Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass / 1265-1266 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Glæser ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ström. Den omgifves af socknarna Östra Eneby,
Borg och Löt, Kullerstad, Vånga och Risinge, har en
areal af 74 kvkm. och en höjd öfver hafvet af omkr.
23 m. Utom Motala ström tillflyta från n.
Finspångsån och Haddebo- l. Ysingeån.

Glandelhår (från blad af Nicotiana tabacum).

Gla’ndel (af lat. gla’ndula, körtel; diminut. af
glans, ollon), bot., betecknar vanligen helt små,
rundade organ, oftast uppburna på kortare eller
längre skaft och då benämnda glandelhår eller
körtelhår. Dylika glandiers form kan för öfrigt
växla, men de göra alltid
tjänst såsom
afsöndringsorgan för någon vätska
eller annat ämne af eget
slag, såsom vatten med
däri lösta ämnen, flyktig
olja, harts, slem eller
dylikt. Den enklaste formen
af glandier består af blott
en enda cell. Oftast bildas
emellertid glandierna af
flera celler. Sådana
glandler träffas å blad, yngre
grenar eller kvistar,
fruktskaft, frukter och å
blommans delar o. s. v. Korta,
mångcelliga glandier, som
ofta träffas på knoppfjäll,
kallas kolleterer.
Glandelhåren hos
insektätande växter, som
afsöndra enzym, kallas
digestionshår (se Drosera).
I många blad, frukter och
andra växtdelar finnes en annan form af glandier,
s. k. inre glandler, hvilka äro insänkta i
växtdelen och innehålla en flyktig olja. De bildas genom
upplösning af väggarna mellan en grupp af celler eller
i intercellularrum. Blad med sådana
oljeglandler kallas genomskinligt punkterade, emedan
oljeglandlerna genomsläppa ljuset mer eller mindre, så
att de synas som genomskinande punkter, då bladet
hålles mot dagern. — Flera slags glandier insamlas
och utgöra viktiga droger, såsom Kamala (se d. o.)
och glandula Lupuli, äfven kallad Lupulinum (se
Humle). Jfr Hydatod, Nektarier och
Sekretorgan. O. T. S. (G. L-m.)

Glandelhår, bot. Se Glandel.

Glan-Donnersbergboskapen i bajerska Pfalz
tillhör mellersta Tysklands förnämsta bergraser och
är afsedd för kombinerad produktion. Dragförmågan
är bäst utvecklad, men rasen har äfven godt
anseende i fråga om mjölkafkastning och gödning.
Fullvuxna kor väga i medeltal 500-700 kg. Färgen
är gul. H. F.

Gla’ndula, lat., körtel (se d. o. och Glandel,
bot.). — Glandulæ Bartholiniānæ. Se
Bartholinska körtlarna. — G. Brunneriānæ. Se
Brunnerska körtlarna. — Glandula lacrymālis,
tårkörteln. Se Tårar. — G. Lu’puli. Se
Humle. — Glandulæ Meibomiänæ. Se
Meibomska körtlarna. — Glandula pineālis,
tallkottkörteln. Se Hjärnan. — G. Rottleræ. Se
Kamala. — G. thyreoi’dea. Se Sköldkörteln.

Glandulös (af lat. gla’ndula, se d. o.), bot.,
detsamma som glandelbärande. Se Glandel.

Glans. 1. Fys. En yta visar glans, när den utom
det diffust reflekterade ljuset sänder äfven en större
mängd regelbundet reflekteradt ljus in i ögat.
Motsatsen är en matt yta, från hvilken
hufvudsakligen kommer diffust ljus. Ett annat slag af glans
är det, som en ljuskälla hvilken som helst af stor
intensitet säges besitta.
2. Miner., mineralens egenskap att mer eller
mindre starkt reflektera ljuset, hvilken beror af deras
ogenomskinlighet eller genomskinlighet, ljusbrytning,
polarisationsförmåga m. m. I mineralogien skiljer
man mellan olika arter glans, såsom metallglans (hos
metaller och många svafvelmetaller), diamantglans
(diamant, zinkblände), glasglans (flertalet silikat),
fettglans eller vaxglans (flinta, kvarts, serpentin
m. fl.), pärlemorglans (apofyllit), sidenglans (vissa
slag kvarts och gips, asbest). I afseende på
glansens styrka sägas mineralen vara speglande, starkt
glänsande eller matta. — En mängd mineral
benämnes glänser. Oftast äro dessa
svafvelmetaller, såsom blyglans, kopparglans, silfverglans
m. fl., någon gång syreföreningar, t. ex. järnglans
(järnoxid). 1. G. N. 2. P. T. C.*

Glansbark, bark, som erhålles af 30—40-åriga
ekar och innehåller rikligt med garfsyra. Jfr
Ekbark, sp. 82. C. G. H.*

Glansberg, Lorens. Se Glansenstierna.

Glansenstierna, Lorens, fortifikationsofficer
och krigare, f. 1672 i Stockholm, d. där 1740,
blef student 1684 och volontär vid
Fortifikationskontoret 1690. Som kapten vid Skyttes regemente
bevistade han kampanjen vid Riga (1700) samt tåget
till Petsjory och slaget vid Erastfer (1701), blef
1702 fortifikationskapten i Dorpat och var med om
denna stads tappra försvar 1704. 1705
kommenderades han till finska armén under Maijdel, var
1706 med i descenten vid Neva samt i försvaret
af Viborg och blesserades vid 1708 års descente vid
Neva. 1710—14 deltog han i kampanjen i
Finland, sedan 1711 som generalkvartermästare,
tjänstgjorde 1717 vid Roslagsarmén, medföljde 1718
Armfeltska armén till Norge och ledde under
återtåget förtruppens marsch öfver Bukhammeren och
Tydalen. Han adlades 1719 med namnet G. (han
hette förut Glansberg). 1720—22 stod han
på stockholmska arméns fältstat, blef 1723
generalkvartermästarlöjtnant vid Finska fortifikationsbrigaden
och uppförde befästningarna vid Fredrikshamn. 1739
transporterades han till Stockholm. L. W:son M.

Glansfasanen, Lophophorus impeyanus, zool.,
kanske den praktfullaste af alla hönsfåglar, lefver
i Himalayas skogar 2 till 3 tusen m. ö. h. Hos
hannen äro hufvudet och strupen metallgröna,
öfverhalsen och nacken purpur- eller karminröda, med
rubinglans, underhalsen och ryggen bronsgröna,
guldglänsande, vingtäckarna och öfvergumpen violett
eller blåaktigt gröna, undre kroppsdelarna svarta,
med bröstet i midten skimrande i grönt och purpur,
vingpennorna svarta och stjärten kanelröd. Honan
har däremot strupen hvit, fjäderdräkten blekt
gulgrun, med mörkbruna fläckar, vågor och band,
armpennorrna och stjärten svarta, med brungula
band. Hannen är 65 cm. lång och honan märkbart
mindre. I sitt hemland är denna fågel ganska
allmän. Till Europa har den mera sällan blifvit
förd; dock finnes den i åtskilliga zoologiska
trädgårdar och har till och med fortplantat sig i flera
af dem. C. R. S.*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>