Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geiger ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
853
Geijer
804
sattes han i Karlstads skola och blef student
i Uppsala hösten 1799. Hans universitetsstudier
omfattade klassiska språk, historia och framför
allt filosofi, hvilken han studerade af verkligt
inre behof; men hans utveckling till själfständig
personlighet gick långsamt och icke utan inre
strider. Vid tjugu års ålder skref han Äreminne
öfver Sten Sture d. ä. (1803), för hvilket han
erhöll Svenska akad :s stora pris. Uppsatsen
är omogen och full af historisk konstruktion i
upplysningstidens anda, men blef af betydelse
därigenom, att den förmådde fadern att gifva
G. tillstånd att utan jäkt få fullfölja sina
studier och komma till klarhet öfver sin
bestämmelse. 1806 promoverades G. till filos.
magister. Den ende universitetslärare, som var
af större betydelse för G :s inre utveckling,
var filosofen B. Höijer; enligt egen uppgift
hade G. egentligen honom att tacka för hela .sin
vetenskapliga bildning. Full inre mognad nådde
G. först under en resa till England 1809-10,
som han företog i egenskap af informator
åt en ung v. Schinkel och som han begagnade
hufvudsakligen till .studier i engelsmännens
konservativa samhällslif. 1810 utnämndes han
till docent i historia.
G :s offentliga verksamhet sönderfaller
egentligen i två väsentligen olikartade skeden:
det konservativa, 1810-37, och det liberala,
1838-47. Däraf äro .emellertid åren 1810-17
att betrakta som G :s "sturm-und-drang", hans
första ungdomliga författarperiod, som väl
förtjänar namnet den estetiskt romantiska tiden,
medan det därpå följande skedet ’kan kallas
det politiskt konservativa; den konservativa
riktningen och det filosofiska intresset utgöra
emellertid det enande bandet mellan båda dessa
perioder fram till 1838. Strax efter återkomsten
från England utvecklade han en förvånande rik
verksamhet såsom filosofisk essayförfattare,
litteraturhistoriker och skald. 1810-11
utgaf han de populärvetenskapliga uppsatserna
Hvilka fördelar kunna vid menniskors moraliska
uppfostran dragas af deras inbillning sg af va
m. m, (belönt med Sv. akad:s stora pris 1810),
Om falsk och sann upplysning med afseende
på religionen -och Om historien och dess
förhållande till religion, .saga och mythologi,
hvilka utgöra en serie stormlöpningar mot
upplysningstidens åskådning och, trots alla
reminiscenser från Eousseau, Kant, Schiller och
framför allt Schelling, redan visa en utpräglad
iörfattarindividualitet, medveten om sin egen
styrka. - Här finner man ock hela programmet för
idéströmningarna under reaktionsperioden 1815-30,
d. v. s. för den konservativa, historiskt
nationella och idealistiska åskådning, som man
kallar romantik i både religiöst, politiskt
och estetiskt afseende. Särskildt banbrytande
inom sitt folks andliga lif blef G. såsom
den förnämste representanten i Sverige för
den fosterländska riktning, som inom alla
de af Napoleon kufvade länderna utgjorde
den naturliga reaktionen mot upplysningens
kosmopolitism. 1811 stiftade han i förening
med J. Adlerbeth m. fl. Götiska förbundet
(se d. o.), som i början mera var ett slags
"Värmlandsgille" för fornforskning och nationella
intressen än ett litterärt sällskap och som
i alla händelser aldrig bildat någon särskild
litterär "skola". Sin litterära betydelse fick
det genom G., som blef både upphofvet till och
den egentlige författaren i förbundets tidskrift
"Iduna", hvari den svenska romantiken fick ett
organ speciellt för sin nationella
sida, ett föreningsband med den genom
upplysningen afbrutna förbindelsen med
1600-talets Eud-beckianism. Där framträdde
G. också för första gången som skald och
estetiker, båda delarna i starkt nationell,
men just därigenom också i starkt romantisk
anda. Från 1813, då han knöt en nära vänskap med
Atterbom, är G. i allt väsentligt att räkna som
nyromantiker, om han också af sina vetenskapliga
intressen och sin naturs själfständig-het
hindrades från deltagande i de fosforistiska
fejderna. Den romantiska grunduppfattningen,
den af tillvaron såsom oändlighet och under,
förblef G. trogen äfven efter "affallet", då han
eljest ganska skarpt tog afstånd från romantikens
både politiska och estetiska ensidigheter.
Hur djupt han nu var genomträngd af denna
riktning röjer sig särskildt i uppsatserna Om
den gamla nordiska folkvisan (företal till den
af G. och A. A. Afzelius - se denne - utgifna
upplagan af "Svenska folkvisor från forntiden",
3 dlr, 1814-17) och Om omqvädel i de gamla
skandinaviska visorna (1816). Här framlägger
G. sitt estetiska program (poesien såsom "det
undransvärdaste i människans natur"). Hans
framställning af folkvisans sammanhang med
den nordiska naturen och hans upptäckt af
omkvä-dets betydelse ha ännu sitt värde. Om
hans frihet från nyromantisk ensidighet vittna
däremot särskildt hans af Herder och Winckelmann
påverkade Betraktelser i afseende på de nordiska
mythernes användande i skön konst (i "Iduna",
1817). Denna uppsats, som bl. a. hade till följd,
att Ling utträdde ur Götiska förbundet, varnar
för "götiska" öfverdrifter i användningen af den
nordiska mytologien inom konst och poesi och
betonar, att den moderna bildningen kan födas
endast ur en förnyad förening af två gamla
oförgängliga element: det klassiska och det
romantiska. G. har bäst illustrerat dessa ord
i sin egen poesi, som präglas af romantikens
konservatism (Gustaf Eriksson), germanska
innerlighet och spekulation (Bergsmannen), dess
förkärlek för folkvisans lyrik (Kolargossen
och Svegder) och för sydländska versmått
(Karl Xll-dikten) - på samma gång som hans
klassiska bildning och sunda realistiska kynne
dock räddade honom från all nyromantikens
dimmighet och svulst. Hans tidigare skaldskap
framkallades egentligen af tidshändelserna, och
det första häftet af "Iduna" (1811), som G. skref
ensam, innehåller bl. a. de förnämsta af hans
fosterländska dikter, Manhem, Vikingen, Den siste
kämpen, Den siste skalden och Odalbonden*. Men
äfven för romantikens religiositet har han
funnit enkla och vackra uttryck i sina Försök
till psalmer (1812), af hvilka åtta (n:r 72, 89,
105, 281, 321, 345, 381 och 400) äro intagna
i 1819 års psalmbok. Af dessa äro särskildt
passionspsalmen Du bar ditt kors och påskpsalmen
Du segren oss förkunnar af en innerlighet, som
bjärt sticker af mot rationalismens retoriska
psalmer. Om G :s förmåga som öfversättare vittnar
hans tolkning af "Macbeth" (1813), den första
Shakspere-öfversättningen i Sverige, ställvis
begagnad af K. A. Hagberg. - Den Geijerska
diktningens vår- och sommartid varar egentligen
endast 1811-16. Ingen af hans mera betydande
dikter, med undantag af Narva-marschen (1818)
och Fädernesland hvars herrliga minnen (1832),
förskrifver sig från en senare tid.
Musiken blef hädanefter hans förnämsta
konst;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
