Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gericksson ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och Donau i stort sedt romerska rikets gräns
mot det "stora" Germanien (Germania magna),
såsom romarna kallade de fria germanernas land
i motsats till sina germanska provinser. Till
dessas betryggande gjordes emellertid till
romerskt område äfven en landsträcka på andra
sidan om de nämnda floderna, hvilken uppläts åt
galliska utvandrare och romerska veteraner och
begränsades af ett från Kehlheim vid Altmühls
utflöde i Donau till Rhen i närheten af Köln
(i 1:a årh. e. Kr.) uppfördt
befästningsverk (se <sp>Agri decumates<sp> och
Limes).
Sedan den germanska folkfloden sålunda tills
vidare hejdats, uppstod en liflig förbindelse
mellan romerska riket och germanerna, hvilken
utan att tillintetgöra deras nationella egenart
och naturfriska kraft var af stor betydelse för
deras utveckling. Under bevakning fingo germaner
drifva handel i romerska gränsfästningar,
romerska köpmän gåfvo sig in i landet ö. om
Ehen och n. om Donau, och germaner togo i stor
mängd tjänst i Roms härar. Till följd af allt
detta spredos romerska mynt och industrialster
bland germanerna i Mellan-Europa, ja, vandrade
genom byteshandel folken emellan ända upp till
Skandinavien, där de utöfvade ett så starkt
inflytande på den inhemska konstfliten, att
den skandinaviska järnåldern under de 4 första
årh. e. Kr. fått namnet den "romerska". Af
romarna lärde sig germanerna nu att indela tiden
i veckor, och äfven veckodagarnas namn hämtade
de från dem, i det de utbytte dagarnas romerska
gudanamn mot namnen på germanska gudar, som
syntes dem motsvara de romerska (se nedan). Dessa
förbindelser gjorde det å andra sidan möjligt
för romarna att erhålla kännedom om germanerna,
hvilkas förhållanden de nu fått stora anledningar
att uppmärksamma, och den romerska litteraturen
från denna tid innehåller värderika upplysningar
af sådan art. Så var det nu, som Tacitus (98
e. Kr.) skref sitt ryktbara arbete "Germania",
som är eftervärldens förnämsta kunskapskälla för
germanernas samhällsskick vid början af deras
historiska tid.
Det dröjde emellertid ej länge, innan germanernas
vandringslust åter gjorde sig gällande. I 2:a
årh. e. Kr. bröto östgermanerna (se Burgund,
Gepider, Goter, Rugier och Vandaler)
upp från Oder-Weichselområdet – som i stället
besattes af slaver (se Vender) – och tågade
liksom förut bastarnerna ned mot s. ö. (goterna
ända till Svarta hafvet). Härigenom åstadkoms
den väldiga rörelse bland germanfolken i
Mellan-Europa, som börjar med markomannerkrigen
(se Markomanner) och hvars slutakt,
den s. k. folkvandringen, ledde till det
Västromerska rikets fall (se Folkvandring)
och förde germanerna ut öfver hela västra
och södra Europa, ja, ända till norra
Afrika. Några af de vandrande folken dukade
därvid under, såsom vandalerna i norra Afrika
och östgoterna i Italien. Andra uppblandades
med den äldre romerska eller romersk-keltiska
befolkningen och gåfvo därigenom upphof till
Europas romanska folk, såsom langobarderna i
Italien, västgoterna i Spanien, frankerna och
burgunderna i Gallien (Frankrike). Men germansk
nationalitet blef efter denna tid rådande
ej blott i de skandinaviska länderna, utan
ock i hela Tyskland – i Oder-Weichselområdet
dock först genom en germansk återinvandring
längre fram under medeltiden –, vidare i
Nederländerna, det flamska Belgien, i England
och tyska Schweiz. – På 800- och 900-talen
egde en ny utvandring rum från Skandinavien,
som förde germanska folkelement till Normandie,
Neapel-Sicilien och Ryssland, i hvilka länder de
dock ej mäktade behålla sin nationella egenart
(se Vikingatåg). I nyare tid har slutligen
en ny germansk folkvandring försiggått genom
emigrationen (förnämligast från England,
Tyskland och Skandinavien) till Nord-Amerika
och Australien, hvilka därigenom till stor del
germaniserats.
Då germanerna genom folkvandringen erhöllo en
ledande ställning inom världshistorien, voro
de barbarer i förhållande till antikens folk,
men i deras dåvarande samhällsförhållanden
har man dock att söka förklaringen till
deras blifvande betydelse. För kännedomen
om dessa samhällsförhållanden ha vi
att tacka förutom Tacitus i synnerhet de
gamla germanska lagarna, af hvilka de
sydligare upptecknades under 400–700-talen,
de skandinaviska på 800–1300-talen. Ehuru så
mycket yngre, äro dock de sistnämnda
synnerligt upplysande med afseende på det
ursprungliga germanska samhällsskicket,
emedan detta bibehöll sig mycket längre hos
nordgermanerna.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
