Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gericksson ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af sin större närhet till kulturfolken kring
Medelhafvet. Med dessa hade germanerna inga
omedelbara förbindelser under de årtusenden,
då de mognade till sin uppgift att blifva deras
efterträdare såsom kulturbärare. Medelbart
genom kelterna, mottogo de dock från
dem bildningsimpulser. Redan årtusenden
f. Kr. var bärnstenen från germanska Nordsjö-
och Östersjökuster synnerligt begärlig för
Medelhafsfolken, till hvilka den fördes genom en
byteshandel, som från fyndorterna närmast gick
till de keltiska folken i mellersta Europa,
och utan tvifvel var det genom ett häraf
förorsakadt keltiskt inflytande, som den yngre
nordiska stenålderns kulturansatser och de ännu
kraftigare kulturansatserna under den nordiska
bronsåldern framkallades (se Bronsåldern, sp. 268
o. ff). Genom keltiskt inflytande var det ock,
som germanerna (omkr. 500 f. Kr.) öfvergingo
från bronskultur till järnkultur. Å sin sida
saknade Medelhafsfolken länge en verklig
kunskap om germanerna. Hos grekiska skalder
förekommo visserligen fantastiska berättelser om
bärnstenslandet och hyperboréernas lycksaliga
folk i höga norden, troligen härstammande
från feniciska sjömän, som i västra Europas
keltiska kustländer hämtade den dit från
Norden importerade bärnstenen, men dessa
berättelser uppfattades blott såsom sagor. I
slutet af 300-talet f. Kr. företog dock på
de feniciska sjömännens väg den framstående
geografen Pytheas (se d. o.) från den grekiska
kolonien Massilia (nuv. Marseille), af gammalt
en medtäflarinna till fenicierna om handeln
på de västeuropeiska kustländerna, till dessa
en färd, genom hvilken han fick kännedom om ett
germanskt bärnstensområde och ett ännu nordligare
land, Thule, sannolikt Norge. Härigenom skulle
grekernas okunnighet om germanerna och deras
hemvist i någon mån kunnat skingras, men ehuru
Pytheas’ beskrifning öfver sin resa synes
varit fullt trovärdig, rönte den hos hans
samtida föga uppmärksamhet och tilltro. Det
var först då germanerna gått till storm mot den
antika kulturvärlden, som de ådrogo sig dennas
uppmärksamhet.
De arkeologiska forskningarna ha ådagalagt, att
germanerna redan i "urhemmet" idkade jordbruk och
hade fasta boningsplatser. Deras jordbruk måste
dock då, att döma af det germanska jordbrukets
beskaffenhet långt senare i nuv. Tyskland, på
Cæsars och Tacitus’ tid (50 f. Kr. – 100 e. Kr.),
ha varit föga intensivt; till följd häraf måste
öfverbefolkning allt emellanåt ha uppstått bland
det lifskraftiga naturfolket, förorsakande
utflyttningar till nya odlingsmarker, och
dessutom tyckes vandringslust vara ett germanskt
karaktärsdrag. Trots bofastheten har därför
säkert en ganska stor rörlighet varit rådande
inom det germanska urhemmets befolkning,
och så förklaras, huru de massutvandringar
uppstodo, som förde germanerna in i den
egentliga historien. Genom en sådan utbredde
sig germanska stammar tidigt, i 3:e årh. f. Kr.,
såsom arkeologiska fynd synas visa, öfver södra
Östersjökusten ö. om Oder t. o. m. högra
Weichselstranden. Från denna tid äro
germanerna delade i tre grupper: nordgermaner,
i skandinaviska länder, västgermaner, v. om Oder,
och östgermaner, ö. om Oder. Nordgermanernas
och östgermanernas språk företedde likheter,
som tyda på ett gemensamt ursprung, d. v. s. att
de en gång sammanbott. Enligt östgermanernas egna fornsägner
har platsen härför varit skandinaviska
länder, hvarifrån de utvandrat till
Oder-Weichselområdet. Ett stöd härför är,
att östgermanska stamnamn ha motsvarighet
i skandinaviska områdesnamn, t. ex. goter –
Gottland, kanske ock Götaland, burgunder –
Burgundarholm (Bornholm), och arkeologiska
forskningar ha gifvit en afgörande bekräftelse
därpå (se K. Stjerna: "Bidrag till Bornholms
befolkningshistoria under järnåldern",
1905, och "Les origines scandinaves des
bourgondes" i Congrès préhistorique de
France, compte rendu 1906). Såsom en första
fortsättning af den folkrörelse, som medförde
östgermanernas differentiering, får bastarnernas
(se d. o.) vandring från Oder-Weichselområdet
till nedre Donau anses, hvarigenom romarna för
första gången (182 f. Kr.) kommo i beröring
med germaner. Under tiden 400–100 f. Kr. egde
en väldig utvandring af västgermaner rum,
hvilka härigenom utbredde sig i v. till Rhen
och i s. ned till öfre Donau, undanträngande,
utrotande eller underkufvande den keltiska
befolkningen. En utlöpare af denna rörelse var
cimbrernas (se d. o.) vandring omkr. 100 f. Kr.,
som utgjorde det första germanska försöket
att intränga i romerska riket. Efter denna
tid omtalas (af Tacitus, se nedan) tre stora
germanska folkgrupper: istevonerna, hermionerna
och ingevonerna. Denna indelning har antagits
gälla endast västgermanerna, men Kossinna anser,
att den afsåg alla germaner, i det istevoner
betecknade västgermanerna vid nedre och mellersta
Rhen, hermioner västgermanerna närmast ö. och
s. om dem och ingevoner de öfriga västgermanerna
och nordgermanerna (jfr det nordgermanska
gudanamnet Yngvefrey = ingevonernas herre) med de
från dem afsöndrade östgermanerna såsom bihang.
I 1:a årh. f. Kr. började västgermanerna
söka slå under sig äfven Gallien eller landet
v. om Rhen, och af dettas keltiska invånare
erhöllo de först inträngande namnet germaner,
som sedan utsträcktes till alla med dem
besläktade folk och i denna betydelse vann
burskap genom Cæsars berömda skildring af sina
fälttåg i Gallien (ordet har vanligen ansetts
betyda "grannar", men Kossinna ser däri en
keltisk öfv. af istevoner, som han tolkar med
"stamäkta"). Cæsars uppträdande i Gallien åren
58–50 f. Kr. (se Cæsar, Ariovistus, Galler)
hindrade germanerna att bemäktiga sig detta land,
hvilket i stället nu blef en romersk besittning
och som sådan för århundraden ett bålverk
mot germanernas framträngande västerut. Det
före Cæsars ingripande germaniserade området
på vänstra Rhenstranden behöll dock namnet
Germania, och romarna inrättade sedermera där
två provinser: Germania prima l. superior och
G. secunda l. inferior. Under Augustus och
Tiberius sökte romarna underkufva germanfolken
mellan Rhen och Elbe, men detta ledde till
en ny utbredning af germansk nationalitet, i
det markomannerna under sin höfding Marbod (8
f. Kr.) utvandrade från landet mellan Main och
Donau till det af de keltiske bojerna bebodda
Böhmen. De kvarblifne germanernas frihet räddades
af Arminius (se d. o.). Sålunda undgingo
västgermanerna att införlifvas i romerska riket
och härigenom också att dragas med i det förfall,
hvaraf det romerska kulturlifvet nu alltmer
anfrättes. Från denna tid bildade Rhen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
