Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geijer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på lifvet, skildrande fattigt folks lif med
sympati, men utan pjunk, särskildt med syfte
att visa troheten i det lilla, resignationen
i den lägre lycka, med hvilken man ofta får
låta sig nöja. I Uppsalaromanen Erik Grane
(1885, 3:e uppl. 1907) pröfvade G. för första
gången sina krafter på en större uppgift och
skildrade en ynglings utveckling från barn till
man genom det brytningsskede, som betecknas
af en Uppsalavistelse; boken var tydligen i
mycket själfupprefvad och afsåg att vara ett
"document humain", visande Uppsalalifvet från
en annan, mera bittert kritisk sida än de äldre
idealiserande Uppsalaskildringarna. I Pastor
Hallin (1887; 2:a öfverarb. uppl. 1901) upptog
G. problemet om en ung prästkandidats kamp mellan
tviflet och det kraf, som prästkallet ställer
på honom. Därefter följde novellsamlingen Tills
vidare (s. å.), som bl. a. rymmer den gripande
öländska äktenskapshistorien "Bort", andra
samlingen Fattigt folk (1889) samt Kronofogdens
berättelser (1890), fyra skildringar från Öland,
däribland den psykologiska brottmålsnovellen
"Fadermord", byggd på gamla handlingar. I
dessa båda senare samlingar kulminerade G:s
allmogeskildringar, af hvilka 1898–99 utgafs
en samlad upplaga. Utom med novellistiska
skildringar, däribland ock Stockholmsnoveller
(1892), framträdde G. äfven såsom satiriker på
vers, Satirer och drömmar (närmast påverkade
af Heine, 1892), och såsom dramatiker med
lustspelen Svärfar (1888) och Aldrig i lifvet
(1890), hvilka båda vunno mycken framgång på
scenen och vittnade om godt lustspelshumör,
samt de starkt naturalistiska, dramatiskt
verkningsfulla "Svenska bondepjäserna" Per Olson
och hans käring (1894), Lars Anders och Jan
Anders (s. å.) och Förbrytare (gifven af Lugne
Poes franska sällskap å Sveateatern s. å.),
äfvensom dramen Sascha (1896) och lustspelet
Stiliga Agusta (1900). G. var emellertid verksam
ej blott såsom skönlitterär författare; han var
en ifrig kämpe för den nyare litterära riktningen
och offentliggjorde i tidningar och tidskrifter
en mängd litterära studier och kritiker, hvarvid
han trädde inom skrankorna för nya åskådnings-
och framställningssätt. Han offentliggjorde
dessa uppsatser bl. a. i samlingen Ur-samtiden
(1883), de af honom utgifna revyerna "1885"
och "1886", broschyren Hvad vill lektor
Personne? (1887), Stridsfrågor för dagen
(1888), Kultnrkampcn i Hcrjedalen (1891), Nya
brytningar, litterära föredrag (Helsingfors,
1894). Vid midten af 1890-talet inträder en
förändring i G :s författarskap. Han hade,
med anslag af Lorcnska stiftelsen, under några
år cgnat sig åt rent sociala undersökningar,
som resulterade bl. a. i Anteckningar om
arbetarförhållandena i Stock-liolm (1894),
Anteckningar rörande fabriksarbetarncs ställning
i Marks härad (1895) och Anteckningar . rörande
arbclarncs ställning vid fyra svenska gmfvor
(1697). Samtidigt genomgår hans skönlitterära
verksamhet en kris, som uppenbarar sig
i en fördjupad och förfinad själsanalys,
särskildt af själs-lifvcts intimaste, äfven
mera mystiska dräp:, som dock icke står
i någon egentlig motsats till hans äldre,
naturalistiska författarskap, allra minst me-d
hänsyn till metoden, hvars detalj observation
är lika noggrann, utan snarare betecknar ett
nytt stadium af verklighetsskildring. Den nya
riktningen kom iörst till uttryck i romanen
