Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Galloway ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
649
Galläpplen-Galois
600
vattenhaltig eter. Galläpplegarfsyran är en
svag syra, som ej ger kristalliserande salter,
men väl garf-ämnenas vanliga reaktioner. Den
bildar föreningar (tannater) med metalloxider och
fäller de flesta metall- och alkaloidsalter ur
deras lösningar. Med järnoxid-(ferri-)salter
uppstå blåsvarta färgämnen, som användas
vid tillverkning af skrifbläck och torde
utgöra kinonartade oxidationsprodukter
af galläpple-garfsyran. Syrans lösning
fäller lim och ägghvita; hud, muskeltrådar
m. fl. djurväfnader upptaga garf-syra ur dennas
lösningar. (Vid garfning med garf-syra användes
emellertid icke galläpplegarfsyra, utan vanligen
ekbark, som innehåller ekgarfsyra, se Ekbark
och Läder.) - Om galläpplegarfsyrans verkan
på organismen se Adstringerande medel. Den
användes som läkemedel sällan invärtes -
t. ex. såsom motgift vid förgiftningar med
opium eller andra alkaloidhaltiga medel samt
med metallsalter,. särskildt bly-, koppar- och
antimon-föreningar -, mest utvärtes i ströpulver
eller lösning för att verka adstringerande och
därigenom minska slemhinnekatarrer med sjukligt
ökad sekretion, för att hämma blödning m. m.
O. T. S. (C. G. S.)
Galläpplen, ett slag af de af djur framkallade
gallbildningarna (se d. o. med fig. l, 2, 3, 7,
8, 10, 11 och 13). Ofta användes ordet i samma
betydelse som gallbildning i allmänhet. Om
de under namnen bedeguar och sömntorn kända
galläpplena se Gallsteklar, sp. 642-643. -
Åtskilliga s. k. galläpplen äro af betydelse
inom farmakologien. De i detta hänseende
viktigaste galläpplena (gallæ) bildas (se
Gallsteklar, sp. 643-645) å knopparna eller
barken af de unga grenskotten hos galläppleeken,
Quercus infectoria Oliv., en lågväxt ekart
i Medelhafstrakterna. Galläpplena insamlas
i Mindre Asien och utföras öfver Aleppo och
Smyrna i världshandeln. De äro nästan oskaftade,
klotrunda, omkr. l-ll/2 cm. i tvärlinje, och i
synnerhet å öfre hälften försedda med strödda,
trubbiga, något kägelformiga knölar samt
emellanåt med utdragna aftrubbade lister. På
sidan finnes å somliga ett cylindriskt hål af
ett par mm :s vidd. Dessa galläpplen äro tämligen
tunga, hårda, men spröda, med ett tätt, gulgrått,
nästan hornartadt brott; i midten finnes en liten
håla för insektens utveckling. I handeln skiljes
mellan Gallæ nigræ, som äro matt grönsvarta,
och G. virides, hvilka ha grågrönaktig färg i
mörkare eller ljusare skiftning, samt de sämre
G. albæ, som äro gulhvita, lättare och lösare. -
Af dålig beskaffenhet äro de ljusgrå, lätta och
liksom svampiga galläpplen, som i handeln kallas
Smyrna-galläpplen. - Å många andra ekarter bildas
galläpplen, hvilkas utseende af-viker från de
ofvannämnda. Dessa äro framkallade af olika
Cynipid-&TteT, och galläpplenas egendomliga
form föranledes i vissa fall af formen på den
växtdel, där gallstekeln inplantar sitt ägg. Så
förorsakar Andricus fecundatrix ett vackert,
fjälligt, kotteliknande galläpple, bildadt genom
omgestaltning af knoppfjällen. På undre sidan af
våra vanliga ekars blad bildar Dryophanta folii
små runda galläpplen. Cynips calicis angriper
alltid uteslutande den ollonets bas omgifvande
fruktskålen hos Quercus robur, och de därigenom
uppkommande galläpplena få en högst oregelbunden,
