skolastik, som under hans
studietid härskade i Oxford. I sitt hufvudarbete,
Scepsis scientifica (1665), förfäktade han
den vetenskapliga förutsättningslösheten och
försvarade den mekaniska naturförklaringen,
enligt hvilken naturen är en stor automat. Men
han betonar all vår kunskaps relativitet, i
det vi alltid måste förutse nya erfarenheter,
som nödga oss att förändra våra hypoteser. I
kritiken af orsaksbegreppet är han en föregångare
till Hume. Vi kunna icke omedelbart erfara detta
förhållande, utan sluta oss endast därtill,
då vi finna en företeelse alltid följa på
en annan. Särskildt då orsak och verkan äro
mycket olika, blir förhållandet mellan dem
tvifvelaktigt; så när det gäller förbindelsen
mellan själ och kropp. Af sin skepticism drager
han emellertid den oväntade slutsatsen, att man
ej kan förneka häxeriets möjlighet, enär man icke
a priori kunde veta, hvilka orsaksförhållanden
ega rum i världen. Därmed visar han, huru
ofullständigt "den mekaniska hypotesen" ännu
frigjort honom från medeltidens åskådningssätt.
S-e.
Glareanus, eg. Heinrich Loriti, schweizisk
humanist och musiklärd, f. 1488 i kantonen
Glarus, efter hvilken han fick namnet G., d. 1563
i Freiburg im B. Han studerade bl. a. i Köln, där
han 1512 af kejsar Maximilian kröntes som skald,
men därifrån han, upprörd af skola-stikernas
tillvägagående mot Keuchlin, 1514 begaf sig
till Basel. Där tog han i början ifrigt parti
för sina vänner Zwingli och CEcolampadius, men
vände sig sedermera ifrån dem och begaf sig,
sedan reformationen segrat i Basel, tillika med
Erasmus till Freiburg, där han 1529-60 verkade
som professor i historia och poetik. - Ehuru
G. stod i stort rykte för snille och vetenskaplig
bildning, utmärkte han sig dock företrädesvis
på musikteoriens område, framför allt genom
sitt berömda arbete DodekacTiordon (1547;
ånyo utgifvet 1889), som går ut på att uppvisa
tillvaron af 12 kyrkotonarter, öfverensstämmande
med de grekiska modi, i st. f. endast 8, som
förut antagits. G. tillade nämligen skalorna
på c (den joniska) och a (eolisk), jämte de
båda motsvarande plagaliska. Bland hans öfriga
arbeten märkas Helvetiæ descriptio (på vers;
1514), Elegiæ (1516), Isagoge in musicen (s. å.),
De geo^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
