Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gatläggning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
805
Gattamelata-Gau
806
spegel och har jämnt buktig
form). Jfr Akterspegel och Block 3.
H. W-1. Gattamelata, Stefano Giovanni, italiensk
condottiere, bördig från Narni, d. 16 jan. 1443 i
Venezia, tjänade först påfven Eugenius IV, sedan,
under Francesco Gonzagas öfverbefal, republiken
Venezia. Då Gonzaga sökte locka hären med sig
Donatellos ryttarstaty öfver Gattamelata.
öfver i hertigens af Milano tjänst (1438),
lyckades G. rädda den åt republiken,
och för det modiga motstånd, hvarmed han
korsade de förrädiska planerna, hedrade
venezianerna honom genom att i Padua resa
hans ryttarstaty (se fig.), ett berömdt
verk af D o n a-t el l o (se d. o.).
V. S-g.
Gatteaux [gata], Jacques Ë d o u a r d,
fransk skulptör, f. 1788, d. 1881, son och
lärjunge af medaljgravören Nicolas Marie
G. (f. 1751, d. 1832), blef 1845 medlem af
Franska institutet. Han utförde porträttbyster
och statyer samt förträffliga medaljer. Hans
rika konstsamlingar gingo till en del förlorade
under kommunupproret 1871.
Ga’tterer, Johann Ch rist öp h, tysk historiker,
f. 1727, d. 1799 som professor i historia i
Göttingen, utgaf en mängd värdefulla skrifter
bl. a. Abriss der heraldik (1774), Abriss
der chronologie (1775), Die weltgeschichte in
ihrem ganzen umjange (2 bd, 1785-87), Abriss der
genealogie (1788), Abriss der diplomatik (1798)
och Praktische diplomati (1799). G. lofordas
för att tidigast af tyska historiker ha rätt
uppfattat universalhistoriens begrepp. Hans
största betydelse torde ligga i hans verksamhet
för de historiska hjälpvetenskapernas
systematisering och påvisandet af deras
sammanhang med den egentliga historien.
(V- S-g.)
Ga’tti, Bernardino, kallad il S o j a r o
("tunnbindaren"), italiensk målare, f. omkr. 1495
i Pavia, d. 1575, var lärjunge af Correggio,
i hvars framställningssätt han h. o. h. lefde
sig in. Knappast har väl också någon så som
G. förmått efterbilda den oskuld och glädtighet,
som utmärka Correggios barnfigurer. Cremona,
Parma och Piacenza äro rika på arbeten af G:s
hand. Till hans förnämsta verk räknas Madonna
med stiftare (i domen i Pavia), Kristi
födelse och Kristi underverk med de fem bröden
och de två fiskarna (båda i S. Pietro i Cremona)
samt Marias himmelsfärd (1566, freskomålning i
kyrkan Madonna della Steccata i Parma).
Ga’ttjina, stad i ryska guv. Petersburg, på båda
sidor om den af Isjora bildade Hvita sjön, 45
km. s. v. från Petersburg, med hvilket G. står
i förbindelse genom Warschau- och Baltiska
järnvägarna. 14,735 inv. (1897). I G. finnes
ett kejserligt slott, som byggdes 1770 af furst
Grigorij Orlov, köptes 1783 af Katarina II och
gafs åt storfurst Paul, hvars älsklingsuppehåll
det vardt och som där 29 okt. (n. st.) 1799
afslöt en allians- och vänskapstraktat med Gustaf
IV Adolf, hvarvid K. Stedingk och J. Kr. Toll
voro svenska underhandlare, grefvarna Kostop-tjin
och Panin ryska. G. blef stad 1797. (J. F. N.)
Gatty [gä’ti], Margaret, född S c o 11,
engelsk författarinna, f. 1809, d. 1873,
utgaf 1851 sitt första själfständiga arbete,
en samling fantastiska berättelser för ungdom,
The fairy godmothers, and other tales. Bland
hennes öfriga arbeten må nämnas Parables from
natur e (1855-71; delvis öfv. under titeln "Djupa
sanningar i lätta drägter", 1858), " W orids not
realized" (1856), Proverbs illustrated (1857),
Legendary tales (s. å.), The poor incumbent
(1858) och Aunt Judy’s tales (s. å.). 1866-73
utgaf hon sin berömda månadsskrift för ungdom,
"Aunt Judy’s magazine".
Gatubodspenningar benämndes förr den af
gift, som till staden erlades af den,
som nyttjade stadens bodar och stånd.
Kbg.
Gatubodssven var förr, i motsats till
"bokhållare", en handelsbetjänt, som sysselsattes
vid varuförsäljningen i bod eller stånd.
Kbg.
Gau, plur. g au e (gotiskt g avi, mht. gawi),
under medeltiden i Tyskland namn dels på en
grefves förvaltningsområde (ett minne däraf är
en mängd tyska och schweiziska områdesnamn,
t. ex. Breisgau, Aargau), dels stundom på
en större del af ett grefskap, dels (hos
sachsarna) på ett hundare (go). Hvad som i
den forngermanska författningen motsvarade det
medeltida gau, är omtvistadt. När germanerna
inträdde i historien, voro de fördelade på en
mängd små stater (folkland, völkerschaften,
fylken), hvilka romarna betecknade med sitt
namn på de till romerska municipier ombildade
galliska fylkena: ci-vitas. För folklandets
underafdelningar använde de likaledes ett
från den galliska förvaltningen hämtadt ord:
pagus, som var namnet på underafdelningarna i
Galliens civitates. Nu veta vi af germanska
rättskällor, att folklandet var indeladt i
hundaren (lat. centenæ) 1. härad. Några forskare
(t. ex. tyskarna Waitz, Sohm, Lamprecht, Heusler
och fransmannen Esmein) hålla då före, att det
var hundaret, som romarna åsyftade med pagus,
andra åter (t. ex. Brunner, Schröder, Dahn) se
i det tyska gau romarnas pagus och antaga, att
därmed menats ett mellanled mellan folklandet
och hundaret. Denna teori, som genom Brunners
auktoritet fått stor anslutning, stöd j es
förnämligast därpå, att Cæsar (i "De bello
gallico", IV, 1) omtalar germanska pagi af
sådan storlek, att därmed svårligen kunnat
menas hundaren, samt därpå, att medeltidens
gref-skapsgau vanligen motsvarade blott en del
af det gamla folklandet. Den nämnda uppgiften
hos Cæsar är emellertid ganska sväfvande, och
vid grefskåpsförvaltningens införande kunna
gamla folkland ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
