Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förvandlingsstraff ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
529
Ga-Gabel
530
i nuv. riksspråket öfvergått till j. I många
svenska dialekter förekommer frikativt g,
där riksspråket har explosivt, äfvensom j efter
vokal, där riksspråket har g (t. ex. hajen hagen)
och ddj framför len vokal, där riksspråket har
gg (t. ex. ryddjen af ryggen), m. m. Genom
tungans sänkning och läpparnas rundning
uppkommer i sydsvenska mål w (sedan stundom
v) af g (t. ex. hawe af hage), l danskan har
g på liknande sätt öfvergått till v (eller
ock konsonantiskt u) efter a, o, y, däremot
till konso-nantiskt i (j) efter ä (e) och ö
(t. ex. fly ve, flöj, flyga, flög). Bortfall af g
(gli) har i svenskan inträdt i lade, sade (för
lagde, sagde), framför j i sådana fall som följa,
sörja (fsv. fylghia, syrghia), i dagligt tal,
liksom i folkmål, ofta efter vokal (t. ex. ja, da
för jag, dag). - De forngermanska språkens g har
genom Ijudskrid-ning uppkommit af indoeuropeiskt
gh; indoeuropeiskt g åter har blifvit germanskt
k. Fr- L~r- (Ad- N-n.)
I musiken betecknar g femte tonen i den
diatoniska skalan och åttonde i den kromatiska
(i romanska länder och i solmisationen kallas
tonen dock sol) samt är namn på nottecknet
för denna ton. Den står till grundtonen c i
svängningsförhållandet 3:2, hvilket är den rena
kvintens. Jfr G - k l a v.
På äldre franska mynt betecknar denna
bokstaf Poitiers, på schweiziska Geneve,
på österrikiska Nagy-Banya (i Ungern),
på preussiska Stettin och på tyska riksmynt
Karlsruhe. - Som fornromersk taltecken är G =
400, G = 400,000. - I fornromerska inskrifter
och handskrifter är G. = Gajus (Cajus), Gallia,
Gallicnus, Gellius, Germania, Germanicus, genius,
gens, gesta. gratia. - I kemien är G tecken för
gummi. - I fysiken nyttjas g såsom beteckning
för tyngdkraftens acceleration. Se Fallrörelse.
Ga, kem., tecken för l atom g a 11 i u m.
Ga., förkortning för nordamerikanska staten
Georgia.
Gaabense [gåb-], by på norra kusten af Falster,
tidigare öfverfartsort till Vordingborg.
E. Ebg.
Gaal [gäl], J ö z s e f, ungersk dramatiker
och novellist, f. 1811, d. 1866. Hans arbeten
utmärka sig för frisk humor och trogen skildring
af det ungerska folklifvet. Mest bekanta äro
den historiska romanen Szinnay Hona (1836),
lustspelet Peleskei notårius (1838), som varit
den populäraste ungerska farsen, och sorgespelet
Szvatophk. (K. B. W.)
Gaas (Gås), Hans, biskop i Trondhjems stift i
Norge, f. omkr. 1500 på Fyn af adliga föräldrar,
d. 1578, studerade i början af 1520-talet i
Wittenberg och blef efter hemkomsten prior i
Svendborgs kloster. Vid grefvefejdens utbrott
(1534) lär Svendborg ha tagit parti för grefve
Kristofer af Oldenburg; ly-beckarna besatte
dess hamn och seglade fritt ut och in. Men
då Kristian III blifvit vald till konung
(1534), förmådde G. stadens borgare att gå
öfver på dennes sida, och en lybsk flotta,
soin kort därefter visade sig, blef drifven
tillbaka. Efter reformationen kallades G. först
till kyrkoherde vid Vor frue kirke i Srendborg
och prost öfver Sunds härad samt 1549 till
superintendent öfver Trondhjems stift. I
denna egenskap inlade han stora förtjänster om
reformationens fullständiga genomförande- samt
om ordnandet af de kyrkorättsliga förhållandena
och af skolväsendet i stiftet. Då Erik XIV
:s härförare Claude Collart under Nordiska
sjuårskriget (1563-70) eröfrat hela Trondhjems
län och fordrade trohetsed af invånarna,
vägrade G. att aflägga eden. Med anledning
däraf holl Collart honom och hans familj en
tid i fångenskap på fästningen Steinvikholm.
