Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass / 199-200 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fångdamm ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förluster och finnes därför äfven upptagen bland de
husdjurssjukdomar, till hvilkas förekommande och
hämmande särskilda lagbestämmelser ansetts nödiga (se
K. M:ts förnyade nåd. förordn. ang. hvad iakttagas
bör till förekommande och hämmande af smittsamma
sjukdomar bland husdjuren af 9 dec. 1898 i "Sv.
förf.-saml." n:r 126 för s. å.). Sjukdomen börjar
med feber, upphörd matlust, nedslagenhet och
flytningar från ögon och näsa af en från början klar,
sedermera gulaktig, slemmig vätska. Efter 1 à 2
dagar uppkommer kopputslaget på hufvudet, i
ljumskarna, under buken, på jufret och andra mera
tunnhåriga ställen. Kopporna äro från början tämligen
små (hampfröstora) med ett vattenklart eller svagt
rödaktigt innehåll och uppnå först efter 5–7 dagar
sin fulla storlek (af en ärtas storlek); innehållet blir
gulaktigt, varblandadt, och kopporna brista,
lämnande efter sig större och mindre sår; ofta
sammanflyta flera koppor och bilda stora, illaluktande rötsår.

Utgången är ganska olika: i lindrigare fall intorka
kopporna till sårskorpor, som snart affalla, och djuren
tillfriskna efter 2 à 3 veckor; i svårare fall tilltager
febern, det allmänna tillståndet försämras, och djuren
dö redan vid kopputslagets början. Dödsprocenten
varierar mellan 20 och 70 proc., beroende på mer
eller mindre gynnsamma hygieniska förhållanden.

Sjukdomen beror på ett smittämne, hvars natur
man ännu ej lyckats påvisa. Smittämnet fäster sig
lätt vid stallinredningen, i gödsel, i skinn och ull
efter koppsjuka får samt i skötarens kläder,
bibehåller sig länge, där sjuka djur uppehållit sig, och
sprides lätt icke blott genom sjuka får, utan äfven
genom hvarjehanda föremål, äfvensom friska får och
människor, som varit i beröring med sjuka djur, och
kan under gynnsamma förhållanden förflyttas äfven
genom luften på ganska långa håll.

Behandlingen går hufvudsakligen ut på dels att
förekomma sjukdomens spridning genom att
omsorgsfullt isolera de sjuka och för smitta misstänkta djuren,
dels att genom lämpliga hygieniska åtgärder, frisk
luft, kraftigt och lättsmält foder, söka höja deras
motståndskraft samt genom renhållning och grundlig
desinfektion söka utrota smittämnet. Ympning
användes äfven, dels för att påskynda sjukdomens
förlopp inom en angripen hjord (s. k. nödympning), dels
till skydd för en fårhjord, då koppor utbrutit i så
omedelbart grannskap, att smittans öfverförande
anses oundvikligt; i annat fall är ympning ej
tilllåten.

E. T. N.

Fårlusen, Melophagus ovinus, zool., en till ordn.
tvåvingar (Diptera), afdelningen lusflugor (Pupipara)
hörande insekt, hvilken allmänt
förekommer såsom parasit på får. Den
uppehåller sig dold i ullen och liknar
vid flyktigt påseende rätt mycket en
spindel, i det vingar h. o. h. saknas
och hufvudet ej är skarpt afsatt från
mellankroppen, hvadan kroppen synes
bestå af två, ej tre afdelningar. Den
igenkännes dock lätt på de för
insekterna typiska tre benparen. Till färgen är
fårlusen brun med ljusare undersida och gulaktiga ben,
hvilkas sista led är försedd med två svarta klor.
Djurets längd är omkr. 5 mm.


Fårlusen
(förstorad).

G. G.

Fårskabb, veter. Se Skabb.

