Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass / 1077-1078 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gesersagan ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gesällen, stod till sin arbetsgifvare,
mästaren. Gesällen erhöll af honom kost och logi
och var medlem af hans hushåll. Ännu i 1720 års
skråordning var det gesällen förbjudet att ha
sin kista och nattsäck på annat ställe än hos
sin mästare, och han fick ej tillbringa nätterna
utomhus utan mästarens lof. Såväl öfver gesäller
som lärpojkar egde mästaren husbonderätt. Då
hvarje mästare fick ha endast ett fåtal gesäller,
lärde arbetsgifvare och arbetstagare väl känna
hvarandra under det gemensamma arbetet på
verkstaden, och det kunde dem emellan uppstå
ett personligt förhållande. Till en början
band arbetsaftalet gesällen på helår eller
halfår, men med tiden infördes en kortare
uppsägningstid, vanligen fjorton dagar eller
en vecka. En gesäll fick under den tid han var
i en mästares tjänst åcke mottaga något arbete
utan mästarens tillstånd, ej ens till utförande
på fristunder. Ingen gesäll fick taga tjänst
hos någon, som ej var mästare inom hans skrå,
och lika litet var det naturligtvis tillåtet
för honom att öppna egen verkstad.

Men om den gamla skråorganisationen alltså på
många sätt ganska hårdt band lönarbetarnas
händer, så beredde den dem å andra sidan
möjligheter till sammanslutning. Snart finner
man äfven att, liksom mästarna sluta sig samman
till skrån, så bilda äfven gesällerna föreningar,
som kallas brödraskap. Redan under medeltiden
förekomma i vårt land dylika brödraskap, tydligen
bildade efter utländska mönster. För ett af
dem, det, som bildats af "bältaresvennerna",
d. v. s. sadelmakargesällerna, i Stockholm,
finns t. o. m. en stadga bevarad, hvilken
tillhör tiden före 1457 och är en af de svenska
handtverksämbetenas äldsta urkunder. I denna
stadga framhållas efter allmän medeltida
sed till en början brödraskapets religiösa
uppgifter: det håller ljus brinnande vid ett
helgons altare och låter läsa själamässor
öfver broder, som dör. Brödraskapet fyllde
äfven en sjuk- och begrafningskassas uppgifter,
det understödde sjuka medlemmar och bekostade
medellösas begrafning. Dess stadga innehåller
äfven en del bestämmelser, som fastställa
svennernas förhållande till arbetsgifvaren. Så
t. ex. fastställes arbetstiden, hvilken för
öfrigt är orimligt lång, från kl. 3 på morgonen
till kl. 9 på kvällen. Brödraskapet är ganska
fast organiseradt, bland dess tjänstemän omtalas
ålderman, bisittare, skaffare; till att
fira sommarens inträde utsågs äfven en
majgrefve. Mästarna hade lyckats tilltvinga sig
rätt att öfvervaka brödraskapets sammankomster:
ingen "stämma" fick hållas, utan att två mästare
närvoro; ett liknande stadgande förekommer ännu
i 1720 års skråordning. Genom sina dryckeslag,
för hvilka ganska utförliga bestämmelser gifvas,
fyllde brödraskapet äfven en social uppgift.

Efter reformationen bortföll för brödraskapen den
religiösa uppgiften. De öfriga betonas mer eller
mindre starkt i olika fall. Skomakargesällerna
i Stockholm t. ex. underhöllo ännu under
förra delen af 1800-talet en särskild
"krankkammare" och erlade till dess underhåll,
till medlemmarnas läkarvård och till beredande
af begrafningshjälp en månatlig afgift. Mera
välmående gesällföreningar skaffade sig ett
härbärge, där arbetssökande gesäller i yrket
kunde finna en tillfällig tillflykt och där
sammankomsterna höllos.

Fig. 1. Gesällkäppar. (Nordiska museet.)

I jämbredd med det svenska handtverkets
utveckling ökades äfven vikten af
gesällföreningarnas rent fackliga
uppgifter. En af de förnämsta af dessa var
arbetsförmedlingen. I närmaste samband med
densamma stod gesällvandringen. Vandringsseden
framkallades af det naturliga behofvet för den,
som ville utbilda sig i sitt yrke, att taga
kännedom om arbetsmetoder på olika håll samt
af det oafvisliga tvånget för arbetskraften
att uppsöka den marknad, där den kunde få
användning. Seden understöddes af mästarna,
som hvar och en på sin ort önskade minska
konkurrensen och hoppades, att den bortvandrande
gesällen skulle slå sig ned på annat håll. I
vårt land omtalas gesällvandring redan i de
medeltida källorna, sedermera påbjöd Gustaf
Vasa en tvåårig vandringstid, och vandringstvång
utvecklade sig inom vissa yrken, men förbjöds af
1669 och 1720 års skråordningar, hvilka likväl
erkänna vandringen som sed.

I de städer, där gesällhärbärge ej fanns,
egde den vandrande gesällen att vända sig till
åldermannen bland mästarna, som var skyldig att
skaffa honom arbete genom omskådning,
d. v. s. genom att hos alla mästare i tur och
ordning anmäla den arbetssökande. Om arbete ej
fanns, skulle denne erhålla en "skänk" eller
"tärpenning" till reshjälp. Men om gesällhärbärge
fanns, begaf sig den vandrande gesällen dit,
och "krogfadern" tillkallade gesällföreningens
förtroendeämbetsman, åltgesällen eller
örtgesällen (af ty. ürte, dryckeslag). Det
ålåg denne, sedan främlingen legitimerat sig
efter ett noggrant uppgjordt formulär, att
vandra kring till alla stadens mästare för att
efterfråga arbete för hans räkning.

Helt naturligt gaf gesällernas organisation
dem möjlighet att med större kraft gentemot
mästarna tillvarataga sina intressen. I fråga
om arbetstiden gick deras sträfvan ofta nog,
synes det, ej så mycket ut på att förkorta den
dagliga arbetstiden som på att skaffa sig rätt
till att ostraffadt taga sig en fri veckodag
utöfver söndagen, den mycket omtalade s. k. "blå
måndagen". Man finner äfven, att gesällerna
gemensamt sökte mot mästarna genomdrifva
sina kraf på rättvis och human behandling
från arbetsgifvarnas sida, på förbättrande af
kosthåll och löneförmåner o. d. Deras yttersta
kampmedel var strejk eller som man på den tiden
sade: de "skymfade" en mästares verkstad. Om
dylika arbetsstrider erhöll dock på den tiden
den utomstående allmänheten föga kännedom. En
af de viktigaste anledningarna till missnöje från
gesällernas sida mot mästarna var dessas sträfvan
att "sluta skrået", d. v. s. begränsa mästarnas
antal till en fast siffra och, om detta ej lät
sig göra, åtminstone så mycket som möjligt genom
allehanda

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>