Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fängelsevetenskap ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
265
Färg
266
bestämma våglängden och således identifiera
ljussorten, ögat är genom färgförnimmelsen i
stånd att till en viss grad ersätta gittret såsom
analysator, men måste dock härvidlag betraktas
som ett ganska ofullkomligt instrument, såsom
torde framgå af det följande.
Nedanstående öfversikt öfver färgläran är
utarbetad delvis med ledning af H. v. Helmholtz’
"Handbuch der physiologischen optik" (2:a
uppl. 1896), till hvilken hänvisas för en
utförlig framställning af de fysiologiska
förhållandena.
Spektralfärgerna. I solspektrum har man en etalon
för färgerna, som är lätt att erhålla
A BC D Eb F 0
H v L
1
Fig. 1.
(se färgplanschen till art. Spektrum). Fig. l
visar ett solspektrum med några af de för
detsamma karakteristiska fraunhoferska linjerna
utsatta. (Jfr äfven fig. till art. Fraunhoferska
linjerna.)
Vid den minst afböjda ändan af spektrum börjar
rödt och sträcker sig utan märklig ändring till
C-linjen; bland färgämnena har det en rätt god
representant i cinnober. Mellan C och D öfvergår
rödt i orange, rödgult med öfvervägande rödt,
svarande ung. mot färgen af mönja; vidare
följer guldgult, gulrödt med öfvervägande gult
(blyoxid). Från D till linjen b finnas mycket
hastiga färg-öfvergångar. Först kommer en smal
strimma rent gult, som står ung. tre gånger
så långt från E som från D. Härpå följer
gröngult och mellan E och b rent grönt. För
rent gult och grönt finnas två mycket goda
representanter bland målarfärgerna, nämligen
kromgul t och Schceles grönt. Mellan E och
F öfvergår grönt genom blågrönt i blått,
som sedan i olika färgtoner sträcker sig
till G-. Den första tredjedelen af sträckan
F-G har färgen cyanblått (berliner-blått),
och de två återstående tredjedelarna äro
indigoblå (ultramarin). Vid G börjar violett och
fortsätter ungefär till H, där det under vanliga
förhållanden synliga spektrum slutar. Å andra
sidan H komma de s. k. ultravioletta strålarna,
som först påvisades genom sina kemiska verkningar
(jfr Spektrum). Om öfriga delar af spektrum
noga af-stängas, ser ögat äfven ultraviolett
ljus, färgen är blåaktigt grå, lavendelgrå,
f. ö. något obestämd och starkt beroende på
ljusets intensitet. Har man i synfältet på
en gång ett helt spektrum af jämförelsevis
ringa utsträckning, synes det uppdeladt i fyra
fält, färgade i rödt, grönt, blått och violett,
medan öfvergångsfärgerna knappast märkas bredvid
dessa hufvudfärger. Vill man noga urskilja hela
färgserien, måste den betraktade färgen isoleras
genom en skärm, försedd med en springa, som skär
ut en smal del af spektrum. Flyttas springan,
finner man, att färgerna kontinuerligt öfvergå
i hvarandra. Samtidigt erbjuder detta försök,
säger Helmholtz, ett praktfullt skådespel genom
"färgernas rikedom, intensiva mättnad och milda
öfvergångar".
Biandfärger. När ljus af olika våglängd på en
gång träffar samma ställe af näthinnan,
uppstå nya färgförnimmelser, de sammansatta
färgerna 1. biandfärgerna. För korthetens
skull brukar man - något oegentligt, då det
ju är irritamenten, ljusstrålarna, och ej
färgförnimmelserna, som blandas - säga, att
en sammansatt färg uppstår genom blandning af
enkla färger. Här är fråga om den s. k. additiva
färgblandningen, den subtraktiva eger rum vid
blandning af målarfärger och beskrifves närmare
längre fram. De sammansatta färgerna äro purpur,
hvitt och öfvergångsfärgerna mellan hvitt å ena
sidan samt Spektralfärgerna och purpur å den
andra. Purpur erhålles vid blandning af de enkla
färgerna rödt och violett. Genom att variera den
relativa styrkan af de båda komponenterna kan
man få en kontinuerlig öfvergång i purpurfärger
från violett till rödt. Hvitt uppstår dels genom
samverkan af alla de ljussorter, som finnas
i solspektrum, dels kan det erhållas genom
lämplig blandning af ett mindre antal enkla
färger ända ned till två. Spektralfärgerna och
purpur utgöra tillsammans de mättade färgerna,
d. v. s. de färger, som mest skilja sig från
hvitt. Uppblandas en mättad färg med hvitt,
erhålles en omättad färg, som också säges vara
en ljus eller omättad nyans af moderfärgen.
Två färger, som vid blandning kunna gifva hvitt
ljus, kallas komplementfärger. Dessa kunna i sin
ordning vara enkla eller sammansatta. Tydligt är,
att man erhåller två komplementära biandfärger
hvarje gång, som de i solljus ingående enkla
ljusslagen, godtyckligt på hvad sätt, uppdelas
i två grupper. Nedanstående tabell visar några
enkla komplementfärger. Våglängderna äro angifna
i fi fi (milliondels ram.).
Färg
Våglängd i pp
Komplementfärg
Våglängd i fifj.
rödt
656,2
blågrönt
492,x
orange
607,7
blått
489,7
guldgult
585,3
>
485,4
>
573,8
>
482,i
gult
567,1
indigoblått
464,5
»
564,4
*
461,8
gröngult
563,6
violett
från 433 nedåt
Spektrums grönt har ingen enkel komplementfärg,
utan blott en sammansatt, nämligen purpur. Det
är att märka, att hvitt erhålles endast vid
ett be-stämdt blandningsförhållande af de båda
komponenterna och att härvid dessa, hvar för sig
betraktade, i allmänhet icke se lika ljusstarka
ut. Sålunda förefalla violett, indigoblått och
rödt mörkare än sina resp. komplementfärger. När
två komplementära enkla ljussorter blandas i
annat förhållande, erhålles en omättad nyans af
den öfvervägande beståndsdelens färg. Blandas
en enkel färg A med en annan icke komplementär
spektralfärg B, gäller följande regel: ligger
B i spektrum mellan A och A :s komplementfärg,
blir biandfärgen en nyans af någon mellan A
och B liggande spektralfärg, och ju närmare B
kommer A :s komplementfärg, desto mera hvitaktig
(omättad) faller biandfärgen ut; ligger återigen
B längre bort än A :s komplementfärg, erhålles
vid blandningen en nyans antingen af purpur
eller af någon utanför sträckan A-B
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
