Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Försäkra ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
501
Försäkra-Försäkring
502
försynen. Denna räknas här till de
s. k. "blandade lärosatserna" (articuli
muli), som stödja sig dels på förnuftet,
dels på uppenbarelsen, och det är . mindre de
verkligt religiösa frågorna än mera allmänt
filosofiska, på denna väg i grunden olösliga,
problem, som i den ortodoxa kyrkolärans
skarpsinniga distinktioner komma till
behandling. Dess bestämningar äro i hufvudsak
följande. Guds försynsverksamhet innefattar
tre moment: uppehållelsen, medverkan och
styrelsen. Uppehållelsen (conservatio) är den
Guds handling, hvarigenom han gifver det skapade
makt att bestå och utveckla de krafter, som i
skapelsen däri äro nedlagda. Utan denna Guds
verkan skulle världen återfalla till intet;
uppehållelsen kan därför ock betecknas som en
"fortsatt skapelse". Med satsen om Guds medverkan
(concursus) vill man betona, att Gud å ena sidan
själf deltager i allt, hvad som i hans skapelse
sker, men härvid å andra sidan lämnar rum för
de .skapade varelserna såsom orsaker i andra
hand (causæ secundæ) att verka, hvar efter sin
egendomliga art. Därför får Guds "medverkan" en
olika form, allteftersom det gäller den ofria
naturen eller de fria varelserna. Särskild
svårighet har frågan om Guds medverkan vid de
onda handlingarna beredt. Man har sökt lösa den
genom distinktionen mellan .handlingens fysiska
sida och dess sedliga karaktär: till den förra
(ad materiale actionis) medverkar Gud, men
ej till den senare (ad formale actionis); han
medverkar, enligt en annan distinktion, till den
kraft, som erfordras och som kunnat användas i
godt syfte (ad effectum), ej till försummelsen
att så bruka den (ad defectum). Styrelsen
(guber-natio) bestämmes såsom den akt af
Guds försyn, hvarigenom han länkar och leder
de skapade varelsernas handlingar så, att de
slutligen måste tjäna hans och hans skapelses
högsta mål: Guds förhärligande och människornas
salighet. Äfven här kommer frågan om förhållandet
mellan Guds allmakt .och människans frihet samt
särskildt hennes onda handlingar till tals och
ger anledning till nya distinktioner. Gud, som
ej vill vinna sitt mål på tvångets väg, tillåter
väl ofta, att det onda, som han alltid förbjuder,
sker (permissio), men förhindrar det ock ofta
(impeditio) och länkar det alltid slutligen till
en god utgång (directio), i det han sätter en
gräns för dess framgång (determinatio). I dessa
bestämningar är gränsen uppdragen såväl mot
den vulgära optimismen som mot pessimismen:
världsutvecklingen är ej att fatta som en
harmonisk, jämt fortskridande utveckling,
utan som en strid mellan goda och onda makter;
men i försoningen och förlossningen är det
onda principiellt öfvervunnet, och trots alla
de omvägar, som synden tvingar Gud att gå vid
sina syftemåls förverkligande, står Guds rikes
seger orubbligt fast. Med afseende på föremålen
för Guds försyn har denna ytterligare indelats
i den allmänna, som omfattar allt skapadt,
den särskilda, som omfattar människorna,
och den särskildaste, som omfattar de troende
människorna. Dessa få dock ej fattas såsom tre
olika arter, utan synpunkten är förhållandet
mellan medel och mål: naturen är medel för
människan och dennas högsta ändamål frälsningen
genom Gud. - I rationalismen lägges visserligen
en stark betoning på ’läran om försynen, men
i sin isolering från öfriga trostankar liksom
till följd af det utprägladt deistiska
betraktelsesättet (se Deism) utblottas denna här
än ytterligare på religiöst innehåll och baseras
alltigenom på förnuftets vittnesbörd, som man
söker stödja med iakttagelser öfver naturens och
världsloppets ändamålsenlighet i "den bästa af
världar". I nyare tid har särskildt af A. Eitschl
åter kraftigt gjorts gällande försynstankens
centrala betydelse, men ock dess karaktär af
en i den kristnes innersta frälsningsvisshet
innesluten rent religiös trossats, som
hvarken behöfver eller kan på bevisningens
väg fastställas. Jfr Kitschl, "Die christliche
lehre von der rechtfertigung und versöhnung"
(4:e uppl. 1895-1902) samt, ur de senaste
årens svenska litteratur, G. G. Eosenqvist,
"Guds förhållande till världen" (1893),
och F. N. Ekdahl, "Om Guds försyn" (1900).
E.Bg.
Försäkra, sjöv., fastgöra,
surra. -Försäkra! kommandoord, som gifves, då
en kanon, efter "färdig T’, af en eller annan
orsak ej skall affyras. Den åtgärd, som härvid
företages, är af olika art, beroende på kanonens
och affyrningsinrättningens konstruktion.
O. E. G. N.*
Försäkring (ty. versicherung, assékuranz
fr. assurance, eng. insurance, assurance,
it. assicuranza) är en med eller
utan skriftligt kontrakt (f ö r s ä k-
rings b re f, försäkringspolis) ingången
öfverenskommelse, hvarigenom den ene kontrahenten
(försäkringsgifvaren, assuradören) förbinder
sig att på vissa villkor åt den andra parten
(försäkringstagaren) utgifva ersättning för en
uppskattbar ekonomisk förlust, som kan träffa den
senare genom någon af honom oberoende orsak, men
en allmängiltig definition på försäkring torde ej
ännu ha blifvit gifven. Det vederlag eller den
af gift, som erlägges till försäkringsgifvaren,
kallas premie; denna bör beräknas med hänsyn till
den risk han ikläder sig. Eisken uppskattas i
jämförelsevis outredda fall försöksvis. Eljest
sker beräkning på grund af vunnen erfarenhet
från en mängd likartade fall med hjälp af
sannolikhets-(probabilitets-)kalky-len. Då
resultaten äro tillförlitliga endast i den mån
de iakttagna enskilda fallen äro så talrika,
att "de stora talens lag" är tillämplig, innebär
all verklig försäkring en på ömsesidighet, många
risker emellan hvilande ekonomisk föranstaltning,
afsedd att täcka tillfälliga, ekonomiskt
uppskattbara förluster beträffande de enskilda
riskerna. De risker, mot hvilka man kan försäkra
sig, äro af mångfaldig art. Vanligen uppställas
de olika försäkringsarterna i två stora grupper:
personförsäkring och sakförsäkring. Ofta
särskiljer man från dessa försäkring af
förmögenhetsvärden (värdepappers kurser
etc.). Flera andra indelningar gifvas, såsom
försäkring mot händelser, som måste inträffa,
t. ex. döden, och mot sådana, för hvilka
detta ej är nödvändigtvis fallet, såsom brand,
olycksfall m. m.; ofta indelas försäkringen
efter orsaken till den inträffade skadan i
elementarförsäkring, där skadan framkallas af
"elementen", såsom brand- och sjöförsäkring,
och i försäkring, som skall ersätta förlust af
andra orsaker, såsom människans eget ingripande,
sociala omständigheter m. m. Att finna en
allmängiltig indelning af försäkringens olika
arter är ej möjligt, och nya arter uppstå allt
emellanåt. De viktigaste försäkringsarterna,
som förekomma i det moderna samhället, äro
lif- och lifränteförsäkring, sjukförsäkring,
invaliditetsförsäk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
