Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Galler ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han utförde sedan fantasiarbeten (Hoppet,
Ungdomen) samt porträttbyster och statyer:
Guercino (i Cento), Savonarnla (Ferrara),
skaldinnan Erminia Fusinalos grafmonument (Rom)
och Cavour (Rom, 1895).
Gallfeber, en förr använd benämning på de
febersjukdomar, som medföra gallans upptagande i
blodet (gulsot). Numera förekommer icke denna
benämning inom patologien, utan endast i
folkspråket, speciellt i uttrycket "reta gallfeber på
någon". Att gulsot plötsligt kan uppstå under
inflytande af häftig sinnesrörelse, ångest eller vrede,
har framhållits af äldre forskare, t. ex. Morgagni,
och i nyare tid af Freriohs, men dylika fall, som
hållit streck inför en kritisk analys, ha icke numera
iakttagits. I. H.
Gallfett. Se Kolesterin.
Gallfistel, med., fistelgång mellan gallblåsan
eller lefvern och vtterhuden eller ett
inre ihåligt organ, såsom magsäck, tarm,
lunga (i sällsynta fall urinblåsa eller
njurbäcken). En sådan fistelgång uppkommer
vanligen genom sårbildning och genombrott utåt,
men kan åstadkommas äfven genom kirurgiska
åtgärder för att tömma gallblåsan på var
eller därstädes befintliga gallstenar. F. B. (J. Å.)
Gallfärgämnen. Se Ga11a.
Gallgång. anat. Vanligast torde med detta ord
menas ductus choledochus, det elastiska och
kontraktila runda rör, hvilket från lefvern och gallblåsan
mottager och i duodenum (tolffingertarmen) tömmer
all den i lefvern afsöndrade gallan. Detta hufvudrör,
hvari gallblåsans utförsgång öppnar sig, uppstår
genom sammansmältning af två mindre rör, hvilka
utträda ur lefvern. Alla dessa tre rör äro
gallgångar. Dessutom finnas, såsom rötter eller
begynnelserör till de sistnämnda, många smårör, hvilka
blifva allt smalare, ju längre in i lefvern de komma,
och slutligen äro mikroskopiska. Dessa smårör
upptaga och afleda (till blåsan eller hufvudröret) den
i lefvern bildade gallan och äro således äfven
gallgångar. Gallgångarna kunna därför uppställas
under följande namn: inre och yttre
lefvergångar (ductus hepatici interni et externi),
blåsgången (d. cysticus) samt änd- eller
uttömningsgången (d. choledochus). –
Alla de något större, själfständiga rören äro inuti
klädda med ett kubisk-cylindriskt epitel, hvilket
delvis afsöndrar ett slemartadt ärrne; väggen består
för öfrigt i de större af muskulös bindväf och
innehåller körtlar. G. v. D. (E. Hgn.)
Gallnångsektasi. patol. anat. Se Ektasi.
Galli italiensk konstnärsfamilj, hvars medlemmar under
1700-talet både uti Italien och i Tyskland
förvärfvade ryktbarhet som teaterbyggare och
teaterdekorationsmålare. Familjens stamfader, målaren
Giovanni Maria G., f. 1625, d. 1665, antog,
efter sin födelseort, tillnamnet da Bibbiena
(Bibiena), hvilket behölls af hans efterkommande.
Hans son, Ferdinando da Bibbiena, f.
1657 i Bologna, d. 1743, arbetade för det hertigliga
hofvet i Parma och kallades af kejsar Karl VI till
Prag, där han byggde en praktfull teater. F:s
byggnader äro hållna i en barockstil, som ofta lider af
öfverlastning, men vittnar om konstnärens fantasi och
sinne för pittoresk verkan. Genom honom tog
teaterbyggnadsväsendet ett stort steg framåt. Han uppfann
nya dekorationer och en mekanism, medelst hvilken
dessa kunde lätt röras och ombytas. Kompositioner
af honom finnas graverade under titeln Varie opere
di prospettiva (1840). Han författade tillika arbetet
Architettura cirile (utg. 1811). – F:s verksamhet
upptogs och fortsattes af hans broder, Francesco
da Bibbiena (f. 1659, d. 1739), som byggde
bl. a. den vackra Teatro filharmonico i Verona (i
förening med S. Maffei), samt af hans tre söner:
Alessandro (d. omkr. 1760), Giusppe (f.
1696, d. 1757), Antonio (f. 1700, d. 1774),
och Giuseppes son, Carlo (f. 1728). (A. L. R.)
Gallia. 1. Se Gallien. – 2. Astron., en
af småplaneterna.
Gallia belgica. Se Belgica.
Galliard (it. gagliarda, fr. gaillarde), gammal
dans, i enlighet med namnets betydelse af munter
karaktär. Den kallades äfven saltarello och
efter sitt romerska ursprung romanesca.
Galliarden gick i starkt markerad trippelrytm, var eg.
efterdans till den högtidliga, i jämn takt gående
pavanan och blomstrade liksom denna under
1500- och förra hälften af 1600-talet, äfven i
instrumentalkompositionen. A. L. (E. F–t.)
Gallicera. Se Gallicism.
Gallicism (jfr Gallien), fransk språkegenhet
eller ordvändning, nyttjad i ett annat språk än det
franska. – Gallicera l. -sera, förfranska,
göra till fransk.
Gallicolæ, zool., äldre benämning på såväl
gallsteklarnas som gallmyggornas
grupp (se d. o.). G. A–z.
Gallien (lat. Gallia). Med detta namn
betecknade de gamle romarna 1) öfre Italien, omkring
Po, Gallia cisalpina ("G. hitom Alperna")
l. Gallia citerior ("hitre G."), och 2) nordvästra
Frankrike jämte en del af dess grannland,
Gallia transalpina ("G. bortom Alperna").
Cisalpinska G. delades af Po i två delar,
Cispadanska G. (G. "hitom Po") och
Transpadanska G. (G. "bortom Po"). 222 f. Kr. blef
Cisalpinska Gallien romersk provins. Invånarna voro
kelter. Transalpinska G. hade under Augustus
följande gränser: i s. Medelhafvet och Pyrenéerna, i
v. Atlantiska hafvet, i n. v. "Galliska sundet" och
"Germanska hafvet", i ö. Rhen, Västalperna och
floden Varus. Vid Cæsars tid var landet, utom den
romerska provinsen vid Medelhafvet: G. narbonensis,
indeladt i tre hufvuddelar: Akritanernas land,
från Pyrenéerna till Garonne, med ursprungligen
iberisk befolkning, uppblandad med kelter (se
Akvitanien), Egentliga Gallien (kelternas land), från
Garonne till Marne och Seine, samt, i n. ö.,
Belgiernas land med blandad keltisk och germansk
befolkning. Gränserna mellan G. lugdunensis i
midten och G. belgica i n. ö. blefvo under Augustus
förändrade. Dessutom räknades helvetiernas land
(ung. = nuv. Schweiz) till Gallien. Bland städer
i Gallien må nämnas Narbo (Narbonne), hufvudstad
i den ursprungligen romerska provinsen, Vienna
(Vienne), Lugdunum (Lyon), Lutetia Parisiorum
(Paris), Burdigala (Bordeaux), Avaricum (Bourges),
Alesia i G. Lugdunensis (nu byn Alise). Se vidare
Galler. R. Tdh.
Gallieni, Joseph Simon, fransk militär och
forskningsresande, f. 24 april 1819 i S:t Béat
(Haute-Garonne), kommenderades 1878 som kapten
till Senegal och hade betydande andel i de militära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