sned form med utstående flikar. Sådana galläpplen
äro af sämre beskaffenhet, likasom de i södra
Europa
och norra Afrika å Qu. Genis. Qu. Ilex
m. fl. bildade galläpplena,
t. ex. Moreagalläpplen (små, med en krona
af trubbiga knölar kring den fria delen)
och de rödbruna, mot skaftet afsmalnande
tripolitanska galläpplena. Från trakterna
kring Döda hafvet och från Arabien erhållas
M e k k a- 1. B a ss o r a - g a 11 ä p p l
e n, äfven kallade Sodoms-äpplen, af 3 cm:s
genomskärning, rödbruna och märkta med en
krans af små taggar kring midten. - I senare
tider ha kinesiska och japanska galläpplen
kommit mera i bruk. De bildas å Rhus semialaia
genom sting af en bladlus, Schlechtendalia
chinensis. Dessa galläpplen äro lätta, ihåliga,
3-5 cm. långa, bestående af ett på mångfaldigt
vis utbuktadt skal, 2-3 mm. tjockt, i sig själf
t rödbrunt, men öfverdraget med ett gråaktigt,
mot galläpplets fäste strimmigt, nästan
sammetsartadt hölje. Skalet är halfgenomskinligt,
hornartadt och sprödt. Andra bladlusarter bilda
äfven gallutväxter på Pisiacia-arter och andra
insekter på Tamaråc-arter, hvilka "gallæ" fordom
voro i bruk. Den viktigaste beståndsdelen i
alla galläpplen är ett eget slag af garfsyra,
den s. k. galläpplegarfsyra n. Galläpplena
ha uteslutits ur Sv. farmakopén. Galläpplen
användes förr såsom sammandragande läkemedel,
numera till framställning af galläpplegarfsyra.
O. T. S. (C. G. S.)
Galläpplesteklar, 200!. Se Gallsteklar.
Galläpplesyra. Se Gallussyra.
Galme’ja (en förvrängning af mineralets
latinska namn lapis calaminaris), miner.,
ett mer eller mindre rent, i mineralriket
förekommande zinkkarbonat, Zn02CO. Galmeja
träffas sällan kristalliserad och då i
romboedrar, liksom kalkspaten, men vanligen
i njur-eller drufformiga kristalliniska
aggregat. Galmejan, zinkens viktigaste malm,
64,s proc. zinkoxid, 35,2 proc. kolsyra,
är vanligen gulaktig eller brun. Den träffas
icke i Skandinavien, men i mängd vid Aachen,
i Schlesien o. s. v. Andra namn på mineralet
äro kolgalmeja, smithsonit och zinkspat.
P. T. C.*
Galme’jväxter, bot., växter, som på
zinkrik mark utbildat särskilda varieteter,
t. ex. Thlaspi alpestre var. calaminarium,
Viola lutea var. calaminaria, m. fl.
G- L-m.
Galois [galoa’], Evariste, fransk matematiker,
f. 25 okt. 1811 i Bourg-la-Reine nära
Paris, inträdde 1823 som elev i college
Louis-le-Grand. Hans fenomenala matematiska
begåfning synes hvarken där eller vid Ëcole
polytechnique* där han två gånger förgäfves sökte
inträde, vunnit något som helst beaktande. Ett
liknande öde rönte de afhandlingar, som
han inlämnade till Franska institutet. Det
djupa missmod dessa motgångar framkallade hos
G. föranledde honom att med sådan ifver deltaga
i tidens revolutionära sträfvanden, att han två
gånger dömdes till fängelse. Efter utståndet
straff invecklades han i en kärleksaffär,
som förorsakade hans död genom en duell 30 maj
1832. Trots sin korta lefnad gjorde G. sig ett
berömdt namn i matematiken, i det att han var
den förste, som lyckades finna de nödvändiga och
tillräckliga villkoren för, att en algebraisk
ekvation skall kunna lösas med tillhjälp af
rot-utdragningar. De metoder G. skapat för
uppnående af detta resultat, som Abel förgäfves
eftersträfvat, äro i hög grad märkvärdiga och
ha varit af en enorm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
