Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass / 1219-1220 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gislaved ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bestånd till 1657 (Victorius’ upplaga af Ciceros
arbeten, 1534–37, var det förnämsta verk,
som utgick därifrån), samt det af hans bror,
Filippo G. (d. 1517), upprättade boktryckeriet
i Florens, hvilket, fortsatt af hans söner,
Benedetto och Bernardo G., samt deras
arfvingar, arbetade till 1623. Det är hufvudsakligen
detta tryckeris alster, som, på grund af typernas
och papperets förträfflighet, vunnit anseende
och gjort de s. k. Giuntatrycken (Giuntiner
l. Juntiner) berömda bland bokälskare. Af
mindre betydelse voro boktryckerierna i Lyon och
Burgos, upprättade på 1520-talet af Jacopo de G.
och Juan Junta. Sannolikt var den sistnämnde
äfven grundläggare af boktryckeriet i Salamanca (1530-talet).
Giulio G. anlade 1595 ett tryckeri i Madrid.

(^{R. G.})

Giunta Pisano [djo’nta], italiensk målare,
som enligt urkunder bevisligen lefde i Pisa
mellan 1202 och 1250. Karakteristiska för
honom äro flera krucifix, utmärkta för det
till sin ytterlighet drifna sträfvandet att
genom uttrycket af grufliga kval framkalla
hos åskådaren den häftigaste uppskakning. I
afseende på kroppsbehandlingen stod han
fullständigt under bysantinskt inflytande. Ett
dylikt krucifix, betecknadt med hans namn,
"Juncta Pisanus me fecit", finnes nu i kyrkan
S. S. Raineri e Leonardo i Pisa och är i
sin krassa vederstygglighet bestämmande för
omdömet om G:s stil i det hela. Efter 1220
skall han ha arbetat i den öfre klosterkyrkan
S. Francesco i Assisi, och 1236 antages han på
samma ställe ha målat en korsfästelse. För öfrigt
äro underrättelserna om hans arbeten föga vissa.

^{C. R. N.} (^{A. L. R.})

Giuppana [djoppana], en af de Elafitiska
öarna (se d. o.), 17,4 kvkm.

Giurgevo [djo’rdjevå]. Se Giurgiu.

Giurgiu [djo’rdjo] l. Giurgevo, stad i
Rumänien vid Donau, midt emot bulgariska staden
Ruščuk, hufvudstad i distriktet Vlasca. 16,000
inv. (1906). G. har 5 kyrkor, ett gymnasium och
flera ångkvarnar. Genom sitt läge vid Donau är
G. en viktig handelsplats, som uppblomstrat
i synnerhet efter fullbordandet (1869) af
järnvägen till Bukarest och Galaţi, hvarigenom
det blifvit Bukarests hamn. Det är numera,
näst Galaţi och Braila, Rumäniens viktigaste
hamnplats vid Donau. Större fartyg, som ej kunna
gå upp till G., lossa och lasta vid Smarda, 3
km. nedanför. En ny landningsplats skall inrättas
midt emot bangården i Ruščuk. – G. anlades i
14:e årh. af genuesare under namnet San Zorzo
(S. Georgio) och blef starkt befäst. Under
1700-talet var G. hufvudort i Valakiet. Af
ryssarna intogs G. 1770 och 1771, hvarefter här
30 maj 1772 slöts vapenstillestånd. 2–8 juni
1790 belägrades G. förgäfves af österrikarna
under prinsen af Koburg. 1807 vunno ryssarna där
en seger öfver turkarna; 1809 och 1810 uppgafs
G. till ryssarna, som sedermera belägrade staden
1822 och 1828. 11 nov. 1829 utrymde turkarna
G. och raserade fästningsverken; och genom
freden i Adrianopel s. å. afträddes staden till
Valakiet. Vid G. blefvo ryssarna slagna af Omer
pascha 7 juli 1854.

^{J. F. N. L. W:son M.}

Giusti [djo’sti], Giuseppe, italiensk skald,
f. 12 maj 1809 i Monsummano i Toscana, d. 31
mars 1850 i Florens. Vid universitetet i Pisa
fick det honom påtvingade juridiska studiet vika
för ett redan tidigare börjadt poetiserande och
ett sorglöst kamratlif, hvilket dock snart fick en
allvarligare prägel under inflytandet af de
politiska tilldragelserna i utlandet och de
med ungdomlig hänförelse följda italienska
frihetsrörelser, som voro en återverkan af
julirevolutionen.

[Porträtt; ingen bildtext]

Efter 1834 vunnen juridisk
doktorsgrad skulle G. praktisera hos en advokat
i Florens, men knöt där i stället litterära
förbindelser och gaf fritt lopp åt sin poetiska
produktionslust. Hans vacklande hälsa kom honom
att ofta söka ombyte af vistelseort. Med sin
moder besökte han 1844 Rom och Neapel, uppehöll
sig sedan i Livorno och Florens och gästade
1845 Manzoni i Milano. Återkommen till Toscana,
blef han efter den toskanska konstitutionens
utfärdande (febr. 1848) två gånger vald till
deputerad och 1849, efter storhertigens flykt
och republikens utropande, utsedd till medlem af
den konstituerande församlingen, i hvilken han
dock aldrig infann sig. – Bland G:s arbeten i
obunden form må nämnas hans af G. Frassi 1863 i
2 bd utgifna och med lefnadsteckning försedda
Epistolario,
språkligt af största intresse med sin rikedom på
toskanskt egendomliga vändningar, men af en
studerad elegans, som ej är rätt förenlig med
den äkta brefstilens omedelbarhet,
Scritti varî (utg. af A. Gotti 1866),
innehållande bl. a. en längre uppsats öfver
Parini samt studier öfver Dantes "Divina commedia",
ordspråkssamlingen
Raccolta di proverbi toscani (utg. af G. Capponi 1871),
Memorie inedite (utg. af F. Martini 1890),
hvari G. redogör för de politiska förhållandena
i Toscana 1845–49. – Till de märkligaste af
G:s mera intimt lyriska dikter höra
Affetti d’una madre,
La fiducia in dio,
inspirerad af Bartolinis staty med samma namn,
de i en poetisk själfbekännelse utmynnande stanzerna
A Gino Capponi samt
Sant’ Ambrogio,
där skalden vänder sig till de österrikiska
ockupationskårerna, som själfva voro dömda till
slaflif för att hålla Italien i slafveri, en dikt,
hvars satir egendomligt paras med en omväxlande
elegisk och humoristisk innerlighet. – G:s största
betydelse ligger i hans satirer, hvilka ställa i
skarp belysning Italiens politiska och sociala
missförhållanden från slutet af 1820-talet till
1849, på samma gång de ofta ge ett gripande uttryck
åt den alltmer vaknande längtan och sträfvan efter
en samhällets och individens pånyttfödelse, ett
fritt och enadt Italien. Mot Österrike eller de
af detsamma hägnade, sina folk förtryckande eller
söfvande italienske furstarna riktar skalden
Il dies iræ,
L’incoronazione,
La ghigliottina a vapore och
Re Travicello;
mot den efterblifna adeln
Preterito più che perfetto del verbo "pensare",
Un fossile,
Il ballo,
La scritta m. fl.;
mot prästerna, som predikade underkastelse under
Österrike och dess krönta vasaller,
La rassegnazione
likasom han i
Gli umanitarî
skämtar öfver dem, som förkunna det allmänna
broderskapet för ett folk, som ännu känner
främlingsoket på sin nacke. Mot ämbetsmännen, som,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>