O- A. ö.
Gaasetangens batteri [gåse-]. Se Holmestrand.
Gaaz, Fedor Petrovitj. Se Haas.
Ga’bba, CarloFrancesco, italiensk jurist,
f. 1835, sedan 1862 professor i civilrätt och
rättsfilosofi vid universitetet i Pisa, har
författat Teoria della retroattivitå delle leggi
(1868-74; 3:e uppl. 1891 -1900), hvilket anses
för hans hufvudverk, samt II pro ed il contro
nella questione della pena di morte (1868),
Intorno ad alcuni piü generali pro-blemi della
scienza sociale (3 bd, 1876-87), U divorzio nella
legislazione üaliana (1885; 4:e uppl. 1902),
Della condizione giiiridica della donna (2 :a
uppl. 1880), Quesüoni di diritto civile (1897)
m. m.
Gabbatä. arameisk beteckning på den fria
platsen (på grekiska kallad Lüostroton) framför
Antonia-borgen i Jerusalem, där Pilatus enligt
Joh. 19: 13 af-kunnade domen öfver Jesus.
E. S-e.
Gabbro, petrogr., en till grönstensfamiljen
hörande, mörkt brun- eller grönaktig,
medelgrof till grof-kornig, kristallinisk
bergart med djuphabitus, och bestående af
mineralen plagioklas (anortit eller labra–dör)
och diallag samt därjämte ofta olivin och mindre
väsentliga inblandningar af titanjärn, apatit,
glimmer och hornblände. Plagioklasen (fältspaten)
är i regel utbildad i tjocka tafvelformade
individer. Strukturen, i allmänhet massformig,
har stundom en strimmig, t. o. m. skiffrig
karaktär. Är gabbron särskildt olivin-rik,
kallas den olivingabbro. Ersattes dial-lagen i
nämnvärd grad af hornblände, benämnes gabbron
gabbrodiorit; denna mellanform mellan gabbro
och diorit kallas sk i lie rst en, om den
är fältspatfattig och öfvervägande består af
hornblände, som delvis är utbildadt i stora
individer, hvilka på genomgångarna förete en
skillrande glans. Äfven öfvergångsforrner till
diabas finnas, s. k. gabbrodiabas. Anortitförande
gabbro och diabas betecknades förr med namnet
e u k r i t. - Gabbroarterna förekomma dels,
och i allmänhet, som massiv, dels som gångar
och stockar, vanligast inom urbergsområden, men
flerstädes ock inom yngre lagersystem. Inom
mellersta och södra Sverige förekomma
åtskilliga gabbromassiv, af hvilka det 6
km. långa massivet på Eådmansö är ett bland
de större. De lappländska fjällen Kebnekaise,
Sarjek, Sulitelma m. fl. samt Gällivare-Dundret
bestå af gabbro och dithörande bergarter, så ock
Jotunfjällen och andra lokaler i Norge. Gabbro
finnes äfven flerstädes i Tyskland, Böhmen,
Tyrolen, norra Italien, Corsica, Skottland och
Nord-Amerika. -Franska geologer använda namnet
euphotide; inom den italienska byggnadskonsten
benämnes bergarten verde di Corsica.
E. E.
Gabbrodiabas, petrogr. Se Gabbro.
Gabbrodiorit, petrogr. Se Gabbro.
Gäbel, Christoffer, dansk statsman, f. 6
jan. 1617, d. 13 okt. 1673, sannolikt
härstammande från Glückstadt i Holstein, kom
1638 i tjänst hos prins Fredrik af Danmark
(sedermera Fredrik III), som då var ärkebiskop
i Bremen. Han blef dennes "kammarskrifvare"
(d. T. s. skötte hans affärer), följde honom
1644, då han måste lämna Bremen, och kom 1648
till Köpenhamn, där han blef "kammarskrifvare"
hos den nye konungen. Han skötte äfven konungens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