Medusas hufvud (1895;
2:a uppl. 1907), om en man, som lider skeppsbrott
i kampen mot lifvets hvardagligheter och går
under, emedan han icke mäktar skåda tidens
Medusahufvud med lugn i ögonen, men ej heller
mana bort dess styggelse. Besläktad härmed är
novellsamlingen Kampen om kärlek (l :a o. 2
:a uppl. 1896). I motsats till dessa dystra
skildringar stod den älskvärda, solljusa
barnboken Mina pojkar (1896; 3:e uppl. 1905),
under det att den märkliga brottmålsnovellen
Vilse i lifvet (1897; 2:a uppl. 1907) ger
en psykologisk förklaring af huru en man blir
offer för sin egen demon och dödar ett barn för
att skona det från lifvets kval. Det yttersta
skäret (1898; 2:a uppl._ 1906) är en skildring
från skärgårdsfolkets lif. I Äktenskapets komedi
(s. å.; 3:e uppl. 1905) skildrar G. den olycka,
som kan följa en i otid och misshugg företagen
äktenskapsupplösning. Lyckliga människor (1899;
2:a uppl. 1900) gaf en humoristisk framställning
af småborgerlig lycka; på äktenskapspsykologiens
område rör sig åter G :s mest populära verk,
Boken om lille-bror (1900; 14:e uppl. 1903), där
han utlöste sina egna bekymmer i en fängslande
skildring af hemmets fröjder och sorger, af
sjukdom och död, och där han på ett gripande
sätt omsatte egna lefnadserfarenheter, äfven
om stundom gränsen mellan det känsliga och
det känslosamma öfver-skreds. I Kvinnomakt
(1901) upptog han ett nytt äktenskapsmotiv,
under det han i Nils Tufveson och hans moder
(1902) behandlade en hemsk brottmålshistoria
ur verkligheten; ämnets frånstötande art,
som dock egde gammal häfd i poesi, vållade
stark motsägelse, och boken blef i Sverige
knappt uppskattad efter förtjänst. I senare
romaner har G. dels varierat nutidspsykologiska,
företrädesvis äktenskapliga, problem Själarnas
kamp (1904), Farliga makter (1905), Den
eviga gåtan (l:a o. 2:a uppl. 1907), dels
smärre folklifsskildringar Skogen och sjön
(1903), Andreas Vik (1905), dels vändt sig
till gamla familjeminnen från 19 :e årh :s
midt i släkthistorierna Karin Br and ts dröm
(1904) och Bröderna Mörk (1906). Såsom ett
genomgående drag i G :s produktion finna vi en
bred humanitet, kärleken till det mänskliga i
dess skilda villkor och former, en medkänsla
med människornas lidanden och fröjder, hvilken
tillika med framställningssättets klara,
rättframma karaktär har gjort honom till en
mycket folkkär författare. Hans arbeten ha ock
utkommit i flera upplagor och samlingar. Under
senaste åren ha G :s äldre berättelser börjat
utgifvas i l kr :s volymer. Han är ock i hög grad
beaktad och uppskattad i utlandet, och hans verk
ha särskildt i Tyskland vunnit en vidsträckt
läsekrets och rikt erkännande af kritiken.
J. A. R–m.
K. W–g.
2. Karl Johan af G., den föregåendes broder,
skriftställare, f. 14 aug. 1860 på Jönsarbo,
Västmanland, d. 9 febr. 1899 i Stockholm,
aflade 1878 mogenhetsexamen, genomgick 1879–83
Tekniska högskolan och anställdes sedan i
Patent- och registreringsverket, där han
vid sin bortgång var byråingenjör. G. deltog
lifligt i 1880-talets realistisk-utilitaristiska
rörelser och gjorde sig särskildt bekant genom
skarpa angrepp på teosofien (i Hypnotism och
religion, 1890, Modern vidskepelse, 1892, och
Den afslöjade Isis, 1897). Hans öfriga skrifter
äro Nationalekonomiens grunddrag (1885, urspr. föreläsningar
vid Stockholms arbetarinstitut), Leo Tolstoy (1893)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
