Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fältarbeten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
227
Fältgudstjänst-Fältläkarkår
228
Fältgudstjänst, krigsv., den gudstjänst, som
förrättas af trupper under bar himmel. Svenska
truppernas gudstjänst har alltid stått i högt
anseende inom andra arméer alltifrån de dagar,
då svenska hären under Gustaf II Adolf började
sitt arbete med bön. Till gudstjänst uppställas
trupperna i öppen fyrkant kring det af trummor
bildade altaret, bakom hvilket musiken tager
plats. Gudstjänsten försiggår såsom en vanlig
gudstjänst, men bör icke räcka längre än högst
20-30 minuter. Den benämnes äfven kyrkparad.
C. O. N.
Fälthaubitsbatteri. Se Fält batteri.
Fältherre 1. Härförare, krigsv., kallas vanligen
befälhafvaren för en på en krigsskådeplats
själf-ständigt uppträdande här, och med
fältherrekonst eller härföringskonst,
krigföringskonst betecknar man vanligen
sättet att utföra ett fälttåg, ett
krig. Fältherrekonsten ställer synnerligen
stora fordringar på fältherren, och Napoleon I
erkände icke flera än sju verkliga fältherrar,
nämligen Alexander den store, Kannibal, Julius
Cæsar, Gustaf II Adolf, Turenne, Eugen af
Savojen och Fredrik II. Till dessa måste dock
läggas Napoleon själf och Moltke, fastän den
senare icke själf förde befälet öfver de arméer,
hvilkas ledning han ut-öfvade. - Under 1600-talet
förekom i Sverige fältherren som en titel för
riksmarsken. C. O. N.
Fälthöns, zool. Under denna benämning har man
sammanfört några fågelsläkten tillhörande
fam. Phasianidæ bland hönsfåglarna, såsom
rapphöns-, vaktel-, frankolin- m. fl. släkten. De
uppehålla sig företrädesvis på marken,
där de springa synnerligen snabbt omkring.
L-e
Fältingenjörkompani. Se Ingenjörtrupper.
Fältintendent, tjänstegrad vid I n t e n d e n
t u r-kår en (se d. o.).
Fältjägare. Se Jägare, krigsv.
Fältkabel, krigsv., kallas den smäckra,
men hållfasta telegraf kabel, som ingår i
fälttelegraf truppernas utrustning. Den består
af en inre ledande kärna af koppartrådar, ett
isolerande ämne, vanligen gutta-perka eller
kautschuk, och en mot yttre åverkan skyddande
klädsel. L.W:sonM.
Fältkanon. Se Kanon.
Fältkanonbatteri. Se Fältbatteri.
Fältkaplan. Se Fältpredikant.
Fältkassa, krigsv., kallas det särskilda
penningbelopp till bestridande af förekommande
utgifter, hvarined hvarje stab eller
själfständigt utrustad truppdel förses i krig.
C. O. N.
Fältkonsistorium. Se Konsistorium.
Fältkrig, krigsv., kallas ett krig eller en
del af ett sådant, ett fälttåg, som utföres
i fria fältet, till skillnad från ett sådant,
som rör sig omkring fästningar eller befästa
ställningar (se Fästnings-krig och Krig).
C. O. N.
Fältkrigsrätt. Se Krigsrätt.
Fältkök, krigsv., en mindre köksattiralj,
vanligen förvarad i en mindre kista eller kantin,
hvilken med-föres af ett matlag officerare
under krig.
Fältläkare. Se Fältläkarkår, sp. 229.
Fältläkarkår, sammanfattningen af alla armén
tillhöriga läkare. Éätt sent anställdes i
Sverige egentliga läkare vid krigsmakten, ty
ännu på Gustaf Vasas tid funnos ej vetenskapligt
utbildade läkare i landet. Den enda läkarvård,
som den tiden fanns att tillgå, lämnades af
s. k. bardskärare (barberar e), och
1556 föreskref Gustaf I, att bardskärare skulle
förordnas vid fänikorna (200-500 man). Genom
reglementet af 1571 ålades bardskärarämbetet
att vid inträffande rustningar och krig skaffa
armén och flottan erforderligt antal f al t sk
är e r. Men då inga särskilda föreskrifter om
något slags kvalifikation förefunnos, förklaras
ock härigenom, hvarför svenska härens sjukvård
under så lång tid och till så stor del handhades
af införskrifna eller invandrade mer eller
mindre okunniga tyska fältskärer. Sannolikt
kunde hvern som helst, som var något kunnig
i förbinderiyrket, vinna anställning som
regements-eller kompanibarberare. Först 1669
fastställdes, att de före antagandet skulle
vara examinerade såsom andra kirurger. Att denna
pröfning emellertid lämnat åtskilligt öfrigt att
önska, framgår af ett k. br. från 1685, hvari det
heter: "då Vi förnimme, att barberareämbetet icke
härtilldags varit vandt att med samma vikt och
sorgfällighet examinera de mästare, som antagas
vid vår milis till lands och vatten, som dem
hvilka sig i Stockholm nedersätta, hvilket Oss
sällsamt förekommer, likasom vore det mindre
angeläget att välja och utse välerfarna kirurger
för så många tusende Våra brafva officerare
och redliga krigsmän, som våga lif och blod
för fäderneslandet - - - så befalle Vi, att
hädanefter skall brukas samma stränghet och maner
i förhören och prof ven med alla de barberare,
som skola antagas vid milisen till lands och
vatten, som öfligt är med de andra". Följande
år erhöll bar-berarämbetet under benämningen
Societas chirurgica sitt första k. reglemente
med åliggande att utbilda fältskärer till
landets behof. Under Karl XII :s ständiga krig
visade det sig emellertid omöjligt för kirurgiska
societeten att förse hären med erforderligt antal
fältskärer, hvarför äfven den utvägen tillgreps
att direkt utsända elever för att i krigets
skola genomgå sina lärospån och aflägga examen
inför ett "collegium chirurgicum castrense",
hvars förste preses blef konungens lifmedikus
Skragge. Men detta oaktadt förblef tillgången
otillräcklig. Äfven i kvalitativt hänseende
fortfor militärläkarväsendet att vara mycket
bristfälligt trots alla vid upprepade tillfällen
skärpta stadganden. Orsakerna voro mångahanda,
icke minst af ekonomisk och social art. Lönerna
voro små, och i sina subordinationsförhål-landen
var t. ex. kompanibarberaren likställd med
gemenskapen, hvars uniform han bar. Under hela
1700-talet förblefvo förhållandena i det stora
hela oförändrade. Sveriges krigshistoria från
denna tid visar nogsamt de olycksaliga följderna
af den försummade hälso- och sjukvården vid hären
och flottan. Krigsföretagen blefvo ofta förlamade
genom den stora sjukligheten, och förlusterna
genom fiendens vapen under de finska krigen på
1700-talet utgjorde en försvinnande obetydlighet
mot förlusterna genom sjukdomar. Och föga eller
intet gjordes för att af hjälpa bristen på
dugliga militärläkare. Visserligen anställde
man stundom vid fältsjukhusen en eller flera
vetenskapligt bildade läkare, men då dessa efter
krigets slut vanligen öfvergåfvo militärtjänsten,
blefvo de förbättringar de vidtagit af tillfällig
art. Genom k. br. 6 aug. 1806 undergick svenska
militärläkarväsendet emellertid en den mest
viktiga och genomgripande förändring, då det
stadgades, att alla vid armén i fred och krig
anställda läkare skulle utgöra en särskild stat,
f al 11 ak a r-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