Fårskötsel (Fårafvel). Fårskötselns
berättigande å en egendom är beroende af betena, ty
utan sådana kan den ej bedrifvas med ekonomisk
vinst. Fåren kunna hållas för köttets, ullens eller
mjölkens skull eller för två eller alla tre dessa
egenskaper i förening. I Sverige spelar ull- och
mjölkproduktionen en underordnad roll, i det vi billigare
täcka vårt ullbehof genom import och mjölkfåren
i allmänhet kräfva bättre beten, än vårt land
erbjuder. Vid val af ras böra vi därför hålla oss till
köttraserna, men äfven af dessa finnas olika slag,
lämpade för olika klimat och sämre eller bättre
beten. I karga trakter kan skotska hedfåret
användas; äfven cheviotrasen är förnöjsam. Finnas
verkligt goda beten å ej alltför kalkfattig mark,
torde shropshirerasen vara på sin plats. Öfriga
downraser, såsom oxforddown-, hampshire- och
suffolkraserna, äro större samt mer fordrande och
passa därför bättre i bördigare trakter. För
svenska förhållanden anses äfven dartmoorrasen vara
lämplig på grund af sin härdighet. Såväl
ungbaggen som tackan börjar användas till afvel vid
1 1/2 års ålder samt utmönstras vid 5–8 års ålder.
En äldre bagge kan årligen betäcka ända till 100
tackor, men vid fri parning bör honom ej tilldelas
mer än högst 40 st. Betäckningstiden förlägges till
hösten i månaderna aug.–okt., så att – då
dräktighetstiden är 5 månader – lamningen inträffar
i jan.–mars. Den tidiga betäckningen bör ske vid
god fodertillgång, emedan lammen i så fall komma
kraftiga ut på betet och reda sig där väl äfven
i dåligt väder. Sommarlamning medför
olägenheter och bör ej förekomma annat än vid foderbrist.
De bagglamm, som ej skola användas till afvel,
kastreras vid 4 veckors ålder. Lammen få dia sina
mödrar och vanligen afvänja sig själfva. Vid 3–4
veckors ålder erhålla de godt hö samt hafre e. d.,
och vid 6 månaders ålder fodras de som de äldre
fåren. Under dräktighets- och digifningsperioden
böra modertackorna erhålla särskildt tillskottsfoder.
Som underhållsfoder passa hö (1 kg. per djur o.
dag), halm och rotfrukter, hvartill under
produktionstiden sättes något kraftfoder. För baggar böra
fosforsyrehaltiga kraftfodermedel, såsom
bomullsfrökakor, kli m. m., undvikas, emedan annars lätt
urinsten uppstår. Under betesgången behöfves i
allmänhet ej tillskottsfoder. Fåren klippas två gånger
om året. Vårklippningen göres i mars–april,
höstklippningen i sept.–okt. Ullafkastningen är
synnerligen växlande för olika raser. Hos ullraser kan
den hos tackor uppgå till 6 à 7 kg., hos baggar
ända till 12 kg. per år. Cheviotrasen lämnar i
medeltal hos tackor 2 à 2,5 kg., hos baggar 4 à
5 kg. Lefvande vikten hos cheviotdjur är för gödda
baggar omkr. 115 kg., för 8 månaders lamm omkr.
65 kg. Hos större fårraser kunna äldre djur väga
omkr. 150 kg., lamm vid 8–10 månaders ålder
100 kg. Sveriges fårstam har varit i ständigt
aftagande. 1904 bestod den af 1,105,903 djur (ung.
3/4 af antalet 1865). Om fårens förvaring se
Fårhus. Om olika slag af får samt om fårafvelns historia
och nuvarande tillstånd se Fårsläktet.

H. F.

Fårsläktet, Ovis, zool., hör till fam. Bovidæ
(slidhornsdjur) inom hofdjurens ordning och skiljer
sig från sina närmaste släktingar getterna genom
frånvaron af skägg, genom gröfre kroppsbyggnad,
genom förhandenvaron af s. k. tårsäckar (d. v. s. en i
en grop framför hvartdera ögat belägen körtelmassa)
samt genom körtlar mellan tårna å alla fötterna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>