- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass /
303-304

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Färjestaden ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kontrakt. – 4. Socknar i Västmanlands och
Gäfleborgs län. Se Väster-Färnebo och
Öster-Färnebo.

Färs (fr. farce, af lat. facire, fullstoppa; jfr
Fars), kokk., malet (hackadt, finstött) kött eller på
samma sätt behandlad fisk, som vanligen tillsättes
med andra ämnen, såsom ägg, rifvet bröd, kryddor
m. m. – Färsera, fylla med färs.

Färs. 1. Härad i Malmöhus län, utgör F.
härads domsaga
och ingår i Frosta och Färs
härads fögderi samt omfattar socknarna Brandstad,
Södra Åsum, Löfvestad, öved, Vanstad, Tolånga,
Ilstorp, Björka, Våmb, Rödinge, Ramsåsa, Västerstad,
Östraby, Frenninge, Vollsjö, Östra Kärrstorp,
Långaröd, Söfde. 60,460 har. 23,519 inv. (1907).
– 2. Kontrakt i Lunds stift, omfattar de 11
pastoraten Vanstad och Tolånga; Rödinge och Ramsåsa;
Söfde och Blentarp; Ilstorp och Björka; Löfvestad
och Fågeltolta; Öved; Brandstad och Södra Åsum;
Frenninge och Vollsjö; Våmb och Veberöd; Östra
Kärrstorp; Västerstad och Östraby. 67,500 har.
25,762 inv. (1907).

Färs härads domsaga utgöres af endast Färs
härad (se ofvan).

Färska, metall. Se Färskning.

Färskhärd, metall., härd för färsksmide.

Färskning, metall., den operation, hvarigenom
tackjärn i mer eller mindre grad befrias
från vissa ämnen, som däruti ingå och göra
detsamma osmidbart. De viktigaste af dessa
beståndsdelar i tackjärnet äro kol och kisel, och
det är hufvudsakligen på dessas bortskaffande,
d. v. s. deras oxidering till resp. koloxid
och kiselsyra, som färskningsprocessen går
ut. Denna oxidering sker antingen därigenom,
att järnet under upphettning, men utan att
komma i smältning, utsattes för luftens (eller
annat syreafgifvande ämnes) beröring eller ock
därigenom, att luften (eller annat syreafgifvande
ämne) får inverka på nedsmält tackjärn. Det förra
sättet benämnes torrfärskning, det senare
smältfärskning. Såsom torrfärskningsmetoder
pläga betecknas glödstålsberedning, vid hvilken
tackjärn gjutet i stångform glödgas i järnoxidpulver,
och aducering, vid
hvilken tackjärnet först gjutes till den
form, som den färdiggjorda järnpjäsen skall
ha, och sedan glödgas i liknande syrerikt
färskningsmedel. Torrfärskningsmetoden
är ganska ofullständig och fordrar ett
mycket kiselfritt tackjärn, då kisel väl
oxideras, men ej bortskaffas ur produkten. –
Smältfärskning är den vanliga metoden för
att förvandla tackjärn till smidbart järn
eller stål. Temperaturen hålles vid detta
färskningssätt högre än vid torrfärskningen,
och tackjärnets kisel ger upphof till en slagg,
genom hvars oxiderande verkan kolet i tackjärnet
bortskaffas. De bildade kiselsyreföreningarna
utsmidas eller utsmältas. De nu brukliga
smältfärskningsmetoderna indelas i två
hufvudgrupper: välljärnsmetoderna, till
hvilka räknas lancashire-, franche-comté-
och vallonsmide samt puddling, och
götjärnsmetoderna, till hvilka räknas
bessemer ("blästerfärskning"), martin,
degelstålsberedning (enligt Uchatiiprocessen)
samt elektrisk färskning (enligt Kjellin och
Héroult).
L. R. (G. H-r.)

Färskslagg, metall., kallas den i allmänhet
mycket järnoxidulrika slagg, som faller vid de
olika färskningsmetoderna i härd och hvilken tillvaratages
för att vidare användas såsom färskningsmedel vid
efterföljande smälta.
C. A. D.*

Färsksmide, metall., smidesmetod, som åsyftar
framställning af smidbart järn ur tackjärn. Se
Färskning.

Färöarna (fär. Förjar, förkortning af Föroyar,
d. v. s. Fåröarna), en till Danmark hörande
ögrupp i norra delen af Atlantiska hafvet mellan
61° 20′ och 62° 24’ n. br. samt 6° 15′ och 7°
41′ ö. lgd. Den består af 18 öar (däraf en
obebodd) och en del mindre holmar, omfattande
tillsammans omkr. 1,400 kvkm. Genom Skopenfjord
delas F. i en

illustration placeholder
Fig. 1. Karta öfver Färöarna.


nordlig grupp, i hvilken öarna (13) ligga
från ö. till v. på en sträcka af 75 km., och
en sydlig, hvars (5) öar ligga från n. till
s., och som slutar med klippan Munken; hela
utsträckningen från n. till s. är 113 km. De
fyra största öarna äro Strömö (fär. Streymoy;
374 kvkm.), Österö (Eysturoy; 284 kvkm.),
Vaagö (Vágoy; 170 kvkm.) och Suderö (Suðuroy,
142 kvkm.). F. ligga på en undervattensbank,
som förbinder Island med Skottland och skiljer
Atlantiska hafvet från Norra ishafvet. Öarna
skiljas från hvarandra genom djupa, ofta smala
sund och ha starkt inskurna kuster; genom
sunden och längs kusterna gå strida strömmar,
som försvåra seglatsen. Jordgrunden består af
porfyr och basalt i tjocka skikt omväxlande
med tunna af mjukare tuff. Genom öarnas inre
sträcka sig fjäll, som bilda en högslätt med en
genomsnittshöjd af 315 m.; härifrån höja sig
dels spetsiga ”tinder” på de nordliga öarna, dels snedt upp-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:46:22 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbi/0170.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free